Europas splittring är som tidigare nämnts ett av Europas gemensamma drag. Men det fanns tillfällen då Europa kunde ha valt en annan väg och enats till ett enda rike. Det tidiga 1800-talet var en sådan tid. I slutet av 1700-talet framträdde en fransk general på scenen och visade gång på gång sin stora skicklighet som härförare i de många krig som Frankrike tvingades utkämpa mot andra europeiska länder.
Den mannen var Napoleon Bonaparte och han kom att skaka om hela Europa på ett sätt som inte ens den franska revolutionen hade lyckats med. Men man kan också se det som att Napoleons tid vid makten var en del av den franska revolutionen då han spred revolutionens ideal över stora delar av Europa. Man kan till och med gå så långt som att påstå att Napoleon själv var ett barn av den franska revolutionen. Utan den hade han nämligen inte haft en chans. Hur kommer detta sig? Jo, Napoleon Bonaparte var inte av tillräckligt hög börd för att kunna ha varit aktuell för de finaste militära titlarna i den armé som fanns i Frankrike före revolutionen. Han föddes på ön Korsika, en ö som för övrigt bara hade tillhört Frankrike ett tiotal år när han föddes, och tillhörde förvisso adeln, men han tillhörde endast lågadeln och det räckte inte om man ville nå högt under den så kallade Ancien régime (den gamla regimen), som man i historieböckerna kallar det franska styret före revolutionen.
Men i och med den franska revolutionens seger 1789 öppnades nya möjligheter för alla som visade duglighet. Och det gjorde Napoleon verkligen. De stora krigen som Frankrike utkämpade mot anti-revolutionära allianser under nästan hela 1790-talet gav en driftig ung man som Napoleon otaliga tillfällen att visa upp sin skicklighet och inom bara några år hade han blivit general och till sist även ledare för den franska armén. Sedan var det dags att snappa åt sig även den politiska makten i Frankrike.
Framgångsåren
Eftersom detta läromedel handlar om Europa i allmänhet kommer jag här inte att gå in alltför mycket på detaljer kring hur Napoleon Bonaparte kom till makten i Frankrike, men vi kan i alla fall konstatera att i slutet av 1790-talet hade den revolutionära entusiasmen falnat hos det franska folket och man började söka efter någon som kunde ta tag i det hela. Hungern efter en stark ledare hade börjat greppa tag om det jämlikhetsivrande franska folket. 1799 lyckades Napoleon tillsammans med två kompanjoner att genom en i stort sett oblodig statskupp ta makten i Frankrike. De kallade sig för konsuler och Napoleon blev Förste konsul. Efter ytterligare några år av ständigt lyckosamma krig och därmed ökad popularitet hos det franska folket ansåg Napoleon att tiden var mogen för att ta det sista stora steget: han ville bli kejsare. Det kan verka lite konstigt att fransmännen accepterade att en man som Napoleon, som hela tiden agerade i den franska revolutionens namn, gjorde något så ojämlikt som att återinföra monarkin, och till råga på allt ge sig själv en titel som inte ens de enväldiga kungarna hade haft. Men faktum är att Napoleon var oerhört framgångsrik i sina krig och folket älskade honom. Alltså kunde han 1804 utan större protester i en ceremoni i Notre-Dame i Paris kröna sig själv till kejsare inför ögonen på bland annat självaste påven. Att han krönte sig själv är symboliskt intressant och visar på att han var en ny typ av härskare som i upplysningens anda inte ansåg sig ha fått sin makt från Gud eller kyrkan eller någon annan auktoritet. Han var sin egen herre. En self-made man helt enkelt.
Samtidigt så hade Napoleons arméer utvidgat hans välde steg för steg. I flera stora bataljer besegrades den ena fienden efter den andra. Det kanske mest berömda slaget under denna tid var slaget vid Austerlitz (i nuvarande sydöstra Tjeckien) 1805 då den franska armén besegrade både den österrikiska och den ryska armén i ett enormt slag som fått namnet Trekejsarslaget. I slaget vid Jena besegrades året därefter den preussiska armén och 1807 kunde Napoleon njuta av några år av fred i ett till stor del enat Europa. Endast Ryssland och Storbritannien stod utanför (inte heller Osmanska riket var en del av hans rike) och många var nog inställda på att rike detta skulle finnas många år.
Napoleon utökade Frankrikes territorium och skapade dessutom en lång rad lydriken där han installerade personer han kunde lita på som kungar, bland annat hans bröder. Kartan ritades om och det gamla Tysk-romerska riket upplöstes nu även officiellt. Överallt där hans arméer drog fram avskaffades gamla feodala rester som envälde, livegenskap och ståndsindelningen. Man införde nya lagar som gav människor fler rättigheter än tidigare och som gick i samklang med upplysningsidealen. Trots att vi kommer att se att Napoleons erövringar endast var av temporär art så kom ändå flera av förändringarna att leva kvar, men långt ifrån alla.
