Franska revolutionen
Det finns få händelser i den europeiska historien som skakat om samhället som den revolution som inträffade i slutet av 1700-talet i Frankrike. Varför är det så? En viktig förklaring är att den franska revolutionen inspirerade så många i hela Europa både i samtiden och långt efter att revolutionen var avslutad. Man inspirerades eller skrämdes beroende på vem man var. Det var dessutom en delvis extrem revolution som inträffade i hjärtat av Europa, i kulturens hemland Frankrike. Det var ju även där som enväldet en gång hade uppstått. Systemet såg under så lång tid så stabilt ut på ytan. Men under bubblade det av missnöje från olika håll.
Bakgrund
Hur inleddes då den franska revolutionen? Med den amerikanska revolutionen skulle man lite förenklat kunna säga. När de brittiska kolonierna i Nordamerika 1776 förklarade sig självständiga från Storbritannien utbröt ett stort frihetskrig. Detta krig engagerade sig Frankrike i. Frankrike ställdes sig på amerikanernas sida och skälet till det var att man ville försvaga Storbritannien, som man nyligen besegrats av i det så kallade sjuårskriget. Annars är det ju väldigt märkligt att ett enväldigt land försvarar några vilda kolonister som vill skapa ett jämlikt land utan vare sig kung eller adel där man skulle få säga mer eller mindre vad man ville. Men fiendens fiende är min vän och fransmännens insatser kom att rädda den amerikanska revolutionen. För att vara helt tydlig: amerikanerna hade nog aldrig lyckats om inte Frankrike hjälpt dem i kriget. De amerikanska separatisterna lyckades och 1783 slöt man fred.
Men kriget hade kostat mycket pengar för Frankrike och landet var i stort behov av reformer för att kunna få fram mer pengar. Adeln och kyrkan höll på sin skattefrihet och krävde att parlamentet skulle inkallas ifall de skulle gå med på några förändringar, något kungen gick med på efter mycket om och men. Detta var kanske hans och adelns största misstag. För det fanns en grupp som hade sett sina vinster öka under hela 1700-talet men inte upplevt att deras politiska inflytande ökade alls: borgarklassen (eller medelklassen som den med tiden kom att kallas).
Revolutionsåret 1789
När parlamentet inkallades i maj 1789 innebar det den chans den uppåtstigande borgarklassen väntat på. Rent tekniskt såg det dock mörkt ut eftersom varje stånd endast hade en röst. Och eftersom det endast fanns tre stånd i Frankrike så skulle adeln och prästerna alltid slå ut resten, det så kallade ”tredje ståndet”. Men det accepterade inte tredje ståndet (som i stort sett helt bestod av representanter för borgarklassen) som helt enkelt lämnade ståndsriksdagen och skapade en egen riksdag som de kallade Nationalförsamlingen. Proppen hade börjat gå ur. Och samtidigt började folket röra på sig. Det hade nämligen varit missväxt det senaste året i Frankrike och hungriga människor är människor som kan tänka sig att göra det otänkbara, i ren desperation. Kungen trodde sig kunna lugna ner känslorna om han accepterade den nya nationalförsamlingen och förmå adeln och kyrkan att ingå i den, där alla ledamöter skulle ha en röst (och eftersom det tredje ståndet hade dubbelt så många ledamöter som de andra visste de att de skulle vinna). Men där hade han fel. Mycket tyder på att kungen endast gått med på det hela av taktiska skäl och folk började ana att det hela var långt ifrån över. Av rädsla för att kungen skulle kalla in sina trupper i syfte att krossa nationalförsamlingen (vilket han troligtvis även hade gjort) började Parisborna beväpna sig. Mitt i sommaren lyckades man ta makten i hela Paris och detta väckte i sin tur landsortsbefolkningen som nu inledde ett klassiskt bondeuppror med nedbrända slott och mördade adelsfamiljer över hela landet. Situationen gick inte att rädda och kungen, adeln och kyrkan fick under sensommaren 1789 acceptera att deras makt beskars ordentligt. Nationalförsamlingen beslutade den 26 augusti om en Deklaration om de mänskliga rättigheterna där många av upplysningsidealen sattes på pränt. Det politiska systemet ändrades i grunden, yttrandefriheten skrevs in i lagen, äganderätten blev okränkbar, ståndsindelningen upplöstes och revolutionärerna var ganska nöjda. Lugnet återställdes i Frankrike.
Övriga Europa såg med förfäran på det som skett i Frankrike, åtminstone de som styrde. Kungar och adel insåg givetvis att risken fanns att det var deras tur härnäst. För en del andra européer blev dock den franska revolutionen en stor inspirationskälla och hot om revolution låg i luften i hela Europa. Märkligt nog fick inte revolutionen en omedelbar spridningseffekt. I stället så lyckades Europas kungar enas i en stor allians som skulle störta det revolutionära Frankrike och återinföra den gamla kungamakten. Samtidigt så fanns en stark vilja hos många revolutionärer att sprida revolutionen till andra länder, och det är därför som de så kallade revolutionskrigen inleddes med att Frankrike förklarade krig mot Österrike.
Detta sågs dock inte som ett problem. Med lite samordning mellan de europeiska staterna skulle krigen krossa den franska revolutionen och den gamla ordningen återupprättas! Men de övriga länderna visste inte att revolutionen bara hade börjat. Den mest radikala fasen återstod: skräckväldet. Och det var i mångt och mycket deras hot som skapade den.
