En händelse i Europas historia som verkligen är europeisk i betydelsen att den handlar om hela Europa och där hela Europa är med och tillsammans fattar viktiga beslut är den långvariga fredskongress som samlades i Wien 1814 och som kom att pågå i över ett år. Skälet till att man samlades var givetvis Napoleonkrigen och frågan var hur Europa skulle se ut efter dessa krig.
De beslut som fattades i Wien visade tydligt på den starka önskan om en maktbalans som fanns. Här måste Storbritanniens roll lyftas fram lite extra. Storbritannien har ofta stått lite utanför de europeiska konflikterna och sett till att betala allierade som förde krig åt dem på kontinenten. Denna gång hade dock Storbritannien haft en mycket aktiv roll i störtandet av Napoleon, särskilt i slutskedet. Målet för britterna var allt som oftast att det skulle råda maktbalans på kontinenten; ingen makt skulle få ta över för mycket, så att Storbritannien skulle kunna fortsätta fokusera på sina erövringar i olika delar av världen. Efter Frankrikes förlust började man misstänka att Ryssland strävade efter att dominera i Europa och därför ville britterna, och andra, undvika att detta skedde.
Det kanske bästa exemplet på denna strävan var hur Frankrike behandlades. Frankrike hade under Napoleon Bonaparte strävat efter att nå hegemoni över hela Europa och skapa ett alleuropeiskt imperium. Man kan tänka sig att man skulle straffa Frankrike hårt för detta och försöka försvaga landet mycket kraftigt. Men totalt sett kan man säga att man inte valde den vägen. Frankrike förlorade förvisso de erövringar som det hade gjort under Napoleon, men inte mer än så. De gamla gränserna behölls och inga andra straff utmättes mot Frankrike. Här kan man se en stor skillnad jämfört med hur Tysklands behandlades i Versaillesfreden 1919 eller efter andra världskriget. Man ville återupprätta den europeiska maktbalansen.
Något man däremot gjorde för att få denna maktbalans än mer balanserad var dock att försöka stärka en av de andra kontinentala stormakterna, nämligen Preussen som i Wienkongressen erhöll ett stort område i området kring floden Rhen i nuvarande västra Tyskland. Syftet var dels att stärka Preussen, som på många sätt var den svagaste stormakten, och dels att se till att en stormakt hade stora områden vid Frankrikes gräns, som en slags vakthund ifall Frankrike skulle försöka sig på att erövra Europa igen.
Många olika beslut fattades i Wienkongressen och man bör först och främst se på det kanske främsta resultatet som kongressen fick: en europeisk hundraårig fred. Nästa gång stormakterna på allvar krigade mot varandra var under första världskriget. Detta är givetvis en sanning med modifikation och det utkämpades flera krig där stormakter stod mot varandra under 1800-talet, bland annat Krimkriget på 1850-talet, kriget mellan Preussen och Österrike 1866 och fransk-tyska kriget 1870-71, men det blev aldrig något stort krig där alla stormakter stred mot varandra och på det sättet så var Wienkongressen en stor succé.
I övrigt så präglades Wienkongressen till stor del av konservatism. Makthavarna insåg att man efter franska revolutionen och Napoleonkrigen inte kunde vrida tillbaka klockan helt, men man vred den delvis tillbaka och man gick bestämt in för att tvinga klockan att ticka med ytterst långsamma slag. Dominanten under kongressen, och även under de följande åren i europeisk politik, var Österrikes utrikesminister Clemens von Metternich. Han insåg att hotet från liberalerna och den alltmer politiskt medvetna arbetarklassen var allvarligt och för att förhindra en ny revolution ansåg han att Europas kungar skulle samarbeta och hjälpa varandra militärt om ett land var hotat av revolution. 1800-talet kom precis som Metternich anat att bli ett århundrade som kom att präglas av interna spänningar i de europeiska länderna när nya grupper trädde fram och ett nytt samhälle skapades: industrisamhället.
Till avsnitt 5.5 Industrialiseringen – Europa tar världen in i en samhällsrevolution