Hur skriver vi till sist Europas framtid?
Det gör sig inte enkelt.
Jag kommer här att göra ett försök och vill reservera för att eventuella försök till slutsatser är författarens egna. Jag har tidigare hänvisat till EU:s Vitbok om samarbetets framtid, i denna går det även att ta del av några faktorer som kan påverka vår kontinents framtid. Man tar bland annat upp att Europa är en positiv kraft i en globaliserad värld. Europa har på flera sätt förknippats med frihandel, öppna gränser och ett flytande politiskt landskap. Kommer det att förbli så? Europa ses i skrivande stund som destination för människor som vill skapa sig ett bättre liv (migranter) och de som flyr från krig och konflikter (flyktingar). Det är känt att det inte finns någon konsensus i hur EU på ett politiskt plan skall hantera detta, vi får avvakta och se. Det är dock inte orimligt att tro att människor som lockas av Europa gör det i hopp om att få ta del av ett större ekonomiskt välstånd. De ekonomiska prognoser som finns visar dock att EU:s ekonomiska makt väntas avta och att länder i andra världsdelar tar en större andel av världsekonomin. Till detta kommer att Europas plats i världen minskar ur ett strikt befolkningsperspektiv eftersom andra kontinenter ökar. För 120 år sedan levde 25% av världens befolkning i Europa, prognosen är att år 2060 kommer endast 5% att göra det. Om vill måla med den svarta framtidspenseln kan man också sätta frågetecken för säkerhetsläget; de flesta stora länders försvarsbudgetar förväntas bli dubbelt så stora de kommande 20 åren. Ryssland lägger över en mandatperiod 3000 miljarder kr på sin militära budget. Europa har inget samlat försvar att tala om, frånsett Nato-samarbetet. Till det mer positiva kan sägas att Europa är den mest jämställda kontinenten och den utveckling ser inte ut att avta, snarare tvärtom. Medvetenheten hos den yngre generationen på detta område lär inte minska även om Europa inte dansar i samma takt här. Island ligger långt fram medan Estland finns på den andra änden av skalan.
Har Europa varit en skyddad verkstad?
Andra framtida scenarion lyfts fram av Jan Techau, verksam vid forskningsinstitutet Carnegie, som resonerar kring hur Europa kommer att anta de utmaningar som motvikten till politisk globalisering utgör: populism, protektionism, en ny illberal global världsordning och instabilitet. Techau menar att Europa levt i en skyddad tillvaro med liberala principer, stabilitet, pluralism och frånvaro av konflikter. Nu finns det en risk för att Europas grundläggande principer ifrågasätts. Dels pekar man på ett framtida behov av integration i säkerhetsfrågor, hotbilden är mer mångfacetterad nu än tidigare, och dels betonar man vidare att Europa inte längre kommer vara lika styrt av visioner utan mer av realpolitik. Det kommer handla mindre om värderingar och humana målsättningar och mer om vilken politik och ekonomi som fungerar i praktiken. Mindre idealism alltså. Det kan tolkas som att Europa i en mening blir mer kärnfullt och att man nöjer sig med att vara överens om den minsta gemensamma nämnaren. Man har hittat ett läge där Europas länder i högre grad accepterar att man värderar olika lösningar olika, en kritik mot EU-standardiserade lösningar således. Klicka här om du vill läsa mer.
Vilka skall utgöra framtidens Europa?
Vilka kommer då att ingå i ett framtida Europa? Rent geografiskt är den frågan avgjord, i alla fall för stunden. Europas kartritare har haft fullt upp genom åren.
Vi ser hur länder på västra Balkan vill integreras mer i Europa genom att bli medlemmar i EU. Det är ett sannolikt scenario att det blir så, det är nog bara en fråga om tid. Det är dock ingen enkel resa som jag beskrivit i ett annat kapitel, t.ex. det faktum att invånarna i dessa länder ser olika positivt på EU. Medborgarna i Kosovo är överlägset mest positiva medan serber är mest negativa. Här kan du läsa lite mer om detta. Ur ett framtida europeiskt perspektiv är det rimligt att tro att ju fler som är involverade i det europeiska projektet desto bättre är möjligheterna för samarbete. EU har en spännande utvidgningsstrategi för detta som du hittar sammanfattad här om du vill läsa mer.
