7.5 Hur fungerar EU?

Hittills har du fått tagit del av hur man kan tänka och resonera kring EU samt dess utveckling fram till idag. Som tur är återstår många frågor. Vem gör vad i EU? Hur stiftas en lag? Vem kan påverka och hur? Vilka partier finns representerade? Vem leder EU?  För att räta ut dessa frågetecken kommer jag att börja med att förklara själva grundstommen i EU: fördragen.

Fördragen = spelreglerna

Grundbulten i EU är strukturen, alltså hur medlemmarna och institutionerna skall förhålla sig till varandra. Det som styr detta är fördragen. Dessa kallas ibland lite slarvigt för EU:s grundlagar. Vi har redan snuddat vid flera viktiga fördrag i texten ovan och nu skall vi istället rikta flitens ljus mot hur de fungerar. Fördragen är i mångt och mycket fyllda av juridik och man kan nästan säga att EU:s formella språk är just juridik. Det handlar om fördragsartiklar, paragrafer och domstolsbeslut där medlemmar inte kommer överens. På så vis kan man nästan säga att EU är en rättsgemenskap där fördragen då kallas för primärrätt. EU-samarbetet bygger på ett antal fördrag som medlemmarna accepterar och inte minst, följer.

Det finns olika typer av fördrag och mest betydelsefulla är de s.k. grundfördragen. De utgör basen för samarbetet.

Tre grundfördrag

  1. Maastrichtfördraget
  2. EUF-fördraget (kompletterar Lissabonfördraget)
  3. Euratom-fördraget

Till dessa tre grundfördrag finns det mindre fördrag, s.k. ändringsfördrag. I dessa finns ändringar som medlemmarna enats om för att kunna ändra i något av de tre grundfördragen. Här finns exempelvis Amsterdamfördraget, Nicefördraget och Lissabonfördraget representerade.

Det är i de olika fördragen som bestämmelser finns om hur institutionerna skall agera när en fråga kommer upp på bordet. Fördragen ger spelregler som används för att fatta beslut och samlar inte ihop alla konkreta regler som gäller på alla EU:s områden, det skulle bli för omfattande. Se därför fördragen som en handbok mer än som ett extremt detaljerat regelverk. Fördragen innehåller också protokoll och förklaringar som bifogas fördragen. De kan innehålla mer detaljer och gäller i lika hög grad som fördragen. Det kan handla om undantagsbestämmelser för enskilda länder exempelvis. Förklaringar kan vara uttalanden från medlemsländerna för att förtydliga något i en specifik fråga. Förklaringarna är inte juridiskt bindande. Som om inte det vore tillräckligt så finns det även anslutningsfördrag för de villkor som nya länder får. Det kan handla om justeringar och anpassningar av regelverk eller arbetet i EU för att få det nya landet att passa in.

Om det skall ändras i fördragen så måste länderna vara överens och det sker enligt en bestämd ordning. Alla medlemsregeringar kan föreslå ändringar, likaså EU-parlamentet och kommissionen. Om det handlar om att ge EU ökad makt skall det beslutas vid ett s.k. konvent som består av representanter från nationella parlament och EU. Här gäller enhällighet.

Utträde

Artikel 50 om utträde.

I och med Brexit har frågan om utträde aktualiserats och för att gå ur krävs att artikel 50 aktiveras.

Det är frivilligt att gå ur EU och det sker genom ordnade former. Ett avtal upprättas och man har två år på sig att lämna unionen. Det är en komplicerad process eftersom det bland annat inbegriper framtida åtaganden. Till skillnad mot vad som ibland förekommer i debatten så har EU inget intresse av att straffa länder som vill gå ur. Det vore snarare kontraproduktivt. Det är ministerrådet som ingår utträdesavtal med aktuellt land som skall beslutas med kvalificerad majoritet när Europaparlamentet har godkänt avtalet. 1985 gick Grönland ur dåvarande EG men ansågs vara ett regionalt utträde då landet blev medlem genom Danmarks inträde 1973. Även ö-gruppen Saint-Barthelemy i Västindien som tillhör Frankrike har lämnat EU, det skedde 2012. Nuvarande utträdesprocess infördes i fördraget 2009 i och med Lissabonfördraget. Det enda land som nekats inträde i EU är Marocko som ansökte 1987. Denna ansökan avslogs dock, av rimliga skäl då EU är ett samarbete för enbart europeiska länder.

