Som du säkert redan förstått är EU en stor och i vissa stycken komplicerad organisation med många uppgifter. Dessa har under åren blivit fler i takt med att EU vuxit samt att omvärlden förändrats. EU är idag ett projekt som sträckt sig över 60 år, det skall man ha i åtanke. Kanske har utmaningarna blivit fler, Vänsterpartiets avgående partiledare och tillika EU-kritikern Jonas Sjöstedt, menar att en åldring på 60 år måste se över sin hälsa och pekar på de kriser som under de senaste åren drabbat EU. Han talar om EU:s tre hjärtattacker. Huruvida Jonas Sjöstedt har rätt kommer framtiden få utvisa. I detta kapitel kommer jag att ge att ge en bild av olika utmaningar som EU brottas med. Jag kommer att försöka utgå från några av de utmaningar som följt med över tid och kanske även nämna någon utmaning i dag. I sammanhanget vill jag dock påminna läsaren om att det råder delade meningar om dessa utmaningar. Jag har gjort ett urval och slutsatserna som finns här är författarens egna. Det finns givetvis andra utmaningar än de som nämns här, ett exempel är valutasamarbetet Euron. Det är kanske värt ett kapitel i sig och kanske kan vara något som du kan fördjupa dig i på egen hand? Tankesmedjan Carnegie Europe har också gjort en analys av Europas tre största utmaningar som de menar är klimatförändringar, en åldrande population och digitala revolutioner, benämnt som ”The big 3”. Självfallet är dessa tre utmaningar något som påverkar unionen, om än i okänd omfattning. Läs mer här om du vill veta gå vidare med just dessa tre. Innan vi börjar är det värt att nämna att detta kapitel inte kommer att ta sin utgångspunkt i EU:s framtid. Den godbiten kommer längre fram, håll dig till tåls. Följande utmaningar nämns kronologiskt i denna text:
- EU som den enda garanten för fred i Europa?
- Regionala självständighetssträvanden?
- En ökad nationalism och EU-skepsis?
- Utvidgningsdilemmat och en klyfta mellan Öst- och Västeuropa?
- Förhållandet till Ryssland och de forna satellitstaterna?
- Överstatlighet och bristande insyn?
För det är likväl så att EU har kämpat med olika frågor under årtionden även om vi idag kan glädjas över den enande kraft som EU hittills varit, den fria rörlighetens förespråkare, den främjare av utbildning och arbetsmöjligheter med mera. Men det har inte varit en solskensberättelse, varken då eller nu. EU:s kärna är uppbyggd kring fredstanken och vill man påstå att det är EU:s förtjänst att Europa är en kontinent i harmoni så kan det invändas att det inte är EU som skapar fred, det är demokratiska stater (länk: demokratisk fredsteori). Med andra ord: en utmaning för EU blir att främja demokrati som styrelseskick i de olika medlemsstaterna. Paradoxen blir att det i sig kan innebära att demokratiskt valda regeringar kan använda demokratin för att göra avsteg från den. Vad skall EU göra då? Så är fallet i Polen 2018 där rättsstaten är under attack och EU försöker hantera det. Hur skall EU, med demokrati som försegel, navigera i frågor som rör regionala/nationella självständighetssträvanden? Att EU tar parti för sitt medlemsland är inte konstigt, alternativet vore sannolikt förödande för EU-projektets legitimitet. EU-journalisten Annika Ström-Melin beskriver det paradoxala i att EU uppmuntrar regionala intressen genom att skjuta till pengar samtidigt som hela samarbetet bygger på nationalstater. Hennes slutsats är att det går inte att ha ett väl fungerande samarbete om alla regioner som vill vara små stater får vara det, då brakar systemet samman. Men kan EU tillåta att demonstrationer slås ned med våld av nationell polis? Finns det situationer i medlemsländerna där EU bör markera sin ståndpunkt tydligare? Det är svårt att svara på. Det skall dock präntas in: EU:s kanske största bidrag har varit att få tvister att flytta från slagfälten till förhandlingsborden. Det är i sig ett bidrag som inte bör underskattas, framför allt i tider med en ökande nationalism.