Skräckväldet
1792 tog revolutionen ny fart. Resultatet av 1789 års revolution var delvis en kompromiss och många idealister som älskade upplysningen mer än något annat ville att man skulle fortsätta förändra Frankrike. En ironi är alltså att den europeiska allians som bildades för att krossa revolutionen bidrog till radikaliseringen av revolutionen. Inget enar ett folk som en yttre fiende och har man nyligen skaffat sig de rättigheter man länge drömt om så var man beredd att dö för att få behålla dem. Den franska armén blev en verklig folkarmé och något som stärkte den var att man i revolutionens anda tog bort de spärrar som tidigare gjort det omöjligt för alla som inte var högadliga av nå höga militära positioner. Man började utnyttja den enorma begåvningsreserv som fanns hos det franska folket. I slag efter slag slogs man emot fienderna, ofta överraskande framgångsrikt. Detta gjorde också att det blev ytterst farligt att ens antyda kritik mot revolutionen. Kritik mot revolutionen innebar att man stödde Frankrikes fiender och det gjorde en till landsförrädare och sådana behandlas endast på ett sätt.
Under åren 1792–94 radikaliserades alltså revolutionen och den grupp som kallade sig Berget i nationalkonventet (som ersatte nationalförsamlingen) tog makten. Den institution som kom att utgöra landets verkliga maktcentrum var den av nationalförsamlingen utsedda Välfärdsutskottet. Med tiden kom en tämligen okarismatisk advokat med milt utseende att dominera i Välfärdsutskottet och han kom att gå till historien som den mest radikale och blodige revolutionären under franska revolutionen. Hans namn var Maximilian de Robespierre. Under hans styre drev man reformerna till sin spets. Allt skulle ändras: monarkin avskaffades, bidrag till fattiga höjdes, allmän rösträtt för män infördes, gamla längdsystem avskaffades och istället infördes metersystemet, man införde tiodagarsvecka och tiomånadersår med helt nya namn på månaderna. Det som dock verkligen tog skruv i 1700-talets Frankrike var att man ville ändra i religionen. Kristendomen sågs som vidskepelse och en rest från gamla tider och skulle avskaffas. Istället skulle man tillbe förnuftet, i någon form av ett lite krystat försök att ersätta kristendomen. För många bönder var måttet rågat när man ville ta bort religionen. Uppror blossade upp lite varstans i Frankrike och överallt slogs det ner med stor brutalitet. De flesta som avrättades eller mördades under skräckväldet dödades inte med giljotin i Paris, utan de dränktes ute på landsbygden. Men skräcken i Paris för att vara nästa person att bli ett huvud kortare blev inte mindre för det.
Till slut var det nog den där skräcken för att stå på tur att avrättas som fällde Robespierre. När man ändå kände på sig att man skulle dö kunde man lika gärna ta risken och konspirera bakom den lille diktatorns rygg tillsammans med andra i samma sits. Så en julidag 1794 arresterades Robespierre och han avrättades med giljotin ett tag senare. Den mest intensiva fasen under revolutionen var över.
Efter skräckväldet
Den nästkommande åren vred den rika medelklassen klockan tillbaka till ungefär slutet av 1789. Man tog bort de mest extrema reformerna som införts under skräckväldet, inklusive den allmänna rösträtten för män, och en slags stiltje inträdde. Det enda som egentligen höll den revolutionära andan vid liv var krigen mot de yttre fienderna och dessa krig kom med tiden att bli alltmer framgångsrika. Man började efter ett tag kunna urskilja att en av de militära ledarna var mer framgångsrik än de andra. Helt otroligt framgångsrik faktiskt. Det var en ung lågadlig man från Korsika som dragit nytta av revolutionens öppna attityd till sådana som han. Hans namn var givetvis Napoleon Bonaparte.
Revolutionen och eftervärlden
Men innan vi tittar närmare på Napoleon och hans tid så kan det vara värt att stanna upp lite och reflektera över revolutionens betydelse för eftervärlden. Med revolutionen 1789 hade man kommit en bit på väg och med skräckväldet hade många av upplysningsdrömmarna besannats: alla de reformer man tidigare bara drömt om infördes på riktigt i Europas kanske mäktigaste land. Det gick! Men samtidigt nådde dessa drömmar vägs ände. Priset hade varit oerhört högt och den så toleranta och förnuftiga upplysningsideologin hade genomförts med hjälp av en brutal diktatorisk regim som stod till knäna i blod. Var fanns toleransen under skräckväldet? Var det en sådan här värld man hade drömt om? För en del innebar denna tid en inspiration, för andra blev det ett bevis för att man var tvungen att tvinga fram samhällsförändringar med grovt våld (och med detta synsätt såg man skräckväldet som en role model, felet sett ur detta perspektiv var inte vad man gjorde utan att man inte lyckades behålla makten) men för många andra innebar skräckväldet en chock och en enorm besvikelse som gjorde att man började tvivla på att upplysningens tankar verkligen var av godo. Givetvis såg eliten, kungen, och många inom adeln och kyrkan, det hela som ett slutgiltigt bevis för att det haft rätt hela tiden: folkets krafter får inte släppas lösa för då slutar det med kaos och massmord.