1800-talets kultur kännetecknas precis som 1700-talet av ett flera skiften mellan olika ideal inom såväl konst och litteratur som musik. De två stora epokerna under denna tid i Europa har gjort ett outplånligt intryck på dagens kultursyn: romantiken och realismen.
Romantiken
Ett av de tydligaste brotten i europeisk kulturhistoria är när 1700-talets upplysning och nyklassicism övergår i romantiken. Den utövar fortfarande ett mycket stort inflytande på vårt sätt att se på kulturen, naturen och på oss själva.
Romantiken bröt mot de gamla idealen. Där upplysningen betonade förnuft och rationalitet betonade romantiken istället känslor och fantasi. Där nyklassicismen betonade regelbundenhet, stramhet och symmetri betonade romantiken istället frihet från alla regler och en beundran för geniet som skapar utifrån enbart sin inspiration och sina känslor. Men romantiken handlade om så mycket mer än det. Bilden av naturen ändrades under romantiken. Från att tidigare ha setts som något som skulle tämjas och tuktas, i till exempel anlagda trädgårdar, såg hyllade man nu den vila och otämjda naturen. Man skulle gå upp på höga berg, vandra i djupa skogar och fara på stora hav; där skulle en människas själ må bra. Naturen var närmast något heligt där en människa kunde få känna sina äkta känslor, och inte de fabricerade känslor som kom fram i staden. Denna positiva syn på naturen kom även fram i synen på människor som levde nära naturen. Dessa människor var de ädlaste och mesta äkta av alla. Bönder som odlade sin jord och afrikanska och amerikanska stammar som levde nomadliv sågs som idealmänniskor som inte hade förstörts av vår civilisation. Här framträder för första gången en kritik mot civilisationsprojektet, som i alla tider hyllats. Man kan säga att Europa hela tiden strävat mot att uppnå ökad civilisation, men med romantiken börjar man alltså ifrågasätta detta.
Själen är alltså något som de europeiska romantikerna visade stort intresse för. Det märktes inte minst i den nya litterära genren skräcken som på många sätt kan sägas ha uppkommit under romantiken. Vad händer när själens mörka sida, dess nattsida, kommer fram? Det var sådant som undersöktes i romaner som Frankenstein av Mary Shelley (Mary Wollstonecrafts dotter), Dracula av Bram Stoker och i Edgar Allan Poes skräcknoveller.
En annan aspekt av intresset för själen kommer fram i ett helt annat sammanhang: det romantiska intresset för nationalismen. Många romantiker ansåg att varje folk hade sin egen själ, sitt eget DNA kan man kanske säga, som var unikt för just det folket. Denna kollektiva själ kallade romantikerna folksjälen. Men hur kan man hitta ett folks själ? Historien kan givetvis ge ett svar, men hur kan man nå djupare in i de breda folklagren? Några som hade siktat in sig på att upptäcka sitt folks själ var de tyska bröderna Grimm. De var två unga språkvetare som gav sig ut på landsbygden i olika tyska stater för att ta reda på vilka gamla sagor som cirkulerade bland de gamla gummorna. Kunde man få reda på vilka berättelser som hade berättats sedan urminnes tider skulle man kunna få fram den tyska folksjälen trodde man. Bröderna Grimm antecknade det de hörde, redigerade materialet en del, och publicerade sagorna i en bok. Grimms insats kom att följas upp i slutet av 1800-talet då en ny variant av romantiken framträdde: nationalromantiken.
Den romantiska konsten kännetecknas ofta av ett intresse för den vilda naturen. Den kanske främste inom detta område var Caspar David Friedrich. Hans tavlor visar ofta en mäktig och otämjd natur.
Om man vill få en omedelbar förståelse för vad romantiken innebar så bör man lyssna på romantisk musik från 1800-talets första hälft. Här kommer känslorna fram, de rent väller fram och olika känslotillstånd förstärks kraftigt: glädje, sorg, vrede och vemod kommer alla fram i den romantiska musiken. Några av de främsta romantiska kompositörerna var Ludvig van Beethoven, Franz Schubert, Felix Mendelssohn och Johannes Brahms. Alla dessa var tyskar och det säger ganska mycket om romantiken. Tyskland var på många sätt dess epicentrum, även om det även fanns en stark romantisk ådra även i Storbritannien.