Nationalismen och EU
En alltför stark nationalism är en utmaning för EU på flera sätt. I ett första steg för att medlemsländerna blir svårare att ha kontroll över då de kanske ser till sina egna intressen i allt för hög grad. Det kan leda att EU inte hålls ihop av idén om en gemensam, europeisk identitet. Det sociala kontraktet mellan länderna blir inte lika starkt. I ett andra steg får det fler konsekvenser som inte minst visar sig i krissituationer. Europaprojektet bygger på solidaritet och den sätts på prov när problem uppstår. Om den tilltagande nationalismen genomsyrar medlemsländernas förhållningssätt till samarbete är det små utsikter till framgång. Ett tydligt sådant exempel är den s.k. flyktingkrisen där fler än en miljon människor sökte sig till Europa under 2015. En målande beskrivning av detta gav Sofia Jansson (f.d europaelev) vid ett ES-möte 2016. Sofia arbetar numera med viseringsfrågor på justitiedepartementet och liknande EU-samarbetet vid ett hyreshus där alla dörrar var öppna till flyktingkrisen slog igenom, då slog alla dörrar igen. Det blev betydligt svårare att samarbeta och EU:s migrationspolitik havererade snabbt. Det visade sig främst i att central- och östeuropeiska länder vägrade delta i den beslutade fördelningen av flyktingar. En del av problemet sitter i att de migranter och flyktingar (ta reda på skillnaden om du är osäker) inte hade fått visering om de kommit den ”vanliga vägen”. Splittringen var mycket tydlig och EU:s främsta företrädare fick arbeta hårt för att visa upp en enad front utåt. I samma hjulspår vädrar EU-skeptiska (ofta kombinerat med invandringskritik) partier frisk morgonluft, s.k. missnöjespartier (populistpartier) får ökat inflytande i medlemsländerna. Det syns i Frankrike, Tyskland, Danmark, Nederländerna med flera. Till detta är det värt att nämna vissa länder är mer benägna att stödja auktoritära krafter än andra, det visar ny forskning (2020). Här pekas det ut att EU-parlamentariker från Central- och Östeuropa är mer hårdföra och fientligt inställda, mer välvilliga är parlamentariker från Tyskland, Frankrike och Italien. Det spelar ingen roll om parlamentariker är från höger- eller vänsterskalan, dessa finns i partigrupper i båda läger. Det förklaras bland annat med att länder med hög närvaro av partier med auktoritära tendenser också är mer tillåtande i EU-parlamentet.
Om detta kan du delvis läsa mer om i ett kapitel om Europas nuläge och framtid. Det är också intressant att spekulera i om ett sämre fungerande samarbete till följd av ökad nationalism också medför ett svagare ledarskap? Vem tar rollen som Europas ledare om de stora nationerna slits sönder av inhemska regeringstvister?
Antalet medlemmar?
En annan utmaning som EU brottats med i olika omgångar är det ökande antalet medlemmar. Jag har i ett tidigare kapitel tagit upp EU:s utvidgning och skälen till denna. Den ena delen i denna utvidgningsfråga är att det har i tid och otid höjts kritiska röster mot att EU:s kostym blivit allt större. Det är framför allt den s.k. östutvidgningen 2004 då åtta nya östländer anslöt sig som vållat debatt. Sveriges sannolikt mest erfarne EU-journalist (och tillika författare) Rolf Gustavsson pekar på den hybris och förhoppningar om ett paneuropeiskt EU-bygge efter järnridåns fall 1989/90 som punkterades i och med flyktingkrisen 2015. Då blev det tydligt att medlemmarna inte delar samma värderingar och systemet självt kunde inte få ordning på detta. Gustavsson beskriver hur östutvidgningen skapat problem för EU då de äldre ”västmedlemmarna” hade en naiv inställning att det bara vara köra på som vanligt medan det nu fanns nya länder med andra utgångspunkter. Det uppstår två spår som löper bredvid varandra. Med andra ord, klyftan mellan Öst och väst blev tydlig. På västsidan har ett fördjupat samarbete varit på agendan under lång tid men det är något som ”Östsidan” inte skriver under på. Som följd av detta har EU-kritiska röster fått fäste och det som tidigare varit demokratiska grundbultar i samarbetet ses inte som självklara längre.
