Ända sedan Europas födelse i och med medeltiden så har det funnits judar i Europa. Och som idag är allmänt bekant så har judarna i Europa ofta betraktats med misstänksamhet och olika typer av begränsningar har satts för deras möjligheter att leva i Europa. De fick till exempel i de flesta europeiska länder inte äga mark. Flera gånger genom historien har de förföljts, trakasserats och mördats. Länge motiverades detta med religiösa argument: judarna gjordes ansvariga för korsfästelsen av Jesus, och förnekade sedan Jesus som Messias och fick därmed skylla sig själva om de behandlades illa menade många. Ledare i olika länder kunde använda detta till sin fördel när de behövde en syndabock (för övrigt ironiskt nog ursprungligen ett judiskt uttryck) och skyllde uppstådda problem på judarna. Det skedde under digerdöden och vid många andra tillfällen.
Under 1700-talet ljusnade dock läget en del. I och med upplysningen så började ett begrepp som tolerans att bli populärt. Här fanns givetvis en chans för judar att välkomnas in i samhället. Flera länder som tidigare förbjudit judar ändrade sig och det ledde till att judar så sakteliga började integreras i det europeiska samhället. Många judar i Västeuropa satsade på att gå ännu längre: att assimileras helt med det övriga samhället. Inte så få judar konverterade till kristendomen och började leva liv som vanliga européer bland andra vanliga européer. Detta gällde dock främst i Västeuropa som sagt; i Östeuropa som i Polen och Ryssland var situationen tuffare. Där fanns också betydligt fler judar än i Västeuropa.
I och med upplysningen tonades dessutom religionens roll ner och man började i vissa kretsar anse att det spelade mindre roll vad folk trodde på. Det viktigaste var att religiösa föreställningar inte skulle styra världen; framtiden skulle bygga på vetenskaplig grund. Och detta var delvis till judarnas fördel eftersom det nu förhoppningsvis inte längre skulle ses som så allvarligt att de inte trodde att Kristus var deras frälsare. Den kristna fanatismen borde rimligtvis försvagas. Och det stämde till stor del. Men man får inte heller glömma att det fanns många religiösa judar i Europa vid den här tiden och de drabbades nästan lika hårt av upplysningens kritiker som den kristna religionen. Vidskepelse som vidskepelse.
Totalt sett gick dock judarna i Europa klart plus på upplysningen och under 1800-talet började många judar i Västeuropa känna sig rätt trygga i att deras ursprung inte skulle utgöra ett hinder för dem i framtiden. Men där fick de fel. Det handlar främst om två orsaker till detta: nationalismen och vetenskapen.
Under 1800-talet drog en nationalistisk våg genom Europa. Fokus i denna våg var det egna folket och en idé om att varje persons etnicitet blev central. Det var oerhört viktigt vilket folk man tillhörde och att detta folk skulle ha ett eget land. För judarna innebar detta en möjlighet att visa att de var lika goda svenskar, fransmän och tyskar som vem som helst. Och det fungerade ganska bra. Men så väcktes ändå misstanken: är judarna lika mycket en del av vårt folk som vi andra? Är de inte ett eget folk? Kan man lita på att de alltid ställer upp för oss? En viss skepsis började gro och det gamla judehatet började växa fram men i ny form. I de flesta västeuropeiska länder innebar dock detta inte någon katastrof. Visst fanns det grupper som regelmässigt använde judehat i sin propaganda och visst fanns det judar som hamnade i kläm, till exempel officeren Dreyfuss som blev falskeligen dömd för spioneri i Frankrike (och sedan frikänd), men totalt sett så såg det ändå rätt ljust ut för judarna i väst. Många judar uppfattade också att de hade bevisat sin lojalitet till fosterlandet i första världskriget. De hade ställt upp när det behövdes.
Det fanns dock ett annat hot: vetenskapen. I och med upplysningen ökade vetenskapens roll i Europa och man såg denna som delvis ett slags ersättning för kyrkan. Världen skulle ordnas, kategoriseras, vägas och mätas enligt vetenskapliga principer. I mitten av 1800-talet började man upptäckta betydelsen av ärftlighet. Den nya vetenskapliga disciplinen genetik började växa fram. Samtidigt kom Darwin med sin evolutionslära och det naturliga urvalet som sedermera kom att omtolkas i socialdarwinismen. Sammantaget ledde detta till att delar forskningen i slutet av 1800-talet började fokusera på hur man kunde förädla människan och undvika att svaga individers gener gick vidare. Eugeniken (rashygienen) var född. Kombinerar man denna med nationalismen så riskerar man att få en giftig cocktail där varje enskilt folks styrka och överlevnad knöts till hur man kunde hålla det egna folkets gener så starka som möjligt. Därav följde sedan rasbiologin och då kunde sådana som judarna ligga illa till. Men å andra sidan så var många judar i Västeuropa så pass assimilerade att man knappast behövde oroa sig särskilt mycket för att rashygienen skulle drabba dem.
Men sedan kom nazisterna till makten i Tyskland. De var ju fanatiska nationalister och uttalade anhängare av rasismen och rasbiologin samt som bekant oerhört antisemitiska. Och denna kombination visade sig bli dödlig för judarna. Judarna sågs av nazisterna inte som en ras bland andra utan en slags antiras som hotade alla andra raser. Att de i Tyskland och andra västländer ofta var assimilerade gjorde saken bara ännu värre för nazisterna; kunde man inte ens se vem som var jude hade de lyckats nästla sig in så mycket att de kunde förstöra det tyska folket helt om det fick fortsätta. Denna oerhört extrema syn kom att leda fram till förintelsen. Och när den sedan genomfördes så ledde den till cirka sex miljoner judars död. De flesta som mördades i förintelsen var dock inte judar från Västeuropa utan de kom från Östeuropa.
Efter andra världskriget har de judar som funnits kvar i Europa totalt sett inte varit särskilt utsatta. Men det har funnits undantag som till exempel Stalins antisemitiska kampanj i slutet av 1940-talet och Polens förföljelser i slutet av 1960-talet. Idag finns antisemitismen kvar och har växt en del de senaste decennierna, delvis på grund av vissa arabiska invandrare som av olika skäl har omfamnat antisemitiska idéer. Men det finns även en växande högerextremism som åtminstone delvis har kvar antisemitiska inslag i sin retorik.