Arabvärlden
En milstolpe i utvecklingen av en europeisk identitet var när Islam började spridas under 600-talet. Man kan lite förenklat säga att denna expansion ledde till Europas födelse. Islam spreds till hela Nordafrika och stora delar av östra delen av Medelhavet och det gjorde att Medelhavet inte längre var ett hav som förenade utan ett hav som utgjorde en gräns mellan olika kulturer. Detta är givetvis en förenkling eftersom den arabiska kulturen spreds även till delar av Europa, främst i Spanien och på Sicilien, och det fanns stora kristna folkgrupper i det av Islam dominerande området i Nordafrika och östra Medelhavet, till exempel de egyptiska kopterna. Men totalt sett så kom en reell och en mental gräns att skapas där de i norra Medelhavet fick en större samhörighet med de i Västeuropa och Centraleuropa än med de som bodde söder om Medelhavet. Under de första århundradena kan man knappast säga att konfliktnivån mellan den kristna och den muslimska världen var särskilt hög men i slutet av 1000-talet inleddes något som kom att ändra på det: korstågen. I och med den av det kristna Europa lanserade kampanjen att ta tillbaka Det heliga landet (Palestina/Israel) inleddes en tid av hög konfliktnivå där attityden till muslimer tydligt försämrades. Men korstågen lyckades med något annat: Europa enades, om än tillfälligt, i sitt hat mot den av araber dominerade muslimska världen. Från och med 1400-talet kom dock en annan muslimsk makt att ta över som ”den andre” för Europa: Osmanska riket.
Osmanska riket
1453 intogs Konstantinopel av turkarna. Detta blev som tidigare nämnts ett startskott för lanseringen av begreppet Europa. Även i fortsättningen kom Osmanska riket och ”turken” att spela en stor roll för Europas identitet. Det turkiska kom att stå i europeiska ögon för barbari och förtryck medan Europa fick stå för ljus och civilisation. Denna skurkroll som Osmanska riket fick spela förstärktes av det faktum att detta rike kom att vinna ganska stora områden i Europa. Stora delar av Balkanhalvön tillhörde Osmanska riket ända fram till 1800-talet, och vid två tillfällen stod dess armé utanför Wiens portar, 1529 och 1683. Båda gångerna lyckades europeiska allianser stoppa den turkiska framryckningen och man kunde hålla fast vid bilden av ”turken” som den andre, den onde som hotade den europeiska kulturen och då inte minst kristendomen. Sanningen var något mer komplicerade och man får inte glömma att Osmanska riket var ett framstående rike med en avancerad administration och som ibland kunde vara betydligt tolerantare än den europeiska mot människor som tillhör en annan religion. Dessutom allierade sig kristna europeiska kungariken ibland med Osmanska riket, när det passade deras syften. Ta bara vår egen Karl XII som efter förlusten på Ryssland i slaget vid Poltava 1709 till och med regerade från en stad i Osmanska riket under flera år!
De koloniserade folken
Europeiska länder började kolonisera andra delar av världen från och med 1500-talet. Under de första århundradena handlade det framför allt om Amerika men med tiden kom även andra delar av världen att tvingas till underkastelse under en europeisk kolonialmakt. Indien blev under 1700-talet en brittisk koloni och under 1800-talet kom den stora imperialistiska boomen där nästan hela Afrika och stora delar av Sydostasien kom att bli kolonier under olika europeiska makter, varav främst Storbritannien och Frankrike.
Europas ständigt pågående expansion i världen skapade en känsla av överlägsenhet som delvis kom att övergå i rasism. Synen på de erövrade folken i de olika världsdelarna präglades av nedlåtenhet och man använde ord som barbarer, barn och infödingar. Den europeiska överlägsna teknologin togs som bevis för att Europa var överlägset i allt. Vi var mer rationella än de, bättre organiserade, mer civiliserade, hade bättre självkontroll och för många var det viktigt att vår religion var den bästa. Det ledde som sagt till idéer om olika raser med olika egenskaper, där då den så kallade vita rasen sågs som överlägsen när det gäller intelligens och rationellt tänkande. Det var en naturens ordning, och även bäst för de koloniserade själva, att det var den vite europén som styrde. Det skulle även afrikanerna och asiaterna vinna på i längden.