1900-talets Ryssland och Europa
En av frågorna som togs upp i inledningen av detta läromedel var frågan om Ryssland ska räknas till Europa eller inte. Geografiskt tillhör de flesta ryssar Europa men hur var det med samhället och politiken? Man hade länge ett uråldrigt system med livegenskap och ända fram till början av 1900-talet var tsaren enväldig. Men sedan kom den ryska revolutionen ledd av Lenin som sedan följdes av Josef Stalin. Hade den ryska revolutionen gjort Ryssland mer eller mindre europeiskt? Något som talar för att det i och med revolutionen blev mer europeiskt var att man faktiskt i en helt annan omfattning än tidigare anammade flera upplysningsidéer, främst om jämlikhet men även om förnuft och vetenskap. Det är lätt att glömma att den ryska revolutionen förde med sig att kvinnor nu fick betydligt större rättigheter än tidigare och att man ökade utbildningen så att många ryska barn gick i skolan. Överlag så strävade man efter att modernisera Ryssland och främst kanske just inom industrialiseringen. På sätt och vis var den ryska revolutionen en händelse som passade in i den europeiska tidsandan efter första världskriget präglad av förnyelse och modernisering inom både kultur och statsskick. Men å andra sidan så upprätthöll den kommunistiska regimen den gamla ryska starkt auktoritära traditionen som blivit så främmande för det övriga Europa. Trots allt tal om jämlikhet så höll ledarskapet inom det kommunistiska partiet Ryssland i ett järngrepp. Och i toppen fanns mannen som ibland kallats för en röd tsar och som var minst lika mäktig som de enväldiga tsarerna: Josef Stalin.
Stalins industrialisering och dess offer
Josef Stalin var av fattig georgisk börd som under sina unga år bland annat jobbade om yrkeskriminell för att finansiera kommunisternas verksamhet årtiondena före revolutionen. Sedan steg han i graderna och blev till sist partisekreterare, varifrån han lyckades ta makten över partiet några år efter Lenins död. Stalin ville förändra det nya landet Sovjet i snabb takt. Han såg hotet från de västliga stormakterna i Europa och USA och ansåg att landet behövde industrialiseras mycket snabbt för att inte bli överkörda av deras fiender. Och på det hela taget kan man säga att det lyckades tämligen väl.
För att kunna lyckas med industrialiseringen behövdes pengar och det kunde man få via export. Men vad skulle Sovjet exportera? Något man hade mycket av var bördig jordbruksmark och den kunde man utnyttja till att sälja säd till utlandet. Men då var man tvungen att kontrollera jordbruken och det krävde ett massivt förstatligande av marken. Detta gillade inte bönderna (inte minste eftersom ett av kommunisternas löften varit att böndernas skulle få äga sin egen jord) och många vägrade. Det ledde till att Stalin skärpte straffen ordentligt för de som inte samarbetade. Många fängslades eller deporterades långt bort i öst och en del avrättades även. Särskilt problematisk var situationen i Ukraina, som var ett mycket bördigt land. Ukraina hade i samband med revolutionen försökt bli självständigt men efter ett långvarigt krig krossade sovjetiska trupper det ukrainska upproret och man tvingades bli en del av Sovjetunionen. Ukraina hade en ganska stark egen kultur med eget språk och egna traditioner vilket gjorde att landet även framgent sågs som något av ett problembarn för Stalin och hans regim. Och så var det ju det där med säden som Ukraina hade så oerhört mycket av.
I början av 1930-talet ville man på allvar få igång industrialiseringen och då hade man inte råd med en massa trilskande ukrainska bönder så man började ta i ordentligt med hårdhandskarna. Åren 1932–34 drabbades dessutom Ukraina av dåliga skördar vilket gjorde att det fanns risk för hungersnöd. Det som nu skedde var att Stalin visade upp sin gränslösa grymhet kombinerat med förnuftig analysförmåga. Han valde att prioritera exporten av säd framför räddandet av ukrainska människoliv och beordrade av konfiskerandet av stora delar av skörden skulle fortsätta och instiftade en lag om att varje stöld av säd, oavsett hur mycket, skulle ses som förräderi och bestraffas med döden. För att försäkra sig om att ingen fick veta om detta i världen och att ukrainarna inte skulle fly stängdes Ukraina av och de som bodde på landsbygden i Ukraina fick inte resa in i de ukrainska städerna. De var fångade i en fälla och dog i miljontals under dessa år. Det fanns också en baktanke med denna grymhet: Ukrainas jobbiga bönder försvann från jordens yta och i och med det hoppades Stalin knäcka den ukrainska kulturen. Denna händelse har i Ukraina fått namnet Holodomor och klassas i många länder idag som ett rent folkmord. Dock så är just frågan om hur medvetet det hela var fortfarande föremål för debatt och vissa hävdar att det var just missväxten som var den främsta orsaken till svälten. Men oavsett detta så kan vi konstatera av Stalin lät de svälta och lyfte inte ett finger för att hjälpa dem, och det var ytterst medvetet.