Så styrs EU

 Som du säkert redan vet har EU mängder av uppgifter och uppdrag. Det tillkommer dessutom nya sådana allteftersom nya behov och situationer uppstår. Vi har flera gånger redan nämnt några av EU:s viktigaste institutioner utan att riktigt förklara hur de arbetar. Enklast är att se de olika institutionerna som olika delar som får EU-maskineriet att fungera. Deras arbetsområden och befogenheter har givetvis förändrats genom åren och det kanske tydligaste exemplet är att det folkvalda EU-parlamentet fått mer att säga till om. Förklarat i en mening så är det institutionernas jobb att se till att EU:s mål uppnås och att medlemmarnas intressen tillvaratas. Det finns många olika sätt att presentera institutionerna. Ett bra sätt (enligt Johan och Gunnar) är att dela in dem efter deras funktion: Lagstiftande, styrande och dömande (kontrollmakt). Du känner säkert igen denna uppdelning från undervisningen i historia eller samhällskunskap, där har vi tagit upp Montesquieu och hans maktfördelningslära. Den går ut på att makten delas upp på olika instanser för att dessa skall kunna agera självständigt samt kunna kontrollera varandra. Syftet är att förhindra maktmissbruk. Nu är det tyvärr inte så enkelt att en institution ansvarar för ett visst område utan ett område (exempelvis den lagstiftande delen) är uppdelat på flera av institutionerna. Till sist, något du bör bära med dig är den enkla principen om det tredelade ansvaret. Ansvaret för att fatta gemensamma beslut ligger på tre institutioner: Ministerrådet, EU-parlamentet och EU-kommissionen. Dessa tre kallas för ”triangeln”, ”maktens triangel” eller ”den institutionella triangeln”. Häng med, nu börjar vi!

1. Den lagstiftande makten

Europeiska unionens råd (ministerrådet, rådet)

Europabyggnaden där ministerrådet (och Europeiska rådet) håller till.

Den enklaste sättet att förklara ministerrådet (så kommer det heta här) är att säga att det är nationernas röst. Här kan nationerna via sina ministrar försöka påverka beslut. Det sker genom förhandlingar, dessa förhandlingar sker mellan ministrar som representerar självständiga stater. Det är viktigt att poängtera. Beroende på vilken fråga eller område som skall diskuteras så skickar medlemsländerna den minister som ansvarar för just det området. Exempelvis, är det miljöfrågor som skall diskuteras skickar länderna sina miljöministrar, är det försvarsfrågor som tas upp är det försvarsministrarna som är närvarande osv. Så vill man vara lite övertydlig är det inte fel att se ministerrådet som olika formationer av grupper. De mest omskrivna råden i media är sannolikt det Allmänna rådet alternativt Ekofin (ekonomiska och finansiella rådet). Totalt finns det 10 olika råd.

  • Allmänna rådet (allmänna och övergripande EU-frågor)
  • Utrikes frågor
  • Ekonomiska och finansiella frågor (Ekofin)
  • Rättsliga och inrikes frågor (kallas RIF-rådet)
  • Sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor
  • Konkurrensfrågor
  • Transport, telekommunikation och energi
  • Jordbruk och fiske
  • Miljö
  • Utbildning, ungdom, kultur och idrott

Det är inte så att alla råd träffas lika ofta utan det beror vilken roll och tyngd rådet har; ju viktigare råd desto fler träffar. Det är också viktigt att här betona att dessa ministrar inte bara åker dit och visar upp sig, utan de har ett tydligt mandat att fatta beslut i sin regerings namn. Det innebär också att ministrarna har ansvar för att kunna svara inför sitt parlament och medborgare. Ministerrådet är sannolikt det som oftast åsyftas när man säger att ”EU har nu stiftat en lag som säger…” och det är högsta beslutande instans även om dess makt har minskat till förmån för Europaparlamentet. För att en lag skall antas krävs att både ministerrådet och Europaparlamentet ger sitt godkännande. Lagförslaget kommer i sin tur ifrån EU-kommissionen. Alla möten leds av det land som då är ordförandeland och det skiftar halvårsvis och det är ordförandelandet som sätter dagordningen. Denna planerar i sin tur med lång framförhållning, ca 1,5 år i förväg. Det är tre kommande ordförandeländer som planerar tillsammans. Under mötena finns det representanter från EU-kommissionen närvarande. Det är ordföranden som tar initiativ till omröstning i olika frågor. Ministerrådet inrättades i samband med ESKG 1951 och fick sin nuvarande form i och med Romfördraget 1957. Man har sitt högkvarter i Bryssel i den s.k. Europabyggnaden (se bild ovan) där ministrar, tjänstemän, tolkar och andra medarbetare finns och håller sina möten. Vissa möten sker dock även i Luxemburg.

Ministerrådets stora uppgifter består av att stifta lagar, ingå internationella avtal, godkänna budgeten, få medlemsländerna att gå åt samma håll samt arbeta med säkerhetspolitiken. Kom ihåg siffran fem, så har du koll på antalet uppgifter.

