Det är kanske enkelt att tro att EU bara vuxit sig allt större som genom en given naturlag. Så är det inte. EU har vid sex olika tillfällen upptagit nya medlemmar och det är fler på gång. Dock så lämnade för första gången ett land också unionen 2019, mer om Brexit senare senare i kapitlet. Det kanske också finns en föreställning om att det skulle vara lätt att gå med. Det är det inte heller, titta på Turkiet som exempel. Notera även att det alltid är på EU:s villkor som ett land beviljas inträde, det räcker alltså inte med att man uppfyller kraven. EU:s skall aktivt ta ställning till om man är aktuell som medlem. Det är kommissionen som ger förslag och ministerrådet som godkänner att ett land får inleda förhandlingar om medlemskap. När sedan beslutet skall fattas tillkommer EU-parlamentet som sitter på ett trumfkort i denna typ av frågor, vetorätten. Parlamentet kan alltså hindra ett land från att bli medlem även om förhandlingarna är avklarade. Om det ansökande landet istället får ett ja, så är det upp till medlemsstaternas egna parlament att till sist godkänna landet i fråga. För att bli medlem krävs att man anpassar sina lagar till EU:s lagstiftning, Acquis Communautaire. Till detta kommer tre kriterier som skall vara uppfyllda, de s.k. Köpenhamnskriterierna som antogs 1993. Dessa kriterier används mycket strikt och det är på så sätt ingen förhandling, utan EU kräver att dessa villkor skall vara uppfyllda. Det som det förhandlas om kan vara ansökningstid och omställningar för det aktuella landet, men inte kriterierna i sig. Villkoren kan leda till att det ansökande landet måste reformera sitt system vilket i vissa fall visat sig svårt, inte minst på västra Balkan. Där talar man ibland om en reformtrötthet vilket kan vara en konsekvens av EU:s principfasta hållning att EU:s regelverk skall införas i den nationella lagstiftningen.
Köpenhamnskriterierna består av:
- Det politiska kriteriet: Landet ska vara en stabil demokratisk rättsstat som respekterar mänskliga rättigheter och ger skydd till minoriteter. Med andra ord: man skall ha väletablerade institutioner som demokratisk skyddsmur.
- Det ekonomiska kriteriet: Landet ska ha en fungerande marknadsekonomi. Till detta skall man ha förmåga att kunna hantera konkurrens från andra EU-länder.
- Det administrativa kriteriet: Landet ska kunna hantera EU:s lagar och regler.
Olika drivkrafter
En mycket intressant fråga som rör EU:s utvidgning är vilka drivkrafter som ligger bakom. Det finns inget entydigt svar på den frågan utan det är flera samverkande faktorer som tillsammans gör EU-projektet mer inkluderande. Det har flera gånger rests frågetecken för EU:s absorberingsförmåga, hur många skall man ta in? Vilka fördelar och nackdelar finns? Blir samarbetet effektivare genom att fler deltar? Frågorna är och har varit många. Ett tecken på att EU för stunden inte avser att utöka antalet medlemmar är att frågan är lågprioriterad. Det har talats om att det lär dröja mellan 7–10 år innan ett nytt medlemsland kan beviljas inträde. I denna typ av sammanhang så brukar man tala om att EU sedan 2004 har drabbats av en utvidgningsutmattning. Två huvuduppfattningar brukar nämnas när man talar om vilket perspektiv som driver på utvidgningen. Den s.k. intergovernmentalismen som betonar medlemsländernas regeringar som viktigaste dragkraften. Dessa inser vikten och vinsten av att samarbeta och att ha enhetliga lagar (fördrag). Det andra perspektivet kallas för neofunktionalism och betonar att det istället är företag och EU:s överstatliga institutioner som driver på utvidgningen. Företagen som spänner över flera länder ligger på EU för att skapa gemensamma regler för att underlätta handel. Oavsett vilket perspektiv som är dominerande så finns andra gemensamma nämnare att lyfta fram:
- Ekonomiska skäl: Man är mer beroende av att samarbeta i en global konkurrenssituation. EU blir en ekonomisk maktfaktor som ingen kan bortse ifrån.
- Säkerhetspolitiska skäl: Med gemensamma institutioner blir det lättare att utbyta information och hindra organiserad brottslighet och terrorism i Europa. EU har ingen egen armé och har av vissa elaka tungor kallats för en säkerhetspolitisk dvärg. Även om detta är en överdrift har EU haft svårt att skydda sin gräns och de politiska ambitionerna har varit olika om hur viktigt detta är.
- Integrationsskäl: Häri ligger tanken om ett enat Europa, skapandet av en europeisk identitet. Fortfarande är den nationella identiteten tveklöst dominerande inom samarbetet men målet att få länder i Central- och Östeuropa att känna sig som européer har varit ett viktigt integrationsmål.
Klicka här för en interaktiv överblick av EU:s utvidgning
Klicka här för en kronologisk sammanställning