Att försöka ta sig an uppgiften att beskriva Europas nuläge och dess framtid är ingen lätt uppgift. Orsaken är enkel. Det finns inte en samstämmig eller enhetlig bild av rådande läge eller åt vilket håll utvecklingen kommer att peka framöver. Det finns vissa utmärkande drag för vår samtid som här kommer att lyftas fram i tre delar och kapitlets andra del fokuserar på Europas framtid. Facit till den senare delen får vi invänta, det finns få saker som är så svåra som att göra säkra framtidsprognoser, det har vår historia visat oss.
Detta kapitel består av tre frågeställningar:
- Var står Europa nu?
- Ett nytt politiskt landskap?
- Europa, en måltavla för terrorism?
Var står Europa nu?
Det gängse bilden är sannolikt att Europa är i en mycket tuff situation, i det närmaste kris eller (system-)kollaps. Som jag nämnt tidigare finns det flera hinder att ta sig an: det är migrationsfrågor, misstro mot etablerade partier, hot mot demokratin, traditionella medier sägs att ha tappat initiativet, svaga regeringsbildningar, Euro-kris, Brexit och så vidare. Allt detta stämmer. Bilden är dock inte entydig, de allra flesta länder på vår kontinent fungerar väl. Vi ser att medborgare runt om i Europa är mer engagerade och trots att demokratiutvecklingen planat ut så kan man också peka på att politiska och civila rättigheter totalt sett fått större genomslag de senaste tio åren. Medias pressfrihet ligger totalt sett på en förändrad nivå, med några få undantag. Utvecklingen i Polen är mest illavarslande här. Korruptionen är lägre i dagens Europa än det var för 20 år sedan. Du hittar ett utförligare resonemang och mer intressant statistik kring Europas utveckling här.
Värt att notera är också att flera stora betydelsefulla länder efter sina nationella val visat sig stå stadigt i sin tanke om ett enat Europa. Macron och Merkel har på sig den gula ledartröjan och drar klungan framåt. Samtidigt kommer det oroväckande rapporter om demokratiska begränsningar i Polen där rättssystemet urholkas eller i Ungern där demokratirörelser pekas ut som internationella konspiratörer. De som vill agera olyckskorpar skjuter gärna in sig på att den europeiska solidariteten inte är lika stark som tidigare och lyfter fram exempel på värderingskonflikter inom EU eller motsättningar inom Euro-gruppen. Så, en följdfråga skulle i detta sammanhang kunna utkristallisera sig: är tecken på en svagare europeisk solidaritet detsamma som en signaler på en vikande europeisk identitet? Den nutida europeiska identiteten kan kanske förklaras utifrån tilltro på demokrati och tämligen liberala värderingar i många avseenden. Att spekulera kring kollektiva identiteter är alltid vanskligt men en inte alltför vågad gissning är att den europeiska identiteten blomstrade när demokratin besegrade diktaturen 1989 och många ”nyfödda” européer såg en ny framtid an. Många som då hoppades på det europeiska projektet kanske inte fått sina önskemål uppfyllda och de kulturella klyftorna som då fanns alltjämt lever kvar. Det fanns en förhoppning om en ömsesidighet som inte riktigt slagit igenom och det manifesteras nu i en ökande nationalism och misstro mot den europeiska identiteten. Européerna har ett dubbelt uppdrag på sätt och vis: dels skall de enskilda länderna utvecklas och dels skall kontinenten (genom EU) göra framsteg. Dessa två mål kanske inte alltid är så enkla att förena. Europa består av nationalstater som haft olika förutsättningar att bygga sina stater vilket sannolikt ger en varierande tilltro till ”den gemensamma europeiska identiteten”, vad nu den består av idag. Om du vill läsa mer om just detta så har du en fördjupande text här.
Vad man bör undvika…
Det bär också påtalas att det är lite vanskligt att prata i abstrakta termer som ”Europa agerar”, ”Europa ser sig som…”, ”Europa är si eller så”. Den nuvarande situationen är inte en och samma rakt över vår kontinent. Alla européer delar inte samma verklighet. Det visar sig bland annat i de sociala och ekonomiska klyftor som finns mellan och inom Europas länder. Det förstnämnda är relativt enkelt att peka ut exempel på, den romska befolkningen som finns spridd över Europa vittnar om det. Den gruppen saknar ofta många av de sociala byggstenar som vanliga medborgare bygger sin tillvara utifrån: skolgång, arbete och en ekonomisk trygghet. Denna grupp exkluderas och fråntas demokratiska rättigheter på många håll. Den senare delen, den rådande ekonomiska situationen, är också värd att lyfta fram här. Man behöver inte gräva djupt för att ganska snabbt konstatera att det ekonomiska välståndet i Europa inte kommer alla till del. Faktum är att de mest välbärgade områden i Europa är koncentrerade till vissa regioner och städer. Ironiskt nog är den rikaste staden i Europa huvudstad i det land som 2019 lämnar EU, nämligen London. Det ekonomiska välståndet tar nästan formen av bokstaven ”S” om man utgår från Sverige, via Danmark och genom Centraleuropa. De rikaste regionerna har större omsättning än 20 EU-länder tillsammans. Det är i forna östblocket som de fattigaste delarna finns där Rumänien och Bulgarien tar de nedersta positionerna. Även delar av Ungern finns med där. Det är således ingen slump att dessa regioner kanske också tillhör de mest Euroskeptiska. Mer information hittar du här.