Ministerrådets uppbyggnad

Man kanske kan få bilden av att ministerrådet bara består av ett X antal ministrar som flyger in och gör punktinsatser. Den bilden bör revideras. Alla beslut som tas är frukten av ett arbete utfört bakom kulisserna. Under ministrarna så arbetar tjänstemän och s.k. Coreper (EU-ländernas ambassadörer) med att ta fram underlag. Olika frågor når olika långt och orsakar olika konflikter. Ibland behöver ministrarna bara klubba igenom överenskommelser medan andra frågor måste diskuteras mer. Om ministrarna inte kommer överens så skickas det vidare till Europeiska rådet, alltså statschefernas råd. Det är lätt att förväxla dessa båda råd, här gäller det att repetera tillräckligt. Uppbyggnaden här består alltså av ministrarna på högsta nivå och under finns Coreper och tjänstemän som arbetar i olika arbetsgrupper.

I korthet fattas beslut så här:

  1. Kommissionen presenterar sitt lagförslag till ministerrådet och EU-parlamentet
  2. Förslaget skickas till rätt arbetsgrupp av Rådskansliet som samordnar de olika råden arbete.
  3. Arbetsgruppen (bestående av tjänstemän) behandlar förslaget. När det är färdigt skickas det vidare till Coreper.
  4. Där behandlas förslaget än mer. Förhandlingar sker. Om det är tillräckligt bra skickas det uppåt till ministrarna, om det behöver omarbetas skickas det tillbaka till arbetsgruppen.
  5. Det formella beslutet tas i Ministerrådet. Ministerrådet kan också skicka förslaget uppåt (Europeiska rådet) om man inte kan ta beslut eller tillbaka till Coreper.

Som du kanske listat ut så är många frågor redan färdigförhandlade och klara när de når ministerrådet. Där klubbas det bara igenom. Det är i syfte att effektivisera beslutsprocessen. En nyckelinstans är s.k. Coreper som nämnts ovan. Denna ”undergrupp” till ministerrådet är 28 EU-ambassadörer, en för varje medlemsland. Ordet Coreper är franska och blir på svenska ”Kommittén för ständiga representanter”. Denna organisation kom till för att mäkta med den stora arbetsbördan och för att göra processen smidigare och det finns Coreper 1 och Coreper 2 som har hand om olika ansvarsområden. Dessa träffas ett par gånger i veckan för att förhandla och ta fram underlag. Coreper består inte av sakkunniga i första hand, utan av jurister med järnkoll på lagstiftning. Däremot så kan ämnesexperter och andra specialister delta i mötena och sedan gå ut när deras fråga är klar. Vill du fördjupa dig om Coreper? Såklart du vill! Läs mer här.

Till detta så finns det även arbetsgrupper med tjänstemän som i sin tur bearbetar förslag. Det finns närmare 200 olika arbetsgrupper och det är EU-ländernas egna tjänstemän som utför arbetet. Dessa grupper är mer lösa till sin form, vissa grupper ses ofta och andra ses sällan. En del grupper är permanenta och andra existerar bara så länge en specifik fråga är aktuell. I dessa grupper kan också representanter från andra delar av EU med, främst EU-kommissionen. Arbetsgrupperna röstar inte utan förbereder bara. Utan att sticka ut hakan för långt vill jag påstå att det är här det mesta av arbetet sker runt ministerrådet.

 Hur tas då själva beslutet i ministerrådet?

På sätt och vis är det ganska enkelt att besvara denna fråga: ministerrådet tar beslut genom att rösta. En majoritet av medlemmarna måste vara närvarande. Det går säkert att bygga upp en bild av att det blir någon form av skyttegravskrig med låsta positioner i förhandlingarna men det är inte den korrekta bilden. Ministerrådet präglas av en konsensuskultur (eller diplomatkultur om du så vill). Man vill helst att alla länder skall acceptera beslutet så till den grad att de röstar ja. Du frågar dig nu givetvis varför, hur kan det vara så viktigt? Johan brukar ju envisas med att poängtera att demokrati många gånger handlar om att anpassa sig till beslut som man inte håller om? Skälet är ganska enkelt, eftersom besluten också skall bli verklighet så är det en klar fördel om de som tar beslutet kommer hem till sina hemländer också är positiva till det. Det omvända scenariot är klart sämre, eller hur?

Nåväl, tillbaka till omröstningarna.  olika frågor kan kräva olika ”röstningsresultat” för att gå igenom, ju känsligare frågan är desto fler röster behövs. Det finns tre sätt som beslut kan fattas på:

  • Enhälligt (alla röstar ja till förslaget)
  • Med kvalificerad majoritet (55% av av länderna förstar ja)
  • Enkel majoritet (minst 15 länder, av 28, röstar ja)

Röstningsprocessen var krångligare förut men sedan några år har man gjort det enklare och de allra flesta beslut fattas med kvalificerad majoritet. Den följer en princip om s.k. ”dubbelmajoritet”. Den innebär att minst 55% av länderna (se ovan) vars befolkning motsvarar 65% av EU:s totala befolkning måste säga ja. Om man vill stoppa (på EU-språk blockera) ett beslut behöver man bestå av minimum fyra länder som motsvarar mer än 35 procent av den totala befolkningen, alltså en blockerande minoritet.