Realismen
Precis som flera gånger tidigare i Europas historia kom det vid mitten av 1800-talet en reaktion på den då dominerande kulturinriktningen romantiken. Bort med vurmen för naturen och längtan till andra tider och världar. Fram för verkligheten, det realistiska! Nu skulle istället den nakna och ibland brutala verkligheten lyftas fram!
Realismen innebar alltså att idealet inom kulturen blev att man skulle lyfta fram verkligheten. Det fanns även en ganska tydlig samhällskritisk udd i det hela. Det nya industrisamhället började sprida ut sig allt mer i Europa och med den följde stora förändringar av olika slag, både positiva och negativa. För en del människor blev livet bättre och fler än tidigare hade råd att leva materiellt sett goda liv. Men för många innebar industrialiseringen tungt arbete i smutsiga fabriker och skitiga städer, långa arbetsdagar, osäkra och otrygga arbetsförhållanden, trånga och bristfälliga bostäder och låg löner. Om detta ville realisterna skriva, måla och gestalta på scenen. Och de hoppades också att detta skulle bidra till att förändra samhället till det bättre.
En författare som engelsmannen Charles Dickens skrev om det moderna samhällets olika avigsidor i romaner som Oliver Twist och David Copperfield, fransmannen Honoré de Balzac skildrade det som han uppfattade som den nya egoistiska och penninghungriga tiden i romaner som Pappa Goriot och den franske författaren Èmile Zola gjorde hela sin bokproduktion till en berättelse om olika aspekter av det nya samhället och inte minst om det stora lidande som många drabbades av.
Men man kunde också bo långt ute på landet och ändå skriva realistiskt. De tre systrarna Brontë skrev var sin roman med ofta tydligt realistiska inslag. Detta trots att de levde tämligen isolerade i en prästgård ute på Yorkshires hedar. Mest känd är kanske Charlotte Brontës roman Jane Eyre, där hon tecknar porträttet av en stark kvinna som lever livet på egna villkor och inte accepterar att ta det öde som kastas emot henne. Hon blev en förebild genom detta för många kvinnor.
Även inom konsten trädde det realistiska idealet fram. Nu skulle man inte ut i naturen för att måla, eller man skulle inte försöka måla hur gamla grekiska gudar och hjältar såg ut, utan nu var det till fabriker, stenbrott och smutsiga gränder man skulle bege sig för att kunna ge världen en insikt (och inte minst medelklassen) i hur det faktiskt var att vara på den förlorande sidan i det nya samhället. Konstnärer som tysken Adolph von Menzel och fransmannen Gustav Courbet skildrade i sina tavlor det slitsamma och smutsiga arbetet i bland annat fabriker och stenbrott.
Impressionismen
Ordet impressionism är ett skällsord. Det skapades av en recensent när denne totalsågade en konstutställning i Paris 1874. Med tiden kom man istället att hylla och utställningen och den nya stil som där lanserades. Impressionisterna anammade skällsordet och sedan dess har man kallat denna stil för impressionism. Vad är då impressionism? Ordet har uppenbarligen med intryck att göra (engelska: impressions) och det konstnären gör att ta intryck av något som sker (rörelsen i det hela är alltså viktig) och målar av en person eller en scen där man både försöker ge en verklighetstrogen bild och en känsla av rörelse och liv. Det gör att det inte sällan finns suddiga inslag i impressionisternas konst. Precis som realisterna så ville impressionisterna måla av verkligheten, men här låg inte fokus på att lyfta fram det mörka i samhället. Oftare får vi istället se scener från det borgerliga livet med kvinnor i stora vita hattar och picknickar i naturen omgivna av sol och vita moln. Centrum för impressionismen låg i Frankrike och framför allt i Paris, staden dit målare från hela Europa samlades. Ett bra exempel på en impressionistisk konstnär är fransmannen Claude Monet.
Till avsnitt 5.10 Idéer och vetenskap under Det långa 1800-talet