Bra kartor som illustrerar detta hittar du här, du kan även fokusera på enskilda länder vilket är intressant. Det går bland annat att utläsa att bland länder som är fattigare än Sverige (sett till total befolkningsmängd) så är ändå deras huvudstäder mer köpstarka än Stockholm. Se exempelvis Bratislava i Slovakien och Prag i Tjeckien.
Ett nytt politiskt landskap?
En annan del som beskriver vårt nuvarande Europa är sannolikt det politiska fenomen som analyserats mest frekvent de senaste åren. För en nära nog alarmistiskt ljudvåg har dragit genom Europa de senaste åren: missnöjespolitikerna tar nu över!
Vi ställer oss nu frågan: Är det så?
Svaret är (givetvis) mer komplext än ett enkelt ja eller nej.
Det råder ingen tvekan om att nya politiska röster idag får större gehör runt om ute i Europa. Däremot är flera av dessa röster inte nya i ordets rätta bemärkelse utan de har funnits där under en längre tid, skillnaden är nu att de får en bredare uppslutning. Ofta är inte ens deras tankar några nydanande sådana utan de riktar sig mot ett tankegods som funnits i Europa under lång tid. Idag är det i första hand nationalistiska skallrop som åter ekar på gatorna, men det finns även s.k. vänsterpopulism också, främst i Sydeuropa. Misstro mot traditionella partier, institutioner, gränsöverskridande ekonomiska samarbeten, etablerade medier och främlingsfientlighet är många gånger bärande komponenter. Något som dock är ett utmärkande drag för den nutida europeiska populismen är att den i första hand inte går in i en traditionell vänster-höger skala utan att det mer rör sig om kultur och motsättningen mellan patriotism och globalism. Värt att nämna är att denna utvecklingen inte är isolerad till Europa utan den finns på alla håll i världen. Oavsett detta är det enkelt att slå fast att s.k. missnöjespartier har fått ett (tillfälligt?) fäste i många europeiska länder, exemplen är många: Front National i Frankrike, AfD i Tyskland, FPÖ i Österrike, Frihetspartiet i Nederländerna, Femstjärnerörelsen i Italien, ANO i Tjeckien, Podemos i Spanien eller Syriza i Grekland. Det kan handla om att väljare anser att traditionella partier inte lyckats infria förväntningar och intressen. Det finns väljare som anser sig vara förbisedda och ignorerade, som Oxfordhistorikern Timothy Garton Ash utrycker i en läsvärd intervju här.
Missnöjespartier kan istället peka på ”de gamla politikernas ständiga misslyckanden” och erbjuda allt åt alla med en ofta enkelspårig retorik som sätter den så kallade folkviljan i centrum. Innan vi går vidare med att titta på den politiska utvecklingen så är det på sin plats med en definition av begreppet populism. Förekomsterna är många och en lite utförligare diskussion kan du läsa här.
Det brukar sägas att populismen skall uppfylla tre kriterier:
- Man säger sig vara ensam om att företräda ”folkets” intresse.
- ”Folket” ses som en homogen grupp.
- Det finns en politisk omoralisk elit som gynnar sig själva i första hand.
Alla statsvetare delar inte denna definition utan andra vill istället lyfta fram att populismen inte skall ses som en ideologi utan mer som en strategi, en politisk stil. Här handlar det mer om att agera utifrån vad folket vill ha och det kan då handla om att utse måltavlor i den politiska debatten (exempelvis invandrare eller etablissemanget). Nästa steg blir sedan att visa på hur man vill lösa denna kris (ex: ”rensa träsket” i Washington). Man använder sig av en folklig retorik där populisten säger sig vara en av folket men ofta inte är det: Silvio Berlusconi, Donald Trump eller Tjeckiens Andrej Babis är tre exempel på detta. De har förmögenheter och privilegier som merparten av deras kärnväljare bara kan drömma om. Den intressanta diskussionen om vem som är populist kan du läsa om här.