Längst ned på sidan i denna länk hittar du en röstberäknare, testa dig fram!

Tycker du att detta med röstningen var särskilt intressant? Du kan du ta del av ministerrådets egen röstkalkylator här. Du också ladda ned röstkalkylatorn till din telefon. 

Vill du ta det hela igen? Klicka här  för en sammanfattande film om hur röstningen fungerar.

Till sist, här är en länk till ministerrådets webbplats.

Europaparlamentet

För att återknyta till ”maktens triangel” så skall vi nu titta närmare på EU:s enda folkvalda institution, Europaparlamentet.

Europaparlamentet i Bryssel.

Lite ironiskt är då att parlamentet finns på två ställen: Bryssel och Strasbourg (mer om det längre ner). Från start har det funnits en bärande tanke om att Europas medborgare skall ha någon form av representation, i detta nu består det av 751 platser för medlemsländernas att fylla. Det kanske mest uppenbara skälet att det skall få finnas folkvalda i EU är att det skall finnas en naturlig koppling mellan medborgare och beslutsfattare, en slags demokratisk närhet alltså. Det handlar även om att kunna legitimera beslut där representanter fått mandat att föra väljarnas talan. En viktig poäng så här inledningsvis är att EU-parlamentet sannolikt är den del av EU som utvecklats mest under åren som gått. Då syftar jag inte på dess storlek i första hand utan mer på att parlamentet fått mer makt. Vid starten låg makten hos det som idag är EU-kommissionen och ministerrådet (se ovan) men undan för undan har EU-parlamentet fått mer att säga till om. Det definitiva genombrottet kom i samband med Lissabonfördraget 2007 där det slogs fast att parlamentet på flera områden fick samma beslutanderätt som ministerrådet. Det fanns nästan en nidbild över parlamentet som en ”pladderklubb” som bara kunde prata men inte fatta beslut. Samtidigt måste man erkänna, det har flugit in en och annan udda fågel i parlamentet; skådespelare, f.d. ishockeyproffs och hobbypolitiker finns på listan.

Med detta i bagaget är det kanske inte överdrivet att säga att EU-parlamentet faktiskt inte var ett parlament i ordets rätta bemärkelse, man kunde ju inte göra det som vanliga parlament har som primära uppgifter: lagstifta, ta beslut om budget och övervaka regeringen, i detta fall kommissionen.

 

Den kanske största skillnaden är  att EU-parlamentet, till skillnad från nationella parlament, inte har något initiativrätt.

Bilden av EU-parlamentet har med största sannolikhet förändrats en del genom åren, för inte så länge sedan sågs EU-parlamentariker som ett tillhåll för inhemskt avdankade politiker som behövdes hållas på lagom avstånd från hemlandet. Detta har nu ändrats på många håll, kanske i takt med att yngre politiker intar parlamentet. EU som inte längre som något lika avlägset och det är en pinne att klättra på karriärstegen. Å andra sidan så är det mediala intresset inte lika stort som för inhemska frågor, det är bara att göra en enkel kvantitativ studie på valfri svensk nyhetsförmedlare så bekräftas den bilden. Så ser det också ut i övriga medlemsländer. Den svenske EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner pekar på att skillanderna mellan vårt nationella Riksdagen och EU-parlamentet är flera. Han menar att EU-parlamentariker får större ansvarsområden för att de har större arbetsuppgifter än en vanlig svensk riksdagsledamot. Han lyfter även fram att varje ny fråga i EU-parlamentent kräver nya majoriteter, vilket inte varit nödvändigt i ett cementerat blockpolitiskt-system såsom det svenska fram till valet 2018.

Valdeltagande 

Till sist är det lite intressant att titta på valdeltagandet för de val som varit till Europaparlamentet, 1979 hölls det första valet med ett valdeltagande på dryga 60% totalt sett. Viljan att rösta varierade dock kraftigt mellan länderna och högst var det i Belgien med 90% och lägst i Storbritannien med 30%. Man kan här nämna att det var obligatoriskt valdeltagande i Belgien. Senaste valet var 2014 och då låg valdeltagandet på drygt 40%. Valdeltagandet har sedan start sjunkit för varje val och man kan alltid hoppas att trenden bryts till kommande val 2019. Det finns givetvis spekulationer om vad det låga valdeltagandet beror på, här brukar man lyfta fram att kunskapen om EU är låg i kombination med att EU upplevs som mer komplicerat. Dessutom så är det andra partigrupper (se nedan) vilket kan ses förvirrande. Ur gemene mans perspektiv kan det också saknas ett tydligt konfliktmönster med tydliga alternativ, sådant brukar vara positivt för valdeltagandet. Till detta kan man, om man tolkar Sverige som representativt för övriga EU, en skillnad i väljargrupper. Medborgare med högre utbildning röstar i större utsträckning än de med låg utbildningsnivå. De med lägre utbildning röstar med sannolikt ännu mindre frekvent i EU-valen.

