1700-talet var en tid när nationalstaterna helt dominerade den europeiska scenen. Där var dock före nationalismens tid och stater som Österrike och Ryssland bestod av många folkslag och det sågs inte som något direkt underligt. Krigen handlade typiskt nog också ofta om tronföljden i olika nyckelstater. Tanken att ett land som Frankrike kunde öka sin kontroll över ett annat land genom att lyckas sätta en fransman på tronen var på den tiden ytterst rimlig. Något annat som är slående när det gäller 1700-talets europeiska stormaktskrig är hur ofta allianserna skiftade. I ett krig var man allierad men vissa länder och i nästa kunde man ha de tidigare allierade som fiender. Detta har delvis att göra med att man hade maktbalansen som mål. Om ett land såg ut att bli för svagt eller om ett annat riskerade att bli för starkt påverkade detta vilken sida i kriget man ställde sig. Detta var särskilt tydligt när det gällde Storbritannien. Den enda konstanten för det brittiska ö-riket under 1700-talet var att man gick emot sin gamla arvfiende: Frankrike.
Det första kriget som utkämpades var det spanska tronföljdskriget (1703-1713) som handlade om vem som skulle ta över tronen efter den siste, och barnlöse, spanske habsburgaren på tronen, Karl IV. Frankrike under Ludvig XIV ville ha en fransman och det väckte övriga stormakter till opposition. Det hela slutade med att Frankrike fick ge upp sitt försök. Flera krig av liknande typ utkämpades. Parallellt med detta krig utkämpades ett långt och blodigt krig längre österut: Det stora nordiska kriget, som slutade med att Ryssland blev en stormakt på Sveriges bekostnad.
Närmast kom det österrikiska tronföljdskriget som handlade om vem som skulle sitta på tronen i Österrike. Här utmärkte sig särskilt en stark kvinnlig härskare: den österrikiska drottningen Maria Theresia. Eftersom hon var kvinna tog de andra makterna chansen att lansera sina manliga kandidater till tronen. Men hon lyckades samla sina trupper till försvar och efter några års krigande fick övriga ge upp: hon stannade kvar på tronen. Det fjärde stora kriget i Europa före franska revolutionen var Sjuårskriget (1756-63). Det kriget handlade inte om tronföljd.
Alla 1700-talets krig var komplexa och de olika deltagarna hade olika skäl för sitt engagemang men sjuårskriget var mer än lovligt komplext. De två viktigaste skälen till att det bröt ut var att Österrike ville ha revansch på Preussen efter det senaste kriget samt att Storbritannien och Frankrike en gång för alla ville göra upp om vem som skulle dominera handeln på haven. Efter många strider som böljade fram och tillbaka ledde striderna på kontinenten till i stort sett ingenting. Inga stora gränsändringar gjordes. Det främsta resultatet blev snarare mentalt: Preussen var nu definitivt en stormakt. På haven var det annorlunda. Där fick sjuårskriget en tydlig utgång: Storbritannien blev herre över haven, och tog över större delen av de nordamerikanska kolonierna.
De två sista krigen, österrikiska tronföljdskriget och sjuårskriget, innebar också att en ny typ av konflikt dök upp: världskrigen. Båda dessa krig utspelades i flera kontinenter, och man kan till och med säga att de viktigaste slagen stod utanför Europa. Hur kommer det sig? Skälet är att Europa hade tagit över haven och det kommer nästa kapitel att handla om.