Så är vi framme vid den avslutande delen om EU. Enligt all logik handlar det om det framtida EU. Vilken form kommer projektet EU att ta sig i framtiden? Hur kommer unionen förändras? Vilka fokusområden kommer man att ha? Hur skall samarbetet utvecklas, på bredden eller på djupet? Kommer alla medlemsländer att kunna, och vilja, springa lika fort? Kommer fler länder att aktivera artikel 50? När (och om) kommer nästa utvidgning? Det finns i skrivande stund inga säkra svar. Det spekuleras i att nästa utvidgning kommer ske runt år 2025 och att det är då länderna på västra Balkan (beskrivet i tidigare kapitel) som står på tur. Det lär vi märka. Det förefaller troligt att förhandlingar om medlemsskap kommer att inledas med Albanien och Nordmakedonien. I det inledande kapitlet nämnde jag begreppet Polycrises, ett tillstånd av flera kriser som drabbat Europa samtidigt. Det skall sägas: Europa är mer än EU. De svårigheter som drabbar vår kontinent behöver inte nödvändigtvis vara en fråga för EU. Av den anledningen kommer jag här, precis som rubriken anger, fokusera på EU:s framtid. Europas framtid kommer att behandlas i en annan del av detta läromedel.
EU:s vitbok: Olika scenarier för framtiden
I mars 2017 släppte EU-kommissionen ett underlag som innehåller tänkbara vägval för framtiden (länk finns längre ned). Där målas en bild upp av ett EU som till följd av nya utmaningar kommit fram till ett vägskäl. Såsom många gånger förr. Frågan är nu vilken väg samarbetet skall slå in på. Det är här intressant att se EU i ett större globalt perspektiv, EU är en maktfaktor men styr inte ensamt sitt öde. Vad som sker i omvärlden påverkar unionens förutsättningar, vare sig det handlar om ekonomiska kriser, förändringar i demografin (Europas andel av världens befolkning minskar samtidigt som Europa ibland lite spetsigt kallas ”Världens ålderdomshem” då vi kommer vara den äldsta regionen i världen 2030), säkerhetspolitiska problem (läs: terrorism) eller stormakter (läs: USA) på glid. Lägg därtill att människor idag gör större anspråk på transparens och sociala mediers närvaro ökar på den trenden, det påverkar alla former av organisationer och institutioner idag. Det underlag som EU-kommission publicerat kallas för ”Vitbok om EU:s framtid”. En vitbok är att se som förslag på vägledning och inte något lagförslag men kan vara förhållandevis konkret i vissa stycken. De fem vägar som EU har lagt fram har en gemensam nämnare: unionen kommer att bestå som en enhet. 
De förslag som lyfts fram är heller inte fem ”stuprör” som inte har beröringspunkter med varandra. Framtiden kan kanske bli en kombination av dem. Här är alternativen:
- Fortsätta som idag.
- Inget annat än en inre marknad
- De som vill mer får större utrymme (olika hastigheter)
- Ett mer effektivt, men mindre EU
- Göra mer tillsammans (ökad överstatlighet)
Den första linjen kan beskrivas som att man arbetar på vanligt. Det blir inga ändringar utan man håller sig till den fastslagna agendan som antogs 2014. EU hanterar problemen varefter de uppkommer och äldre lagstiftning byts ut mot nyare efter behov. Den stora fördelen med detta alternativ är att agendan är inarbetad och välkänd för alla. Det blir inga tvära kast. En risk är att större framtida prövningar leder till större meningsskiljaktigheter och hur skall de lösas om inga reformer sker? Det andra vägvalet är ett s.k. minimialternativ. Allt samarbete fokuseras på de fyra friheterna . Den blir en mindre gemensam union då samarbetet inte prioriteras. Det blir sannolikt fler bilaterala avtal (mellan två parter) och EU:s regelverk minskar. EU kanske blir mer snabbfotat men mindre kollektivt kraftfullt. Det tredje alternativet förespråkar att EU arbetar i två spår samtidigt, ett fördjupande och ett som arbetar i mindre omfattning. 