Till sist, om man vill få en sammanfattande bild av EU-parlamentets utveckling så läs gärna följande artikel: Från politisk soptipp till maktfaktor.

Filmklipp om EU-parlamentets historia:

EU-parlamentets uppbyggnad: partisystem och utskott

EU-parlamentet har alltså 751 platser (då räknas talmannen också in) fördelat utefter medlemsländernas befolkningsstorlek. Talmannen sitter i 2,5 år och en Europaparlamentariker väljs på 5 år. Denna struktur innebär att större länder har fler platser än mindre. Det kan tyckas fullt rimligt i många stycken. Det medför dock att mindre länder har fler EU-parlamentariker per invånare och det är dessutom noterbart att FN inte praktiserar denna praktik i sin generalförsamling. där har alla länder en röst var, oavsett storlek. Vill du se hur fördelningen per land ser ut? Vilka land har flest mandat? Minst? Använd denna karta för att ta reda på det här.

Valet av parlamentarikerna fördelas sedan 2004 proportionellt i alla medlemsländer, tidigare var det inte något som förutbestämt men nu följer alla samma regelverk. Partierna får alltså skicka sina representanter utifrån hur många röster just deras parti fått.  Exakt hur kandidaterna väljs ut i medlemsländerna är dock inte gemensamt, det kan variera.

Partisystemet

Det är kanske lätt att få en bild av att alla valda parlamentariker från samma land skulle hålla ihop och med gemensamma krafter ”strida för sitt lands räkning”. Så är det inte. Ledamöterna tillhör istället olika politiska grupper utifrån partitillhörighet, inte nationalitet. Dessa grupper kan du alltså se som ideologiska paraplyorganisationer eller med ett annat språkbruk, paneuropeiska grupper. Det medför också att dessa grupper är betydligt mer heterogena än partier på nationell nivå. Intressant nog så verkar inte det spela någon roll i omröstningar då nästan alla parlamentariker röstar med sin partigrupp oavsett vad. Den så kallade partipiskan är hård, även i EU-parlamentet. Men det finns ett logiskt skäl till att piskan viner ibland och det handlar om mängden beslut som fattas. En enskild parlamentariker kan inte förväntas hålla koll på alla beslut som skall klubbas igenom och därför är det av praktiska skäl det enklaste att följa sin grupps linje. Värt att notera är dock att det finns parlamentariker som inte tillhör någon grupp och ses då som grupplösa. Ofta handlar det om personer med mer extrema åsikter som inte anses passa in eller anser sig passa in. I realiteten blir en grupplös parlamentariker i det närmaste betydelselös. Till skillnad från den svenska riksdagen så sitter ledamöterna tillsammans med sina partigruppsvänner, högern sitter till höger och vänstern sitter till vänster. För att bilda en partigrupp krävs 25 ledamöter från en fjärdedel av länderna (minst sju länder). Man får inte ingå i flera grupper. Ju större gruppen är, desto fler uppdrag får man vilket leder till mer talutrymme och sannolikt mer inflytande.

Det finns i nuläget åtta paneuropeiska grupper och en grupp med grupplösa. De största partigrupperna har varit i princip oförändrade sedan parlamentet fick sin nuvarande form. Alla de traditionella partier som finns runt om i Europa finns representerade här, ex: socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler. På högerkanten har det varit mer rörligt. Det finns dock också lite mer udda inslag där nybildade (ofta EU-kritiska) partier satsar just på att ta sig in i Europaparlamentet och ur ett svenskt perspektiv kan vi nämna Junilistan och Piratpartiet som kom in 2009.  Följande grupper finns idag:

  • Socialdemokratiska gruppen (S&D)
  • Högergruppen (EPP)
  • Liberala gruppen (Alde)
  • Vänstergruppen (GUE/NGL)
  • Gröna gruppen (EFA)
  • EU-kritiska Högergruppen (ECR)
  • EU-kritiska Nationalistiska gruppen (EFD)
  • Grupplösa

Klicka här för att få en praktisk översikt som visar partigrupperna med fördelade mandat och ledamöter.

Utskotten

Som vi sett ovan så arbetar parlamentarikernas i partigrupper, det är den ena delen av verksamheten kan man säga. Den andra delen består av arbete i utskott. Precis som den svenska riksdagen är indelade i ansvarsområden är EU-parlamentet det också. Det är faktum så att de 22 ständiga utskotten är kärnan i arbetet. Utskotten har i antal blivit fler med tiden och har på relativt kort tid gått från 17 st till 22 st. Varje parlamentariker ingår i ett eller två ständiga utskott och det är där som lagförslag från kommissionen debatteras och voteras. Voteringen i utskotten ger en tydlig indikation på hur beslutet kommer se ut när parlamentet som helhet röstat. Utskotten kommer frågor på remiss och när de behandlats skickar utskottet sitt betänkande vidare till partigrupperna för granskning. Ledamöterna är också suppleanter i ett par andra utskott men har där ingen rösträtt. Det finns också ett särskilt utskott som har hand om frågor som rör terrorism. Om en situation uppstår som kräver extra fokus, exempelvis en finanskris, så kan tillfälliga utskott inrättas. Alla utskott är inte heller lika viktiga utan de traditionella frågorna bereds större plats och ledamöterna är också mindre benägna att rösta med sin partigrupp i utskotten än i parlamentet. Vad det beror på är svårt att säga, sannolikt spelar ämnesexpertis i sakfrågor en betydande roll. Det är svårare att rätta i sig i ledet om man är kunnig i en speciell fråga. Varje betänkande från ett utskott har en ansvarig parlamentariker som skriver ett första förslag till betänkande, denne kallas också för rapportör. Det är rapportören som sköter förhandlingarna med kommissionen och ministerrådet. Där kan rapportören få in synpunkter som gör att betänkandet revideras och när det väl skall klubbas igenom så för rapportören presentera betänkandet i parlamentet och är även förslagets ansikte utåt och kan således hamna i mediernas blickfång.

För att få veta mer om utskotten, klicka här.

Europaparlamentet har som du säkert förstår omfattande kontakter med omvärlden och för att hantera detta finns det 41 delegationer som tar hand om detta arbete. I dessa ingår då ledamöter som har till uppgift att följa upp hur EU-projekt och andra verksamheter fortlöper. Det kan också handla om informationsutbyte. En del delegationer innehåller många ledamöter medan andra enbart några få. En delegation leds av en ordförande som rapporterar till utskottet för utrikesfrågor. Här kan du läsa om vad de olika delegationerna sysslar med just nu och vilka ledamöter som tillhör vilken delegation.

Såväl partigrupperna, utskotten som delegationerna är till sin natur formella skapelser. Det finns dock mer informella forum knutna till Europaparlament. Dessa grupper är mer intressesammanslutningar eller tvärgrupper som har en gemensam nämnare, ett stort intresse för en sakfråga. Det finns runt ett tjugotal sådana grupper och arbetet kan initieras av en utomstående aktör för att driva en fråga eller ett särintresse. Dessa grupper är en blandning av olika politiska färger och en central tanke är att knyta parlamentet närmare samhället utanför. En fråga om demokratisk legitimitet alltså. Värt att betona är att dessa tvärgrupper inte har någon makt utan utövar påtryckningar som medel för inflytande. Läs gärna mer här.

Visst blir du nu nyfiken över hur det ser ut i EU-parlamentet? klicka här och här!

Bryssel och/eller Strasbourg?

Mellan Bryssel i Belgien och Strasbourg i Frankrike är det 35 mil. Den sträckan tar sig parlamentarikerna och många andra tjänstemän en gång i månaden, man åker från Bryssel och stannar en vecka för att sedan ta sig tillbaka. Veckan i Strasbourg kallas ”Plenarsessioner” och det här och nu som besluten skall fattas. Med sig har man allt som rör ens arbete och det finns siffror som säger att det forslas 700 kartonger tur och retur. Lägg därtill närmare 10.000 människor knutna till EU och parlamentet på något vis. Är detta vettigt? Det är en helt rimlig fråga att ställa sig i alla fall. Strasbourg har en symbolisk betydelse för EU och staden har varit stundom franskt och sedan tyskt och däri mellan har det varierat. Staden symboliserar idag fred och samarbete mellan Europas stormakter. Men det är klart, det ständiga pendlandet kostar en slant också. I runda slängar säkert mellan 150-200 miljoner euro per år och då har vi inte nämnt miljöaspekten. Det är inte utan att media nu och då tecknar en bild av ”Stressburg” och ifrågasätter denna halvgalna procedur. Varför fortsätter man med detta då? Ja, det enkla skälet är att det inte är EU-parlamentet som bestämmer i frågan. De flesta parlamentariker vill det säkert. Men, det gäller att ett sådant förslag kommer från EU-kommissionen och det ser Frankrike till att det inte gör. Både Frankrike som land och Strasbourg som stad skulle förlora både i anseende och i rena pengar om all verksamhet förlades i Bryssel. Vi får helt enkelt se vad framtiden bär med sig i denna fråga.

 Vad skiljer EU-parlamentet mot nationella parlament?

Innan vi avslutningsvis går in på parlamentets uppgifter lite närmare vill jag bara peka på några generella skillnader som gör EU-parlamentet lite annorlunda. Många inhemska ledamöter runt om i Europa vill inte ge bort makt till EU, detta står i motsats till EU-parlamentets syfte, att fler frågor skall avgöras gemensamt på EU-nivå. Man vill att EU skall integreras mer, inte mindre. Partipiskan är något svagare i EU-parlamentet, särskilt i utskotten. I Sverige kan en riksdagsledamot bli utkastad från sin riksdagsgrupp och uteslutas till nästa val. Så är det inte i EU-parlamentet. Där är det ju partierna på hemmaplan som bestämmer, inte partigrupperna i EU. Det har förekommit uteslutningar även i EU-parlamentet men det handlar om beteende och disciplinära frågor, inte politiska. Utöver detta kan man säga att de samarbetssvårigheter som finns över blockgränserna runt om i Europa inte finns i EU i samma uträckning. Där har det visat sig lättare att komma överens vilket inte är oviktigt, dels för ingen partigrupp hittills fått egen majoritet i parlamentet och dels för att röstreglerna utfodrar stora majoritetsöverenskommelser. Ofta krävs absolut majoritet för att få igenom ett beslut.

 EU-parlamentets uppgifter

 Som nämndes ovan har parlamentet fler typer av uppgifter men den mest centrala är att stifta lagar. Man gör det tillsammans med ministerrådet och denna process kallas för det ”ordinarie förfarandet”, i enklare ord menar man den vanliga arbetsgången. Denna arbetsgång skall jag nu försöka förklara på smidigast sätt. Parlamentet och ministerrådet behandlar ett ärende parallellt, se det som två spår som löper bredvid varandra:

  1. Kommissionens förslag hamnar hos EU-parlamentet och ministerrådet
  2. Parlamentet tar sig an förslaget, en första behandling sker.
  3. Ministerrådet gör också en första behandling efter att parlamentet gjort det. Behövs något ändras?
  4. Parlamentet får tillbaka förslaget från ministerrådet och gör en ny, andra behandling. Om så krävs skickas det åter till ministerrådet.
  5. Ministerrådet tittar igenom de ändringar som gjorts i parlamentet, en andra behandling även här alltså.
  6. Om man nu är överens i båda institutionerna så antas lagstiftningsförslaget.
  7. Om man inte är det, då kallas förlikningskommittén in och man tar gemensamt fram ett förslag.
  8. Det nya, reviderade förslaget hamnar sedan hos parlamentet som röstar om det. Antingen förkastas eller antas förslaget.

Om denna process kan man säga mycket, den är ibland väldigt långsam men samtidigt grundlig. De allra flesta förslag antas efter den första behandlingen, det är i sammanhanget värt att betona. Ytterst få förslag går till förlikning. Förslag kan stupa flera gånger i processen. Då måste EU-kommissionen komma med ett nytt förslag för att processen skall starta igen. När ett förslag antas så kan det bli ett nytt fördrag och skall gälla alla i hela EU. Om det istället blir ett direktiv är det slutresultatet som räknas och det är upp till varje medlemsland att på bästa sätt nå dit. I parlamentet sker det mesta ganska öppet medan det i ministerrådet sker i det fördolda.

Här hittar du en mycket bra interaktiv vägledning över hur ett förslag blir lag! 

Vill du hålla koll på hur omröstningarna går i ministerrådet och EU-parlamentet? , kolla då in EU:s egen Votewatch!

Parlamentets andra uppgift är att kontrollera och granska EU:s motor; Kommissionen och de andra institutionerna. Detta kan man göra genom att ställa frågor till kommissionen, detta är vanligt och det rör sig om flera tusen frågor om året. Dels kan detta ske vid parlamentets plenarsessioner i Strasbourg där kommissionärer frågas ut och dels kan det ske via skriftliga frågor. De senare skall besvaras inom en månad ungefär och du kan själv titta här på aktuella frågor och svar.

Parlamentet kan också avsätta kommissionen genom att rikta misstroendevotum. Det är ju parlamentet som godkänner kommissionen och därmed kan den också få den att avgå. Det är alltid hela kommissionen som måste avgå, det riktas alltså inte misstroendevotum mot en enskild kommissionär. Det fungerar alltså inte som en misstroförklaring mot en minister i den svenska regeringen, denne kan ju själv tvingas avgå. Däremot, riktas den mot vår statsminister och går igenom, då får hela den svenska regeringen avgå. Misstroendevotum mot kommissionen har aldrig använts av EU-parlamentet men 1999 avgick densamma efter korruptionsanklagelser. Kanske hade ett misstroendevotum annars använts för första gången. Till sist, EU-parlamentet kontrollerar EU:s budget, används pengarna på rätt sätt? Efter att ministerrådet beslutat om budgeten, så är det EU-kommissionen som fördelar ut budgetposterna. Parlamentet godkänner sedan att detta gått till på rätt sätt och till rätt verksamhet. Det sker genom det s.k. budgetkontrollutskottet. Man här beslutar om att kommissionen ska få eget ansvar eller inte, så kallad ansvarsfrihet. Det har fungerat varje år hittills för kommissionens som fått vidare förtroende. EU:s budget är stor, den rymmer nära 169 miljarder Euro per år.