Den andra delen som rör utvidgningsutmaningen är eventuellt nya medlemmar på väg in. I ljuset av att EU redan nu har en utvidgningströtthet så blir det lite motsägelsefullt att börja tala om nya medlemmar. Likafullt är det så, nya länder knackar på den stora EU-porten. Nu rör det sig om västra Balkan (Serbien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Nordmakedonien samt Albanien) som tar sikte på ett EU-medlemskap. Mats Karlsson, direktör på Utrikespolitiska institutet, menar att EU är en nyckelaktör för ett framtida Balkan. Det är av flera skäl: dels kan EU vara den enade kraften i ett oroligt hörn av Europa dels kan det förhindra ett ökat ryskt inflytande. En befogad fråga är: Är inte redan västra Balkan en del av Europas arbetsmarknad? Kan EU neka dem medlemskap och ge andra aktörer tillträde? Dessutom: ju fler länder som är med i samarbetet, desto svårare blir det att hålla andra utanför? Utmaningen är också lite mer komplicerad som Mats Karlsson också påpekar, om länderna på västra Balkan inte kommer in i en gemensam takt, kan det leda till att de som kommer in först hindrar andra länder i området att komma in? För att ett ansökande medlemsland skall tas upp i gemenskapen krävs att alla medlemmar röstar ja. Så, utmaningen kring västra Balkan kan brytas ned i olika delar och den avgörande frågan blir om EU skall prioritera att integrera fler länder eller om man skall försöka söka konsensus bland nuvarande medlemmar först? Ett klassiskt dilemma således.
Ska då enbart länder från Europa kunna bli medlemmar i EU? Det låter som en märklige idé kanske? Den borgerlige debattören Erik Zsiga menar att det inte är det. I sin kolumn ”Dags för Mexiko i EU?” menar han att det är dags att fundera i dessa banor. Han frågar sig om EU är en värdegemenskapsunion eller en geografisk union? Fördelarna beskrivs som att EU, med medlemmar som Kanada, Mexiko och USA, skulle skapa en kraftig strategisk position gentemot Mellanöstern och Asien. Utgångspunkten är att EU för att vara relevant måste förnya sig och fortsätta växa. Intressanta tankar, vad tycker du?
EU och Ryssland
I stycket ovan nämndes Ryssland. Vår granne i öst utgör alltjämt en utmaning för EU att hantera. Det råder inget tvivel om att båda aktörerna känner till sitt geopolitiska läge och Rysslands agerande har flera gånger medfört att EU infört ekonomiska sanktioner. Det har handlat om att frysa ryska tillgångar samt andra handelsförsvårande insatser. Det finns också en mer eller mindre uttalad linje om hur Ryssland försöker försvaga EU, närmast att tänka på finns Rysslands agerande i Ukraina och Krim men även de falska nyheter som uppges komma från ryskt håll. EU har till och med upprättat en byrå som jobbar mot rysk desinformation, East Strat com task force, länk: www.euvsdisinfo.eu. Det finns även andra delar att väga in när man analyserar Ryssland som utmaning till EU, en sådan är hur man skall förhålla sig till de länder som ligger i EU:s geografiska närhet. Tydligast blir exemplet med Ukraina där EU var nära att ingå ett närmare samarbete men så blev det inte. Konsekvenserna i Ukraina är välkända. Det är inte en alltför vågad spekulation att Rysslands politiska motiv var att begränsa EU:s utvidgning och knyta forna satellitstater till sig. Faktum är att även andra länder i det forna östblocket finns i vågskålen såsom Belarus och Kazakstan. Ryssland tar initiativ till att bilda en Eurasisk ekonomisk union (EAEU) som såg dagens ljus 2015. Det var kanske tänkt att även Ukraina skulle ingått där? Det går givetvis att spekulera kring denna union och en inte alltför vågad gissning är att den på sikt skall utgöra en motvikt till EU där även andra länder kan ingå. Det kan givetvis ses ur ett geopolitiskt perspektiv där Ryssland är tvunget att integrera länderna sin närhet. Utmaningen består då i hur skall EU förhålla sig till denna utveckling? Det är inte så att EU varit passiva i denna region, 2009 tog man initiativ till något som kallas för Eastern Partnership där flera f.d. sovjetländer ingår. Hur långt skall EU sträcka sig i det samarbetet? Det råder ju alltjämt ingen kristallklar gräns var Europa slutar och Asien börjar. Om det föreligger ett intresse för EU att utvidga sig österut så finns det säkert skäl att formatera dessa länders statsskick och ekonomi åt mer västinspirerat håll. Det är dock inte någon enkel sak. Dessa länder har ett svagt utgångsläge och korruptionsproblem och det inte sällan som rika oligarker har ett eller två fingrar med i det politiska spelet. Det finns också länder (Armenien, Belarus och Azerbajdzjan) som är militärt allierade med Ryssland.
