Även om 1800-talet efter Wienkongressen präglades av fred mellan stormakterna så utkämpades två krig som kom att förändra Europas karta och förskjuta maktbalansen när en ny spelare uppträdde på scenen: det tyska kejsarriket. Fast på sätt och viss kan man säga att det Tyskland som skapades år 1871 inte var så nytt egentligen; det var på flera sätt mer av ett slags utvidgat Preussen och den preussiska andan kom även att prägla det tyska kejsarriket starkt.
Det hela inleddes i början av 1860-talet när Preussen fick en ny ministerpresident: Otto von Bismarck. Han var en typisk preussisk adelsman, en så kallad junker, som var ytterst konservativ. Detta gjorde att han länge var skeptisk till nationalismen, och inte minst den tyska nationalismen. För oss idag är det kanske svårt att förstå, men nationalismen var under den första delen av 1800-talet till stor del en liberal fråga. För konservativa som Bismarck var nationalismen ett riskprojekt som ofta kopplades till folkets rättigheter och jämlikhetsfrågor. Och det var något de preussiska junkrarna inte var intresserade av. Det som fick Bismarck att ändra sig var att han insåg att nationalismen kunde användas för deras egna syften. Om man kunde genomföra en nationalistisk revolution uppifrån kunde man kontrollera skeendet mer och konservatismen kunde till och med stärkas. Trots allt så fanns det även mycket i nationalismen som en konservativ adelsman skulle kunna uppskatta: kärleken till fosterlandet, armén och kungahuset var sådant som kunde få vilken junker som helst på gott humör.
Bismarcks tre krig
Det är omtvistat ifall Bismarck hade en plan för ett enande av Tyskland eller om hans idé växte fram steg för steg, men faktum är att han på bara nio år lyckades genom tre krig att skapa en ny stormakt i Europas mitt. Han började med att stärka den preussiska armén. Preussen var sedan lång tid känt för sin starka armé men årtiondena före 1860-talet var armén relativt svag. En uppryckning krävdes alltså. Sedan såg han till att man fick en gemensam fiende: Danmark. Bismarck skapade en allians av olika tyska stater, däribland Preussens rival Österrike, och genomförde ett kort och mycket framgångsrikt krig mot Danmark.
Detta krig betydde inte mycket egentligen; det intressanta var hur Bismarck utnyttjade denna konflikt. Preussen och Österrike skulle gemensamt administrera nya områden erövrade från Danmark och Bismarck såg till att man började kasta anklagelser mellan varandra om att den andra sidan inte hade följt avtalet. Efter ett par år fick han som han ville: Preussen och Österrike inledde 1866 ett krig. Detta krig skulle definitivt avgöra den stora frågan om vilken tysk stat som var mäktigast. Österrike var ett mycket stort rike med mycket resurser som kunde användas i ett krig. Men Preussen hade något som visade sig avgörande i denna slutgiltiga batalj: ett industrisamhälle. De preussiska järnvägarna och de preussiska gevären skapade en överlägsenhet gentemot österrikarna. Det stora slaget stod vid Königgrätz (eller Sadowa som det också kallas) och det blev ett enormt slag med många döda. Faktum är att före första världskriget var detta slag det största i historien. Segern blev total för Preussen, som övertog tyska områden som tidigare tillhört Österrike. Dessutom tvingades Österrike lova att inte lägga sig i tyska angelägenheter i fortsättningen. Preussen var nu tyskarnas främsta stat, men än fanns inget Tyskland. Det skulle dock komma snart.
Nästa drag i Bismarcks schackspel blev om möjligt ännu listigare. För att ena hela Tyskland behövdes en utomstående fiende, som tyskarna kunde gå emot och om allt gick väl även kunde besegra. En stor gemensam tysk seger i ett krig borde kunna få de tyska staterna att ta det sista steget och skapa ett gemensamt land. Fienden blev den mäktiga grannen i väster: Frankrike. Bismarck lyckades provocera fram en fransk krigsförklaring, genom ett komplicerat spel som bland annat handlade om vem som skulle inta den spanska tronen, och de tyska staterna gick som väntat med Preussen i kampen mot Frankrike. Kriget gick också exakt som Bismarck hoppades och efter en kort tid vann de tyska staterna en gemensam seger i slaget vid Sedan. Frankrikes armé hade inte varit redo för den moderna preussiska armén. Den franske kejsaren Napoleon III överlämnade sig till tyskarna och man inledde en ockupation av stora delar av Frankrike.
Kriget var inte ens över när de tyska staterna samlades i spegelsalen i Versailles, utanför Paris, i januari 1871 och utropade den nya staten Tyskland, eller det tyska kejsarriket som det egentligen hette. Den preussiske kungen Vilhelm II blev Tysklands kejsare med namnet Vilhelm I, och Otto von Bismarck blev dess förste rikskansler. Tyskland fick en mycket fin start och det sensationellt framgångsrika kriget lade grunden till en starkt militaristisk och stolt nationalism som kom att prägla hela tiden som kejsarriket bestod. Eftersom Preussen blev den dominerande makten så kom landets politik dessutom att präglas av konservatism. Samtidigt kom dock industrin att öka starkt i Tyskland och nya socialistiska idéer fick rot.
Effekter
Vilken effekt fick då grundandet av Tyskland på Europa? Som jag tidigare varit inne på så blev den främsta konsekvensen att maktbalansen på den europeiska kontinenten rubbades. Under en lång tid hade Frankrike varit den starkaste kontinentalmakten men nu skapades istället ett mycket starkt Centraleuropa under tysk flagg som kom att ta över rollen som dominant. Detta skapade både rädsla och revanschlusta hos fransmännen och för många i samtiden var det givet att det med tiden skulle uppstå nya konflikter mellan Tyskland och Frankrike. Med tiden skapades de två allianser som skulle dela upp Europa i början av 1900-talet. Frankrike fruktade nya tyska anfall och allierade sig med Ryssland, så att Tyskland alltid skulle vara omringat av fiender. Och Tyskland lyckades på överraskande snabb tid skapa en allians med Österrike, som efter förlusten mot Preussen försvagats och numera hette Österrike-Ungern (ungrarna reste sig i ännu en revolt mot österrikarna i kölvattnet av Österrikes förlust mot Preussen 1866 och tvingade den österrikiske kejsaren till stora eftergifter). Kejsaren i Wien insåg nog att man i denna nya tid behövde en mäktig allierad och vem kunde vara bättre lämpad än Tyskland?