Från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet stod Europa på toppen av sin makt. Detta märktes tydligt i Europas relation till omvärlden. Från att under 1500-talet ha flyttat fram sina positioner på flera områden och under 1700-talet mer och mer börjat ta kontrollen över viktiga kustområden i Afrika och Asien så gick Europa ännu längre under 1800-talet: hela världen skulle tillhöra Europa! Dock ej Amerika. Den stora kontinenten i väster som inlett européernas expansion hade gått förlorad från slutet av 1700-talet (när USA bildades) till första hälften av 1800-talet (när övriga Amerika blev självständigt från Spanien och Portugal) och där hade man inga planer på att återvända. Europa nöjde sig med att använda Amerika som en marknad för sina produkter och en leverantör av råvaror. Men i övrigt såg man framför sig en värld dominerad av Europa.
Asien
Sedan slutet av 1700-talet hade hela Indien varit brittiskdominerat och Sydostasien kom att under första hälften av 1800-talet nästan helt och hållet hamna i europeisk ägo. Det enorma området som idag heter Indonesien blev en nederländsk koloni. Nederländerna hade haft en stark närvaro där ända sedan glansdagarna på 1600-talet men nu tog man steget ut och tog över hela området. Frankrike tog över det som idag är Vietnam, Laos och Kambodja och gav det namnet Indokina och Spanien hade sedan gammalt haft en koloni på Filippinerna.
Hur var det då med den gamla stormakten Kina? Jätten som så länge överglänst Europa i makt, rikedom och kreativitet? Inte ens Kina kunde stå emot ett industrialiserat Europa. Kina blev aldrig en europeisk koloni, men det kom att utvecklas till något av en lekstuga för europeiska handelsmän i alla fall. Européerna hade länge åkt till Kina och köpt olika sorters varor som te och porslin och man hade fått tillåtelse av kejsaren att grunda små handelsstationer lite varstans.
Men under 1800-talet ville européerna ha mer, mycket mer. Det stolta Kina började inse att Europa kanske ändå kunde utgöra någon form av hot och började sätta sig på tvären. Droppen blev när Storbritannien under 1830-talet började kräva att Kina tog emot opium som betalning för kinesiska varor. Opium hade blivit en populär drog under denna tid i Kina, och det kräver kanske inte alltför stor analysförmåga för att kunna förstå varför Kina inte ville ha betalt i ännu mer knark. De sociala problem som kopplades till opium hade börjat märkas allt mer i Kina och man vägrade helt enkelt att gå med på britternas villkor. Då inledde Storbritannien det som kom att gå till historien som det Första Opiumkriget (1839-1842). Efter några år av brittiskt bombardemang av kinesiska städer från kanonbåtar och förnedrande förluster för både den kejserliga flottan och armén gav de upp och fick acceptera att opium flödade in i landet. Det blev början på en lång tid av förnedring där Europas makter fick allt större rättigheter. Det västerländska inflytandet väckte också en del starka motreaktioner i form av folkliga uppror, men dessa krossades.
Afrika
Erövringen av Afrika var en av de snabbaste, största och till viss del mest svårbegripliga erövringar som har genomförts i världshistorien. Ända sedan 1400-talet hade europeiska stater grundat handelskolonier längs med Afrikas kust och under lång tid nöjde man sig med det. Men från och med 1870-talet började man intressera sig för Afrikas inland.
Den händelse som har fått stå som en symbol för Europas uppdelning av Afrika är Berlinkonferensen 1884–85. En sak ska göras klart redan här: Europa delade inte upp hela Afrika vid denna konferens. Den behandlade endast delar av Afrika, främst Kongo, men man skapade ändå någon form av princip här som man kom att följa hela vägen och den innebar att man såg till att alla europeiska stormakter blev nöjda. Det var ingen idé att inleda krig bara för att man ville åt samma område. Ett slags samförstånd uppstod: vill ni ha den delen så ta den, bara vi får härja fritt i den del som vi tänker ta. Berlinkonferensen behandlade alltså i första hand det enorma område i västra Centralafrika som kallas Kongo. På förslag av den belgiske kungen Leopold II skulle hela området bli ett gigantiskt frihandelsområde där vem som helst fick slå sig ner och inleda någon form av företag. Allt skulle beskyddas och garanteras av Leopold II själv. Men de blev alla lurade. Leopold hade ingen tanke på att dela med sig av Kongo och i själv verket blev området ett stort slavrike där han själv hade monopol på all handel. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet tjänade kungen enormt mycket pengar på bland försäljning av gummi, som kongoleserna tvingades att leverera till hans män. I början av 1900-talet kom dock sanningen fram och det blev en skandal av stora mått som slutade med att kungen fick överlämna riket till den belgiska staten. Då hade Kongos befolkning halverats, vilket gör hans styre till det kanske värsta folkmordet världen dittills sett. Men Leopold II blev inte fängslad eller tvingades inte ens att abdikera. Han blev bara förnedrad och dog några år senare förödmjukad, och stormrik.
Kung Leopolds Kongo må ha varit ett extremt fall, vilket samtidens mycket upprörda reaktioner visar på, men till sin natur skiljde sig hans styre inte så väldigt mycket från de övriga kolonierna. Britterna tog med tiden över ett bälte av kolonier från Kap i söder till Kairo i norr medan fransmännen fokuserade på Västafrika. Tyskland tog lite vad som fanns medan de mindre nationerna fick nöja sig med smulorna.
Effekter
Koloniseringens effekter blev stora i både Asien och Afrika, men kanske främst i Afrika där européerna rev ner så mycket av det gamla. Gamla traditioner och styrelseskick bröts ner, gamla gränser mellan folk ändrades, råvaror och mark övertogs av kolonialherrarna och mycket annat. Förvisso infördes en del nyheter som kunde vara positiva som till exempel vaccineringar, ökad läskunnighet och förbättrad infrastruktur men totalt sett kan man i många fall inte säga att koloniseringen innebar ett plus för de som bodde i kolonierna.
Effekten på det europeiska medvetandet blev också stark. Den snabba koloniseringen bekräftade den känsla av överlägsenhet som det industrialiserade Europa kände. Vi var helt enkelt störst, bäst och vackrast. Vår religion var överlägsen alla andras och vår civilisation stod på en nivå som inte ens antikens greker och romare kunde mäta sig med. Vi stod på toppen och vårt sätt att se på världen kunde vi nu sprida till jordens övriga befolkning så att även de insåg att om man ville stå högt upp i rangordningen skulle man satsa på allt som var europeiskt.
Och det var då, i början av 1900-talet, vi beslutade oss för att börja förgöra oss själva.
Till avsnitt 5.9 Kultur under Det långa 1800-talet