Orosmoln
Det fanns dock moln på Napoleons himmel och de säger alla något intressant om Europa. Storbritannien hade under lång tid hållit sig lite vid sidan av i europeiska konflikter och mest bevakat sina egna intressen. Ett sådant intresse var att maktbalansen upprätthölls och det gjorde den ju inte alls nu. Så de gjorde motstånd och Napoleon insåg att man behövde besegra detta bångstyriga ö-rike om han skulle lyckas skapa sitt väldiga europeiska imperium. Först jobbade han för en invasion, men det visade sig bli väldigt svårt, inte minst eftersom britterna efter slaget vid Trafalgar 1805 var herre över haven, så han valde att istället försöka isolera britterna ekonomiskt genom att tvinga in hela övriga Europa i en handelsblockad, den så kallade kontinentalblockaden. Den visade sig ganska så svår att upprätthålla, särskilt som Storbritannien var mycket rikt och det enda industrialiserade landet i världen. Storbritannien stod utanför och problemen med hur man skulle hantera det återstod.
Dessutom så kom Napoleons erövringar att väcka de olika folkens motreaktion mot honom och drömmarna om ett enat Europa. Starka känslor av patriotism blommade upp och flera uppror inleddes. Det kanske mest kända var det blodiga upproret i Spanien. I Tyskland kom motreaktionen i formen av en nyväckt tysk nationalism.
Det tredje molnet på Napoleons himmel var Ryssland. Förvisso hade man 1807 ingått en fred med detta land, som var ytterst fördelaktig, men man kan inte säga att Ryssland var kuvat, inte på långa vägar. En konflikt mellan Frankrike och Ryssland låg i luften och den skulle komma.
Alla dessa tre: Storbritannien som stod utanför, de nationalistiska motreaktionerna samt Ryssland påminner oss en hel del om det som EU upplever i det sena 2010-talet. Är det så att EU:s försök att ena Europa idag har väckt ungefär likartade reaktioner och stött på liknande problem som Napoleon fick uppleva? Givetvis upprepar sig inte historien, men det finns onekligen en del intressanta paralleller.
Nedgång och fall
1812 var året då Napoleons lycka vände. Han inledde under sommaren ett stort anfall på Ryssland. Skälet till denna attack är inte helt klarlagd men en viktig komponent var att Ryssland bröt mot det fredsavtal man hade ingått genom att man i hemlighet handlade med Storbritannien. Napoleon hade ju infört en blockad av alla brittiska varor i hela Europa och en del i det avtal som Ryssland slöt med Napoleon var att man skulle delta i denna blockad. Men det gjorde man alltså inte riktigt och Napoleon, som ju ändå säkert tänkte sig anfalla Ryssland någon gång, såg att läget var gynnsamt och gick till attack. Sommaren 1812 gick Napoleons armé, La Grande armée, över den ryska gränsen och avancerade snabbt mot Moskva. Ryssarna använde den beprövade brända jordens taktik och undvek att möta fransmännen i ett öppet slag. Det dröjde ända till den franskledda armén (det fanns nämligen soldater från flera andra europeiska länder i armén) nådde bara några mil utanför Moskva innan den ryska bjöd upp till batalj. Det skedde i den lilla byn Borodino och det blev ett väldigt blodigt slag. Fransmännen vann till sist men man förlorade många man även på den sidan så det var en något stukad fransk armé som i september 1812 tågade in i Moskva. Efter några dagar började det brinna i den till stor del utrymda staden och till sist såg Napoleon ingen annan utväg än att man var tvungen att bege sig hemåt igen, eftersom resurserna började ta slut och vintern var på väg. Återtåget blev en enda lång mardröm för den franska armén med en stark kyla och med den ryska armén som likt vargflockar gjorde snabba ständiga småattacker mot de franska soldaterna. När La grande armée till sist lämnade Ryssland återstod endast cirka 10% av den stolta armé som under sommaren hade korsat den ryska gränsen.
Den sista delen av Napoleons tid vid makten blev så händelserik och sensationell att det känns som att den snarare hör hemma i en amerikansk äventyrsfilm än i verkliga livet. Efter sin hemkomst till Frankrike fick Napoleon ingen chans att vila upp sig; en enorm allians bestående av många europeiska stater samlade sina trupper, bland annat Storbritannien, Ryssland, Österrike och Preussen. Den klassiska maktbalansen hade rubbats av Napoleon och nu skulle den återupprättas. Napoleon förlorade ytterligare slag och blev till sist avsatt som kejsare. Han skickades till en ö i Medelhavet som heter Elba där han fick regera med cirka 1000 man. Efter ett tag lämnade han ön och landsteg i södra Frankrike varvid alla trupper som skickades emot honom enhälligt bytte till hans sida så fort de kunde. Den lyskraft och styrka som strålade kring hans person hade inte gått förlorad och inom bara ett par veckor satt han återigen på den franska tronen. Men den alleuropeiska alliansen kvarstod och nu var målet satt: Napoleon skulle krossas. Och i slaget i närheten av den nuvarande belgiska staden Waterloo upplevde Napoleon sitt slutgiltiga nederlag. Den brittiska och den preussiska armén samarbetade och det blev för mycket för fransmännen som efter en blodig batalj besegrades fullständigt. Napoleon skickades denna gång på behörigt avstånd, till den lilla Atlantön S:t Helena. Där dog han några år senare.
Napoleon gjorde ett försök att ena Europa och hade precis som alla andra försök misslyckats. Men det som blev bestående i Napoleons gärning var att han spred upplysningens idéer till hela Europa och i många länder hade man ingen möjlighet att vrida klocka tillbaka, hur mycket än härskarna ville.
Till avsnitt 5.4 Wienkongressen – Europa skapar en varaktig fred