Är EU odemokratiskt?
Den sista utmaningen som vi tar upp i detta kapitel är kanske den punkt som EU fått mest kritik för: det demokratiska underskottet. Det brukar oftast nämnas i samma andetag som orden ”brist på insyn” nämns. Det går att beskriva denna utmaning på flera sätt. Den kunnige EU-nörden skulle kanske säga att EU inte är så odemokratiskt trots allt med hänvisningar till EU-parlamentet är mer öppet än Sveriges riksdag där allt utskottsarbete sker bakom stängda dörrar, så är det inte i EU-parlamentet. Sannolikt är det mest effektiva sättet att se på demokratin inom EU fungerar att återkoppla till hur EU är konstruerat. I det inledande kapitlet om EU så beskrevs EU som två delar: en mellanstatlig och överstatlig. Kritiken har till stor del riktats mot den överstatliga delen. Det finns nackdelar med överstatlighet, det kan man slå fast. Det tar sig tydligast utryck i det faktum att medlemsländer tvingas mot sin vilja att följa vissa beslut. Man tvingas att göra avkall på sin suveränitet helt enkelt. Samtidigt är det så EU är uppbyggt och något som ett medlemsland är medvetet om. Att enhälliga beslut skall krävas i varje enskild fråga är säkert en svår väg att vandra. Dessutom, ju större samarbetet blir desto svårare kan det bli att uppnå konsensus? Det finns även en konflikt mellan nationella intressen och kompromisser som blir resultatet av ett stort samarbete. Det finns också röster som ser en fara i att EU riskerar att utvecklas mot en superstat där det är svårt att påverka besluten. Den svenske före detta EU-parlamentarikern Max Andersson (MP) redogör för sin syn på detta i en intervju som du kan se här. Han är också kritisk till den ”hemlighetskultur”som han anser råder i EU. Hans uppfattning är att medborgarna inte har tillräcklig insyn när nya lagar stiftas. Problemet som Andersson beskriver utgår också från EU:s struktur. För att underlätta lagstiftande beslut (rådet och EU-parlamentet) finns det kommittéer med sakkunniga som skall sopa vägen framför det riktiga beslutet och ta ”förbeslut”. Det är att rösterna från dessa möten inte redovisas som utgör en del av kritiken och den andra delen är att detta system används så mycket, det rör sig om ett par tusen ärenden om året. Likaså pekar EU-parlamentarikern på att rådets möten inte är offentliga. Det gör att EU-parlamentariker inte kan närvara. Det paradoxala är då att rådet får delta i utskottsmöten i parlamentet. Till detta märks den bristande insynen i att de möten där alla tre parter träffas (s.k. trepartssamtal: EU-kommissionen, parlamentet och rådet) inte heller redovisas. Vad som blir sagt stannar bakom lykta dörrar. EU:s transparens har varit och är således under debatt. Andra driver en annan linje. Lars Anell är tidigare ambassadör i EU och menar på att det demokratiska underskottet är här för att stanna. Skälen till det är flera. Anell lyfter fram att den nationella demokratin bottnar betydligt mer i medborgarnas vardag vilket medför att demokratin i EU inte gör det. Det beror i sin tur på flera orsaker, dels ändras rådets sammansättning i takt med de olika nationella valen dels är parlamentet i högre grad baserat på mer diffusa partigrupperingar vilket kanske stärker känslan av ett ostrukturerat politiskt spel. Lägg därtill att det är den politiskt obundna kommissionen som har initiativrätt vilket har sin givna fördel men ur ett demokratiskt perspektiv kan ses som konstigt: Borde inte den enda folkvalda institutionen (parlamentet) kunna lägga fram förslag? Anell tar också en sista ansats och pekar på problemet med vilka principer som som skall styra fördelningen av makt mellan EU och medlemsländerna, är ett majoritetsbeslut alltid det demokratiskt bästa? Vilka frågor skall EU besluta om? Hur ingående i detalj skall det vara, skall Bryssel exempelvis rösta om vad som är en rättvis lön?
Värt att ha minnet nu: EU har klarat varje kris och utmaning hittills, men vad framtiden bär med sig – det återstår att se. Precis som alla samarbeten byggs de upp av medlemmarnas goda intentioner.