Den amerikanska tidskriften Time Magazine har publicerat en fördjupande text om vår tids populister, ta gärna del av den.
Tillbaka till den politiska utvecklingen. Tankesmedjan Timbro har publicerat en rapport med ett index över den växande populismen. Rapporten analyserar sig fram till att var tredje europeisk regering innehåller populister och att var femte europeisk väljare röstar på ett sådant parti. Man lyfter dock fram att det inte handlar om att populisterna inte accepterar demokratin även om sådana inslag finns. Många populister är exempelvis för fler direktdemokratiska inslag, såsom folkomröstningar. I rapporten talas det om att detta ser ut att vara en varaktig förändring och det i sin tur ställer nya krav på både etablerade partier och europeiska väljare. Vem har den rätta bilden av verkligheten och vem har verktygen att utveckla Europa? Det är frågor som du behöver ta ställning till och man bör vara vaksam mot personer som försöker leverera enkla lösningar på svåra problem. Populister har en tendens att alltid hitta nya profilfrågor, hur skall etablerade politiker bemöta det?
Ser populismen likadan ut överallt?
En rimlig fråga att ställa sig här är om populismen ser likadan ut rakt igenom Europa. Vinner samma populistiska tongångar sympatier såväl i öst som väst? Har ”missnöjespolitiken” samma skepnad här som där? Det finns studier som visar att av 15 länder i Östeuropa så är populistpartier i maktposition i sju av dem och räknar man även in där de ingår i koalitionsregeringar så får man lägga till ytterligare ett antal. I 10 länder så har de mer än 20% av rösterna. Det visar att populismen har ett starkare fäste i Östeuropa än i väst. Det är givetvis intressant att borra lite djupare i vad denna utveckling kan bero på. Ett skäl som lyfts fram är att dessa länder inte har samma skyddsbarriärer kring sina demokratiska institutioner. Ledande forskare menar att detta inte är särskilt konstigt eftersom många länder i Östeuropa inte har någon demokratisk tradition och att liberala värderingar är att betrakta som importerade från väst utan riktig förankring. Man tar också upp att civilsamhället inte fokuserar lika mycket på politik som i väst utan har mer betoning på religion och välgörenhet. Ännu en faktor som man har identifierat är att väljare i Östeuropa inte är lika intresserade av politik i höger-vänsterperspektiv utan mer om moraliska aspekter i form av vad som är rätt och fel. Det är något som populister gärna slår mynt av. Lägg därtill att missnöjespartier i Västeuropa mestadels lockar sympatisörer från arbetarklassen medan sådana partier i Östeuropa attraherar röster från arbetarklass och medelklass. Väljarbasen är således bredare, även om olika väljargrupper har olika intressen i att lyfta fram populistiska ledare. Ur ett arbetarklassperspektiv handlar det allt som oftast om ett missnöje med den ekonomiska utvecklingen medan andra samhällsgrupper oftare appelleras av lösningar på påstådda problem med invandring och kriminalitet. Klicka här för en tydlig genomgång av Europas politiska utveckling med fokus på populismens framfart.
I detta sammanhang är det också värt att notera att EU:s s.k. högerpopulister inte är överens i flera frågor, vilket sällan är en bild som ges i media. Där verkar EU-kritiska populistpartier närmast vara en stark förenad kraft medan verkligheten visar sig vara en annan. Författaren Joakim Medin lyfter här fram att det finns likheter men också skillnader. Den gemensamma nämnaren är EU-kritiken och antietablissemangsprincipen medan skillnaderna är fler, ett sådant är förhållandet till Ryssland. I Västeuropa verkar Ryssland vara mindre problematiskt medan populistpartier i Östeuropa har en mer komplicerad relation till det stora landet i öst. Snarare lyfts antikapitalismen fram mer i Östeuropa än i väst där nyliberala lösningar omfamnas mer. Med detta i åtanke kan det vara svårare för populistpartier från olika delar av Europa att komma överens.
Europa, en måltavla för terrorister?