Stalins utrensningar
Ett annat sätt att tjäna pengar är slaveri. Men något sådant skulle givetvis aldrig en kommunist vilja införa så det kunde inte Stalin. Men han kunde låta förrädare jobba, det var väl ok? Redan under 1920-talet inrättade Stalin stora arbetsläger i Sibirien och andra ställen där man placerade personer som begått verkliga och inbillade brott. Man blandade vanliga kriminella med politiska fångar och man tvingade dem att arbete hårt för brödfödan. Systemet fick namnet GULAG och i takt med att Stalins grepp om landet hårdnade sattes fler och fler personer där. En tanke var att de skulle bli bättre medborgare och goda kommunister men huvudtanken var ändå att de skulle jobba med olika projekt som Sovjet kunde ha nytta av ekonomiskt, men utan egentlig ersättning. Slaveri alltså. GULAG-fångar arbetade med alltifrån gruvor på öar i allra östligaste Sovjet till att gräva kanaler som Vita havskanalen och bygga Moskvas tunnelbana. Systemet byggdes hela tiden ut och innefattade flera miljoner personer i början av 1950-talet.
Det fanns ett annat problem för Stalin: Hur skulle han kunna veta att det sovjetiska samhället var lojalt mot honom? Han var en ytterst misstänksam person och var rädd för att bli förrådd. Ett sätt för honom att stärka sin ställning var att göra sig av med de som inte hade honom att tacka för sin upphöjelse. Alla gamla kämpar i partiet och alla gamla generaler och fabrikschefer, gick de att lita på? De hade varit med lika länge som Stalin, ibland till och med längre. Hur skulle det se ut om alla i partitoppen, generaler och fabrikschefer hade just Stalin att tacka för sitt jobb och som dessutom visste att varje litet avsteg, minste tecken på illojalitet, kunde innebära döden? Hur kunde man inpränta rädslan i varje person av betydelse i Sovjet? Det var dags för Stalin att inleda den stora utrensningen.
Det hela började med mordet på Kirov. 1934 mördades Leningrads partichef: den mycket populäre Kirov. Vem var skyldig till mordet? Var det Stalin som beordrade det? Troligen, men man vet inte säkert. Det vi däremot vet säkert är hur Stalin kom att utnyttja mordet som ursäkt till sin enorma utrensning. Under de kommande åren upptäcktes fler och fler förrädare överallt i samhället. I Moskvaprocesserna 1936 ställdes några av partiets främsta män inför rätta och erkände att de hela tiden varit spioner och förrädare. De hade givetvis tingats erkänna, med hjälp av tortyr eller hot mot den anklagades familj. De dömdes till döden och avrättades en kort tid efter rättegången. Och det kom fler. Det hela eskalerade och svällde över alla breddar. Angiveri blev mycket vanligt och de som anklagades pressades till att namnge andra förrädare och dessa togs i sin tur till förhör, och tortyr givetvis, och namngav andra personer och så vidare. Till sist gick det så långt att olika regioner fick tilldelat sig kvoter som angav hur många förrädare de förväntades hitta. Ukrainas partichef Nikita Chrusjtjov fick till exempel veta att han hade 50 00 förrädare inom sin region. Men för att vara på den säkra sidan såg han till att 55 000 personer arresterades och avrättades eller skickades till arbetsläger. Ingen visste vem som var näst på tur. Partiet rensades ut, militärledningen rensades ut, fabrikschefer och chefredaktörer för tidningar avslöjades i massor vara förrädare och fördes bort. Till sist kände Stalin att det räckte och avblåste hela operationen. Givetvis påstod han inte att han hade gjort några misstag utan skyllde på att säkerhetstjänsten NKVD gått för långt. Målet var nu uppnått för honom: Alla i ledande positioner hade honom att tacka och de visste alla vad som kunde hända om man inte skötte sig perfekt. Många unga blev befordrade på rekordtid och de kom att kallas ”1938 års klass” och kom att utgöra stommen av ledarskapet i Sovjet under lång tid.
Stalin hade nu knäckt bönderna, satt förrädare i arbete, rensat ut i samhällstoppen och på kort tid industrialiserat landet. Priset var miljoner döda och fängslade. Stalin bör ha varit nöjd över sitt 1930-tal.
Till avsnitt 6.7 Andra världskriget – Europas största lidande