En framtidsdiskussion
Statsvetaren Ivan Krastev pekar i sin bok ”Efter Europa” (2018) på flera framtida utmaningar. Det skall sägas direkt: han är inte överdrivet positiv till EU men heller ingen traditionell EU-skeptiker. Hans 150-sidiga alster är en framtidsdiskussion: Vart går det nya Europa, efter att det ”gamla Europa” fått ge vika? Med det ”gamla Europa” Europa menar Krastev det som formades efter andra världskriget och levde genom kalla kriget. Det kännetecknades vid millennieskiftet av sådant som enligt Krastev inte fanns eller alltjämt finns någon annanstans: Postmodernism, låg grad av nationalism, hög grad av sekularisering och konstant ekonomisk tillväxt. Dessa kännetecken blev grundbultar i Europas självbild. Nu är dessa inte längre självklara och Krastev säger sig se en europeisk identitetskris. Denna identitetskris målas upp i ljuset av olika konfliktlinjer som nu seglat upp till ytan. Det handlar om hur Europa klarar av att hantera mångfalden av konflikter mellan globalism och nationalstat, migration och nationalism, universella (mänskliga) rättigheter och det egna folkets önskningar, politiska rättigheter och ekonomisk tillväxt, tolerans och bristande solidaritet samt majoritet och minoritetsproblematik. Krastev vill mena att dessa värderingsdilemman blivit synliggjorda av den s.k. flyktingkrisen år 2015. Flyktingar ses som sinnebilden av globaliseringens baksida och de görs till syndabockar för en stundande katastrof. Krastev uttrycker denna kris som ”Europas 9/11” i den meningen att vår kontinent inte blir densamma efter krisen som innan. Flyktingkrisen blottlägger en osäkerhet kring vad Europa skall stå för och att EU inte har tillräcklig krismedvetenhet. Krastev frågar sig om EU har verktygen för detta och ställer retoriskt frågan om man behöver vara för EU för att vilja se ett enat Europa? Finns det andra vägar att gå? Behöver framsteg vara linjära? Komplexa frågor utan egentliga svar. Historiskt kan vi se att politiken går genom bättre och sämre tider, kanske är vi just nu i det senare? I samma andetag skall vi paradoxalt minnas att vi aldrig haft det bättre. Om du vill läsa en motvikt till Krastev något mörka beskrivning så ta dig tid att läsa ”Till Europas försvar” (2020) av Emily Von Sydow. I denna bok driver författaren en hårt driven linje att det vi behöver samarbeta mer, det finns bara sämre alternativ. Den värdegemenskap som samarbetet bygger på är vägen framåt och tror, till skillnad från Krastev kanske, att Europas länder genom EU behöver integreras mer. Som exempel pekar Von Sydow på att det finns olika hot mot europeisk demokrati och betonar det geostrategiska hotet. Det handlar om att auktoritära stater och ledare (Kina, Turkiet, Ryssland) försöker underminera nationella val och de värderingar som Europa vilar på. Von Sydow skriver att ”endast genom att gå upp i skala kan man stå emot. Här spelar EU en viktig roll.”
Alltså, utvecklingen och åsikterna är inte entydiga och det enda som är säkert är att det kommer nya tider. Det finns något som kanske kännetecknar de senaste årens utveckling mest av allt: oförutsägbarhet. Det var oförutsägbart att Brexit skulle inträffa, att Donald Trump skulle bli amerikanska president, att Nationella fronten skulle vara Frankrikes näst största parti, att så många flyktingar och migranter skulle ta sig mot Europa samtidigt, att Socialdemokratin runt om i Europa går på knäna och att liberala värderingar ifrågasätts av ledande politiker världen över. Men just denna oförutsägbarhet kanske blir Europas vändning? Det är inte självklart att de mörka moln som trängt in över Europas himmel kommer att bestå, utvecklingen kan lika snabbt vända och molnen skingras. Det ligger i våra, européernas, händer.
Se gärna denna Intervju med Krastev: