Ända sedan Vasco da Gama seglat runt Godahoppsudden och Columbus upptäckt Amerika så hade Europa tagit för sig mer och mer av världshandeln. Till en början dominerade Portugal och Spanien, som delade upp Latinamerika mellan sig. Under slutet av 1500-talet gav sig dock andra stormakter sig in i spelet: England, Frankrike och Nederländerna började flytta fram sina positioner på haven. Konkurrensen mellan länderna var knivskarp och man hade inte råd att mista en chans att utöka sin makt och sina inkomster. I denna tävling backade man inte ens från att anlita kungliga pirater som skulle attackera fiendelandets handelsskepp!
Amerika slukades helt och hållet och européer började kolonisera hela kontinenten. Men i övrigt höll sig européerna till mindre bitar land. Generellt sett nöjde man sig med att ta över små områden vid kusten i Afrika och Indien, dels för att man inte hade militär styrka nog att kunna hävda överhöghet över större områden och dels för att det inte fanns något större intresse för det.
Under 1700-talet började det dock röra lite på sig. Européerna började gå från den främsta bland likar till att nå en överlägsenhet gentemot andra områden i världen och det ledde till att hungern efter att ta över fler områden blev större. Det kanske bästa exemplet på det är Indien som steg för steg togs över av Storbritannien (som landet hette efter unionen med Skottland 1707). Det märkliga med den processen för oss är att den var så tydligt företagsdriven; det var det stora företaget Ostindiska kompaniet som tog de första stora stegen i mitten av 1700-talet. För att kunna säkra sina handelsrättigheter och kunna tvinga på bångstyriga indiska furstar sin vilja hade Ostindiska kompaniet en egen armé som blev större och större. Man började övergå från kontroll över handeln till politisk kontroll över fler områden. Ett viktigt skäl till detta var att det stora Mogulska imperiet i norra Indien upplevde en tid av nedgång och upplösning. Det var för övrigt en mogulsk furste som tidigare hade byggt det magnifika Taj Mahal söder om Delhi. Med tiden kom hela Indien att tillhöra Storbritannien, först under det Ostindiska kompaniets flagg och sedan rent formellt under den brittiska kronan. Men man bör även ha i åtanke att under lång tid så hade britterna inte själva kontrollen över hela Indien, utan man överlät stora delar åt inhemska härskare att styra i deras namn. Många av dem kom med tiden att kallas för maharadjor (denna titel var inte lika vanlig före den brittiska koloniseringen som den kom att bli under den) och de styrde över sina delar av Indien, under förutsättning att de gjorde det enligt de avtal som slutit med engelsmännen.
När man talar om 1700-talets världshandel så dyker ett begrepp ofta upp: triangelhandeln. Denna handel handlar om hur europeiska handelsmän köpte slavar i Afrika som sedan skeppades över till Amerika. Där byttes de mot bomull och andra varor som sedan togs till Europa. Handeln var mycket lukrativ och för städer som Bristol och Liverpool innebar denna slavhandel mycket. När det gäller slaveri så har Europa ofta i historien utmärkt sig genom att minska slaveriet, för att till sist vara drivande för dess avskaffande. Under högmedeltiden försvann slaveriet i Europa och under 1800-talet avskaffade Europa handeln med slavar och man försökte minska slaveriet i Afrika när man koloniserade stora områden där. Så totalt sett så kan man inte säga att Europa har utmärkt sig som ovanligt slaveriinriktat (dock ska sägas att den antika slavhandeln i Grekland och Rom var ovanligt stor jämfört med andra samhälle under samma tid). Men just triangelhandeln utgör ett undantag. Under 1700-talet bidrog europeiska länder till en blomstring för slaveriet på Atlanten som ledde till att miljoner afrikaner förlorade både sitt hem, sin frihet och ofta även sitt namn. Som många säkert redan vet så hamnade många i södra delen av blivande USA men flera skeppades även till Sydamerika, som till exempel Brasilien. Man kan inte säga annat än att det var en bra affär för Europa. En mycket bra affär.
Vilka var det då som tjänade pengar på den stora världshandeln? Här kommer vi in på något som kom att bli problematiskt för den rådande samhällsordningen. Det var nämligen inte främst de som hade höga positioner i samhället, adeln, som tjänade mest på handeln. Det var istället borgarklassen som gjorde det. Inte helt förvånande kanske, eftersom det var borgarna i städerna som sedan tidig medeltid jobbat med just handel och hantverk. Även adelsmän hängde på trenden i olika hög grad. I Storbritannien var andelen adel som satsade pengar i handel högre än i många andra länder och det kom att vara en av framgångsfaktorerna för detta land. Men många som blev rika var som sagt inte adel. Vissa kunde mutas genom att upphöjas till att bli adelsmän (och det fungerade rätt bra på många!), men det fanns en stor grupp borgare som upplevde att deras ekonomiska styrka inte motsvarades av ett politiskt inflytande som matchade detta. Det var fortfarande adeln som hade monopol på många av de finaste posterna i samhället och adeln hade ofta mycket mer formell makt. Dessutom betalade de ofta ingen skatt, vilket ökade borgarnas missnöje. Detta missnöje kom att göra att borgarklassen i stigande grad kom att lyssna på de nya idéer som samlades under namnet upplysningen.