Den senaste tidens utveckling i Europa har på många sätt varit skiftande, vilket jag beskrivit ovan. En negativ del i denna utveckling är det faktum att Europa under de senaste åren varit utsatt för flertalet terrordåd. Innan vi går vidare med terrorismen i Europa behöver vi se den i ett bredare perspektiv. Till att börja med är det på sin plats att slå fast att det inte rör sig om någon ny företeelse. Det är en felaktig föreställning som jag möter i undervisningen. En intensiv period var under 1970- och 80-talet då flera terrororganisationer hade Europa som spelplan; här talar vi bland annat om Röda Armé Fraktionen (RAF) i Tyskland, den baskiska separatiströrelsen ETA, Irländska IRA och Röda brigaderna i Italien. Detta rörde sig i första hand om nationell politisk statsterrorism som var mer organiserad än den terrorism vi ser idag. Å andra sidan är antalet offer idag mer omfattande. Vem som räknas som terrorist och inte är en diskussion i sig men det är värt att nämna att terrorism är när någon använder våld som medel att påverka eller förändra samhället. Ett mål i sig är ofta att skapa uppmärksamhet och sprida fruktan. Det medför att terrorgrupper ibland tar på sig dåd som de inte står bakom rent tekniskt för att skapa en bild av sig som organiserade och resursstarka. Det är samtidigt viktigt att peka på att terrorismen i dagens Europa har bytt skepnad. Nu ser vi en religiöst motiverad terrorism som i första hand inte attackerar institutioner eller ledande politiker utan slår mer blint mot allmänheten. Den utförs inte sällan av s.k. ensamvargar som radikaliserats på hemmaplan. Globaliseringen har också medfört att terrorismen blivit internationell. Det finns organisationer (som Islamiska staten, IS) som utför sina dåd utanför landets gränser och bygger på löst sammansatta nätverk som samordnar attackerna. Vill man uttrycka det lite svepande kan man säga att problem i omvärlden nu också gör avtryck i Europa. För att få en bra bild av terrorismen globalt så kan jag rekommendera att du studerar Global terrorism index här.
Dagens terrorism
Om vi nu fokuserar mer på den samtida europeiska terrorismen så finns det tyvärr många händelser att plocka upp. Om vi backar bandet till 11 mars 2004 så sker en samordnad attack på flera pendeltåg i den spanska huvudstaden Madrid med 191 döda som följd. Al-Qaida tog på sig ansvaret för bombdåden. I juli 2005 sker nästa terrordåd när tre tunnelbanetåg och en buss attackerades i London. Det sker sedan flera mindre dåd som kopplas till terrorism under flertalet år, däribland Anders Behring Breiviks 2011 på Utöya utanför Oslo, innan Frankrike under 2015 drabbades av två dåd. Först skedde en attack mot satirtidningen Charlie Hebdo:s redaktion och senare samma år så utfördes en samordnad attack på flera platser i Paris, däribland rockklubben Bataclan. 2016 blir tyvärr ett svart år med flera terrordåd på olika platser: EU:s huvudstad Bryssel attackeras i mars, ett par månader senare kör en lastbil längs strandpromenaden i den franska kuststaden Nice och runt jultid sker en likande attack mot en julmarknad i Berlin. 2017 är fortfarande ungt när en bilattack sker på London Bridge och gärningsmannen tar sig vidare mot den brittiska parlamentsbyggnaden, Westminster. I Stockholm den sjunde april kör en lastbil in i varuhuset Åhléns efter att ha mejat ned människor längs med Drottninggatan och några veckor senare dödas 22 människor när en bomb exploderar under en konsert i Manchester och därefter sker ytterligare två attacker i London under en halvårsperiod. I augusti sker även en attack i Barcelona, Spanien. Som du märker är det flera attentat under de senaste åren och här kan du höra mer om denna utveckling.
Vad drar vi för slutsatser?
Det är givetvis en mycket negativ utveckling och något som ställer till problem på olika nivåer runt om i Europa. Det kan leda till ett mer polariserat samhälle där människor med en viss religiös övertygelse per automatik ses som terrorister och blir naturliga syndabockar för populistiska och främlingsfientliga krafter. Det kan föra med sig en misstänksamhet och underliggande rädsla hos gemene man. Det kan också handla om att säkerheten runt om i samhället skärps med inskränkningar av individens rörelsefrihet. Vi ser fler poliser och övervakningskameror. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det också problematiskt, det finns statistik som visar att dåden får både långsiktiga och kortsiktiga negativa effekter. Konkret kan det handla om att förstörd infrastruktur drar ned produktionen i landet. Risken att utsättas för attentat ökar osäkerheten både hos konsumenter och investerare. Exempel på detta är att vid attackerna i Madrid och London sjönk den ekonomiska aktiviteten och investeringarna sjönk markant under flera år. Det går givetvis att spekulera kring vad denna utveckling beror på och det handlar om flera komponenter. Dels har ny teknik gjort det möjligt att sprida propaganda på ett sätt som inte var möjligt tidigare. Sociala medier har medför att det finns en större grogrund för det som kallas ”självradikalisering”. Det handlar om att enskilda individer övertygas att begå terrorhandlingar utan att ha skolats in på plats av likasinnade. FBI talar här om olika faser och det är i den s.k. preradikaliseringsfasen som den egna indoktrineringen sker. Ofta rör det sig om personer med brokig bakgrund som anser sig ha små framtidsutsikter och paradoxalt nog saknar djupare kunskap om religion och politik. Ofta rör det sig om annat som får in dem på terrorismens bana: segregation, diskriminering, utanförskap, arbetslöshet och brist på en meningsfull tillvaro. Det kan också röra sig om att vissa individer triggas igång av negativa händelser som ett utvisningsbeslut, det kallas för ”rejection sensivity”.
