Under 1920-talet hade alltså demokratin segrat i stora delar av Europa. Trodde man. Men i slutet av 1930-talet hade de flesta europeiska länder avskaffat demokratin. De enda som återstod var Storbritannien, Frankrike, Beneluxländerna, Tjeckoslovakien och Norden. Vad hade hänt?
Depressionen
”it’s the economy, stupid” upprepade en av USA:s president Bill Clintons rådgivare och dessa ord stämmer mycket väl in på Europa under 1930-talet. Mycket av det som hände då kan härledas till de ekonomiska svårigheter som drabbade Europa under första delen av årtiondet. Som säkert de flesta vet så inleddes den ekonomiska kräftgången i USA i slutet av 1929 i och med den aktiebubbla som brast på New York-börsen under hösten. Börsvärdet sjönk hastigt, USA:s ekonomi försämrades och påverkade även Europas ekonomi. Inte nog med att vi sålde mycket till USA, många europeiska länder hade lånat mycket pengar av USA under 1920-talet. Pengar som USA nu behövde få tillbaka. De europeiska länderna gjorde som man brukar göra i kristider: De försökte spara sig ur krisen. Dessutom började protektionistiska tongångar göra sig gällande i fler och fler länder, tullar höjdes kraftigt och världshandeln minskade rejält som en följd av detta. Allt detta försvårade krisen och man talade inte längre om en lågkonjunktur utan om en depression. Arbetslösheten sköt i höjden och nöden bredde ut sig. Först trodde man att krisen skulle vara kortvarig men när den bara fortsatte, som en ond mardröm, började människorna misströsta och förtroendet för politikerna minskade och fler än tidigare ansåg att det kapitalistiska systemet var hjärtlöst.
Demokratins kris
Men man började också misstro demokratin. Kunde verkligen dessa käbblande politiker kunna hitta den rätta lösningen? Drömmen om en ledare som slog näven i bordet och ordnade upp allt blev starkare. Kommunistiska rörelser ökade, fascistiska och nazistiska partier blev allt populärare, konservativa värderingar fick större plats och bland det militära ledarskapet i flera länder i Östeuropa började det mullra.
I land efter land föll demokratin, antingen i militärt ledda statskupper eller genom att folket i fria val röstade på antidemokratiska högerpartier. Hela Östeuropa avskaffade demokratin (utom Tjeckoslovakien) och efter ett långt och blodigt inbördeskrig hade även Spanien övergått till fascismen (Portugal hade infört diktatur redan 1926). Det som fick störst betydelse, och som överraskade många, var dock att den centraleuropeiska jätten Tyskland lämnade den demokratiska vägen.
Försök till lösningar
Hur skulle då de kvarvarande demokratierna göra för att undvika att hamna i samma sits? För det första så bör man dock ha i åtanke att demokratin inte var omedelbart hotade i dessa länder, till stor del på grund av att det där fanns en lång tradition av folkligt medbestämmande och demokrati. Storbritannien hade så tidigt som 1688 infört parlamentsstyre, Frankrike hade genom flera revolutioner under 1800-talet ökat folkets makt och i Norden hade man tidigt utökat rösträtten och hade långa traditioner av folkligt inflytande. Så läget var inte direkt akut, men vem visste hur länge folkets tålamod skulle hålla?
I de demokratiska stater som lyckades behålla demokratin samarbetade stora partier med varandra och lyckades därigenom behålla initiativet. I Frankrike vann 1936 den koalition som kallades Folkfronten valet och i Sverige samarbetade socialdemokraterna och bondeförbundet i den så kallade kohandeln. Men hur skulle man lösa krisen? Svaret blev att öka statens utgifter och satsa på att skapa jobb och öka bidragen. Detta gick stick i stäv med den gängse liberala teorin om hur man skulle lösa en ekonomisk kris. Den nya teorin, som Johan säkert har berättat för er, skapades av den brittiske ekonomen John Maynard Keynes och kom att dominera synen på hur staten ska agera i olika konjunkturer ända fram till 1970-talet. Dessutom ökade man statens inflytande i ekonomin genom att höja skatterna och öka det statliga ägandet. Löste dessa åtgärder den ekonomiska krisen? Nja, det dröjde lång tid innan det blev högkonjunktur igen och återhämtningen gick långsamt under hela 30-talet, men det gick åtminstone åt rätt håll. Arbetslösheten minskade och folk började känna att det värsta var över och det räckte.
Diktaturstaterna använde liknande strategi som demokratierna och om man därtill lägger det kommunistiska Sovjet så får vi en bild i slutet av 1930-talet av ett Europa där det statliga inflytandet ökade inom ekonomin. Det var inte lätt att vara liberal på den tiden.