Det kallas för olika hastigheter. Här kan mindre grupper fördjupa sitt samarbete kring olika frågor medan andra står utanför. Detta scenario bygger på att EU är oenigt och att samarbetet tar nya former, det ges utrymme för den som vill göra mer. Ett mer flexibelt EU om så vill. En nackdel kan vara att det bildas ett A-lag och ett B-lag och att det uppstår informella hierarkier och ”klubbar i klubben”. Den fjärde inriktningen handlar om EU riktar udden mot de områden där man ser sig ha mest framgång. Ett mindre men spetsigare EU om man så vill. Om utsikterna för goda resultat bedöms som små skall man avstå och mervärdet av samarbetet minskar. Med andra ord, EU prioriterar frågorna hårdare. Det blir sannolikt tydligare när och hur EU kan agera. Det blir även konsekvenser för budgeten då det finns färre områden att fördela resurserna på. En svårighet kan dock bli att bestämma vilka områden som är prioriterade, olika medlemsstater kan ha olika intressen? Den sista stigen att vandra innebär att EU satsar kollektivt mer på alla områden. Det utgår från antagandet är ingen är tillräckligt stark ensam. Samarbetet fördjupas och de federala dragen blir tydligare. Det dras upp gemensamma riktlinjer på områden som EU idag inte påverkar såsom socialpolitik. Mer samarbete än någonsin alltså. Den stora fördelen att EU kan agera enat och med full kraft utan att enskilda intressen sätter stopp. Å andra sidan kan överstatlighetsprincipen utgöra källa till mer frustration och känsla av att EU bestämmer för mycket. Medlemsländerna får ge upp mer av sin suveränitet helt enkelt.
Åt vilket håll lutar det?
Det är givetvis lockande att resonera kring dessa fem alternativ, vilken väg är mest trolig? Det går att spekulera utifrån olika parametrar och en sådan är osäkerhetsfaktorn. Det är nog inte en alltför vågad gissning att osäkerheten om framtiden medför att mindre samarbete inte är ett gångbart alternativ, som exempel: klimatfrågan. Det är nog naivt att tro att var och en skall kunna lösa den. Här behövs nog mer samarbete – inte mindre. Det är tydligt att medlemsländerna har olika agendor och syn på samarbetet och därmed kan man anta att vissa länder (med Frankrike och Tyskland i spetsen) vill göra mer. Frågan är om de anser att det finns utrymme för att tålmodigt vänta in andra? Det talar för ett EU i olika hastigheter. En möjlig reflektion kan också vara att EU vill markera en nystart efter Brexit och andra tärande prövningar. Det skulle då tala emot att man bara tuggar på som vanligt. EU behöver en energi-boost och förhoppningen kanske är att den skall komma lagom till EU-parlamentsvalet 2019? En läsvärd analys hittar du här. Notera gärna bilaga 2 i dokumentet (se länken ovan), det ger en mycket bra översikt över hur de olika förslagen kommer att påverka olika delar av EU:s kärnverksamhet: den inre marknaden, Euro-samarbetet, budgeten, Schengen-avtalet och så vidare. Denna kan med fördel vara till underlag för en vidare diskussion: vilken väg skall EU färdas i framtiden?
Min bedömning är oavsett vilket alternativ som EU slår sig på så finns det ett område som kommer vara centralt och prioriterat: Eurosamarbetets framtid. De starka röster och krafter som vill göra Eurosamarbetet större och mer attraktivt, både enskilda länder (läs Frankrike och numera Tyskland) och EU-kommissionen vill se ett fördjupat sådant. Det är idag sju länder utan Euro och fem av dem ligger i Östeuropa. Det är också så att Danmark inte har någon skyldighet att införa Euro. På grund av finanskrisen och efterföljande Eurokris har det inte varit lätt att få nya medlemmar att vara med, dessutom är det inte tvingande att vara med. I detta ligger att EU nu indirekt sätter lite press på icke-euroländer genom att göra samarbetet svårt att avstå. Det kan handla om att få Euroländer att ha en hög och jämn levnadsstandard, vilket skulle kunna vara attraktivt för östeuropeiska länder. Det finns även planer på att ha en ny gemensam eurofinansminister och en gemensam budget. Man talar också om en krisfond i svåra tider. Det är givetvis inget som sker över en natt utan målet är att samarbetet skall ha tagit sig en ny form år 2025. Fördjupa dig gärna mer här.