Säkerhetsläget i Europa är givetvis en central fråga för EU. Därför har EU:s polisavdelning Europol en särskild enhet som arbetar med denna typ av frågor, Europol counterterrorism centre (ECTC). Varje år redovisar denna enhet sitt arbete mot terrorism i en rapport ”EU terrorism report”. Där kan man läsa om den senaste utvecklingen i Europa och det finns en del att lyfta fram. Av de 142 planerade (både misslyckade och genomförda) terrorhandlingar skedde mer än hälften i Storbritannien, på andra plats kommer Frankrike. Alla attacker som sker är inte religiöst motiverade utan det finns även politiska motiv. Dock är det så att de attentat med religionen som förtecken är mest dödliga. Dessa går under benämningen jihadist-attacker. Europol ser också (vilket kanske framgår ovan) att det sker en ökning av antalet sådana attacker. Värt att nämna kan vara att över 1000 personer greps för samröre med terrorism under fjolåret och att en tredjedel av dessa var under 25 år. Terroristerna finansierar sina dåd främst genom organiserad brottslighet på olika sätt: narkotikahandel, bedrägerier och stölder. En av fyra som grips är kvinnor vilket är en ökning historiskt sett. Oavsett vilket form av terrorism det rör sig om så använder organisationerna sociala medier för att sprida material och uppmaningar. Noterbart är att Islamiska staten, i takt med sina motgångar, har minskat sina aktiviteter på internet och att uppmaningarna nu riktar sig mot s.k. mjuka mål (soft targets) utanför sitt huvudområde. Det är sannolikt ett av skälen till att Europa nu ses som en legitim måltavla. ECTC har intensifierat sitt arbete och samarbetar nära sina medlemsländers underrättelsetjänster och säkerhetspoliser. Man fokuserar också på att strypa deras ekonomiska resurser och flöden. Just det förbättrade utbytet av information ser ut att vara en framgångsfaktor i arbetet mot terrorismen. Anledningen till att vi inte vet så mycket om sina arbetsstrategier är tämligen given, det är inget som man vill göra offentligt.
Terrorismen ur ett helikopterperspektiv
Till sist är det också rimligt att se terrorismen i Europa ur ett helikopterperspektiv, det är kanske så att många som följer nyhetsflödet får känslan av att ”det bara blir sämre”. I en mening är det korrekt, de senaste årens utveckling är negativ sett till antalet attentat. Men är det enbart en nattsvart blid som skall målas upp? Det har den finska motsvarigheten till SVT, nyhetsförmedlaren YLE, undersökt. I denna artikel kan man läsa om ”terroristmyterna” som florerar och gärna får fäste i vår subjektiva uppfattning eller känsla av terrortrender i Europa. Där pekar man mycket riktig på på att huvuddelen av terrordåden som sker i världen inte sker i Europa utan i Mellanöstern och i Afrika. Detta kan du också se i Global terrorism index som jag länkade till ovan. Intressant nog så var situationen för 40 år sedan omvänd, då var det fler terrordåd i Europa. Man tar också upp att terrordåd i Europa idag i huvudsak inte är utförda av stora organisationer utan av s.k. ensamvargar. Om detta kan man säga en hel del, det ligger nämligen i terrornätverkens intresse att få det att se ut som att alla attacker är samordnade och att de är mer organiserade än vad de i själva verket är. Det handlar också om att skapa sig publicitet, en väg till rubrikerna med andra ord. En terrorhandling har ju som syfte att få stort genomslag. Denna artikel från det oberoende akademiska nätmagasinet The Conversation menar istället att 70% av alla terrordåd är utförda av ensamvargar som inte haft någon kontakt med varandra. Det kan i och för sig vara så att de inspirerat varandra, det får vi låta vara osagt. Det betonas också att terrorismens effekter är lika mycket psykologiska som fysiska och för att kunna motverka rädslan är det viktigt att betona: terroristerna är inte så många eller så välorganiserade som de vill få Europas medborgare att tro. Vill du veta ännu mer? Läs då här.