Vissa år blir synonyma med ett begrepp, som till exempel 1968 som ses som en symbol för ungdomligt uppror mot samhällsordningen. Även 1800-talet hade ett sådant år: 1848.
Det som inträffade 1848 var till skillnad från den franska revolutionen 1789 en händelse som drog in nästan hela Europa. Men det fanns en likhet: den började på Paris gator.
Från Paris till övriga Europa
I Paris hade vid det här laget en stark revolutionär anda rotat sig. Och man hade börjat utveckla ett självförtroende som grundades i det faktum att man flera gånger lyckats med sina uppror. Under den franska revolutionen hade man visat vägen flera gånger och 1830 hade man fått kungen avsatt och ersatt med en mer reformvänlig monark. I slutet av 1840-talet började man tröttna även på denna monark och ville se honom bortbytt. Man ville faktiskt ta bort hela monarkin och man ville införa allmän rösträtt (för män, det fanns givetvis även röster som ropade efter kvinnlig rösträtt men dessa blev inte särskilt uppmärksammade). Att det var lågkonjunktur och missväxt gjorde inte saken bättre och när myndigheterna i februari 1848 stoppade en så kallad reformbankett var måttet rågat. Det var dags för parisarna att bygga barrikader igen. Nyckeln till framgång var samarbetet mellan den liberala medelklassen och den socialistiska arbetarklassen. Och till en början såg det mycket bra ut. Monarkin avskaffades, republik infördes med allmän rösträtt för män. Segern var vunnen!
Efter denna lyckade revolt spreds det hela i snabb takt till flera av de övriga huvudstäderna i Europa. Även där rådde hunger och dåliga tider och i och med att den industriella revolutionen spridits till andra länder så fanns det fler radikala arbetare som ville ha förändring. I Berlin byggdes barrikader och likaså i Wien och till en början såg det hela ut att bli en formidabel succé: envälden föll och kungar abdikerade. Grundlagar skrevs och rösträttsreformer genomfördes. Europa verkade ha beslutat sig för att införa upplysningens idéer till fullo på en och samma gång.
En viktig del av 1848 var nationalismen. Vi är nog vana vid att förknippa nationalism med den konservativa högern men under en stor del av 1800-talet var det främst liberalerna som var nationalister. Detta berodde delvis på att många folk i Europa inte utgjorde egna nationalstater. I jätteriken som Österrike, Ryssland och Osmanska riket fanns många olika folk som alla slogs för sin självständighet. På andra ställen i Europa började man se en motsatt rörelse: samma folk var uppsplittrade på många olika länder. Här tänker vi närmast på det som idag är Tyskland och Italien. Att vara nationalist var att vara radikal och vilja ändra på samhället, och det passade liberalismen perfekt. I Österrike gjorde ungrarna uppror och i Tyskland tvingade demonstranterna fram ett löfte om att man skulle bilda ett tyskt rike med en liberal författning. Man samlade ihop ett parlament i Frankfurt som skulle staka ut vägen för det blivande liberala Tyskland.
Problem och motreaktioner
Det som kom att bli en stor vattendelare blev när medelklassen upplevde att revolutionen hade gått tillräckligt långt, men där mer radikala element ville gå ännu längre. Inte sällan var de sistnämnda starkt inspirerade av de nya socialistiska idéerna, som nu fick sitt genombrott. Detta skrämde medelklassen som inte sällan tog avstånd från dessa socialistiska inslag i revolterna. I Paris till exempel började problemen tämligen omgående. Det första valet till parlamentet avslöjade även en annan viktig konflikt i det franska samhället: mellan land och stad. Parisarna röstade på radikalt och liberalt men på landet röstade man konservativt. I besvikelsen över valresultatet inledde Paris arbetare ett nytt uppror, där fokus låg på utjämnande av klassklyftor. Men den här gången fick de inte stöd av medelklassen och revolten krossades i blod.
Trots detta så kan man ändå säga att revolutionen i Paris blev relativt framgångsrik även på längre sikt, men i Berlin och Wien var det endast frågan om kortvariga triumfer. Den konservativa motreaktionen blev stark och när tiden ansågs mogen återtog man flera av de reformer man hade utlovat när man haft kniven på strupen. Det blev inget Tyskland. När väl parlamentet i Frankfurt var samlat hade den revolutionära glöden falnat och de reaktionära krafterna samlades till moteld.
1848 blev totalt sett ett misslyckande, och framgångarna långt ifrån så stora som man först hade hoppats. För liberalerna innebar året ett farväl till den revolutionära vägen. Från och med nu satsade man på att uppnå reformer via parlamenten. Ordet revolution blev något otäckt för medelklassen som kom att förknippas med kaos och blod. För den gryende arbetarklassen blev 1848 en påminnelse om att liberalerna och deras krav inte riktigt stämde med deras egna och att de från och med nu skulle vara tvungna att föra sin egen strid. Revolutionen gick från att vara medelklass till att bli arbetarklass.