Jag har tidigare nämnt SvD:s EU-analytiker Rolf Gustavsson, han pekar på EU:s framtid inte enbart är en fråga för organisationen EU utan även de enskilda medlemsländerna som har svårt att hantera inrikespolitiska motsättningar där EU blir ett slagträ i debatten. Han menar att det finns spänningar mellan de materiella fördelar som ett medlemsskap i EU ger och de avgränsningar i det nationella friutrymmet, med andra ord: upplevda demokratiska begränsningar och en känsla av att inte påverka och bestämma själva. Gustavsson identifierar också en grundläggande problematik i hur samarbetet skall utformas i framtiden, det handlar om hur gränsöverskridande samarbete skall organiseras. I de två modeller som målas upp betonar den första på ett traditionellt mellanstatligt samarbete och den andra tar sin utgångspunkt i en gemenskapsmodell. Den senare är ett fördjupat samarbete med fler överstatliga funktioner. EU har svårt att hantera dessa olika modeller samtidigt och framför allt den senare modellen bygger på förtroende mellan länderna vilket varit eftersatt de senaste åren. Känslan kan därför uppstå att EU inte ”riktigt orkar ända fram” i sina åtaganden vilket ställer frågan på sin spets: Hur heterogent kan EU vara? Finns det en gräns?
I samma andetag, EU kommer också ställas inför nya utmaningar och samma Gustavsson beskriver i en krönika skillnaderna om hur det ”gamla EU och det nya EU” har svårigheter att hantera nya utmaningar. Krönikan baseras på en analys av den holländske historikern Luuk van Middelaar som tittat närmare på krishanteringens nya villkor. Här lyfts fram att det gamla EU byggs upp med gemensam lagstiftning och att samarbetet övervakas av gemensamma institutioner. Det nya EU har sin grund i det det stora antal nya medlemmar där flera ifrågasätter den gamla ordningen. Den nya krishanteringen kräver ett mer snabbt ledarskap utan långa processer och tolkningar av fördrag och regelverk. Här finns en utmaning som EU behöver hantera med risken att nationella lösningar ses som mer önskvärda än gränsöverskridande sådana.
Men ok, nu kanske du tänker så här, måste det bara finnas idéer och tankar om framtiden som bara håller sig inom ramen? Alltså innanför boxen eller bara i trygghetslådan? Svaret är nej. Den ansedda tidningen Politico har listat 12 idéer för att ”rädda Europa” och här kan du hitta förslag som faller utanför de etablerade vägvalen. Du kan exempelvis få veta att Rådet bör avskaffas för att förvandlas till en slags senat, att folket bör (i direkt val) få välja en europeisk president eller att EU blir starkare om Turkiet beviljas medlemskap.
Avslutningsvis, det brukar sägas att det svåraste som finns är att sia om framtiden. Jag började alla dessa texter med EU är en unik skapelse. På gott och ont. På många sätt har det europeiska samarbetet gjort Europa bättre men det är inte fulländat. Det är och har aldrig varit perfekt. Det kommer det sannolikt inte att bli heller men det så länge ambitionen finns att utvecklas och förbättra sig är utsikterna goda. Till syvende och sist handlar det kanske inte bara om vad EU gör och inte gör utan mer om vilket EU och Europa som vi européer vill ha? Hittills har alternativet till den Europeiska unionen inte visat sig bättre.