Gillar du ekonomi och att studera siffror närmare? Toppen, då kan du dyka ned i budgeten här!

Till sist, här finner du EU-parlamentets officiella sajt.

2. Den styrande makten

EU-kommissionen, samarbetets motor

Vad är mest ”Europa” i EU? En kryptisk fråga kanske, men inte helt icke-relevant sådan. Det finns 28 personer som har som uppdrag att bortse från alla nationella intressen och enbart verka för unionens bästa.

Berlaymont i Bryssel.

Om EU hade varit en federation så hade dessa 28 personer varit dess regering. Nu är EU ingen federation och därför är det lite en lite halvdan liknelse att hävda att EU-kommissionen (hädanefter nämnd som kommissionen) är EU:s regering. Liknelsen fungerar hjälpligt, men haltar snarare betänkligt. Kommissionen skall försöka bortse från vanliga politiska konfliktzoner såsom höger-vänster, grad av statlig påverkan eller klassiska värderingsfrågor. Den skall enbart fokusera på vad som är bra ur ett strikt europeiskt perspektiv och hur samarbetet kan utvecklas mer. På så sätt är kommissionen det mest ”europeiska” i hela EU-kroppen. Kommissionen som skapelse finns det alltså ingen motsvarighet till eftersom den är skapad för att passa in i EU:s system, inte något nationellt sådan. En inte lika unik, men inte så uppmärksammad företeelse, är den ämbetsmanna-ed som varje kommissionär svär in när de tillträder sin tjänst för att lojalt tjäna EU:s intressen. Detta sker vid EU-domstolen i Luxemburg. Du kan läsa eden här. Syftet är givetvis att betona ansvaret och vikten av att avsäga sig nationella intressen vilket ur EU:s synvinkel är positivt, men det är inte utan protester. När Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt hösten 2014 besökte vår skola på ett ES-möte så uttryckte han starkt sitt ogillande till att kommissionärerna svär en ed att inte lyssna på sina medlemmar. Han menade att det ger ett demokratiskt underskott. Åsikterna går isär och må så vara. Det går dock inte att tvista om kommissionens betydelse för samarbetet och det är här enkelt att peka på att Kommissionens ledare ofta ses som hela EU: s dito. USA:s f.d. försvarsminister Henry Kissinger skall retoriskt ha ställt frågan ”om jag vill ringa Europas ledare, vem ringer jag då?” Svaret skulle nog i dag vara EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Notera att jag inte är helt säker på att Kissinger faktiskt ställt den frågan, den kan vara en skröna.

Var finns kommissionen och hur utses den?

Om du vill besöka kommissionen så tar du antingen rygg på Europaskolans Brysselexpert Robert Berg i samband med bildningsresan i åk 3 eller så beger du dig till den belgiska huvudstaden på egen hand. Väl framme så besöker du ”Europeiska kvarteret” och tar dig fram till byggnaden Berlaymont. Byggnaden stod klar vid 1960-talets slut och har varit bakgrundsbild till tusentals nyhetsrapporteringar. Totalt sett har kommissionen över 70 byggnader men Berlaymont utgör huvudbyggnaden. Man kan fråga sig varför 28 kommissionärer behöver så många och stora byggnader, det har att göra med den s.k. förvaltningen arbetar runt kommissionen (tjänstemannakommissionen). Den innefattar över 30.000 tjänstemän/kvinnor. Här kan du hur det ser ut inuti.

Hur kommer då kommissionen på plats i den pampiga Berlaymontbyggnaden? Kommissionen utses inte vid nationella eller europeiska val utan via nomineringar. Det är varje medlemsland som nominerar en representant, denna representant kallas sedermera för en kommissionär. Denne har i princip alltid samma partifärg som den regeringen som nominerat. Kommissionen leds av en ordförande som skall väljas fram av Europeiska rådet (Stats-och regeringscheferna) och valet skall också färgas av vilken partigrupp som är störst i Europaparlamentet. Det ger någon form av demokratisk förankring. När väl kommissionen är utsedd så har den fem år på sig att tjäna Europas intressen, sedan byts den ut.

Hur fördelas arbetet i kommissionen?

Eftersom Kommissionen ska representera hela EU så är det lätt att förstå arbetsuppgifterna är många. Därför behöver de fördelas. De fördelas efter sakområde (eller politikområde) och detta kallas med korrekt EU-språk för ”portfölj”. Varje kommissionär har alltså sin portfölj och det finns en relativt strikt hierarki kring vilka portföljer som anses vara mer prestigefyllda än andra. De tunga elefanterna utgörs av jordbruk, ekonomi, handel och portföljen som rör den inre marknaden. Varför just dessa? Jo, det är områden som EU har mycket makt och inflytande inom. Blir du som kommissionär tilldelad något av dessa områden har du goda möjligheter att påverka på allvar i viktiga frågor. Får du ansvaret för utbildningsportföljen så ska du inte förvänta dig alltför stort gehör, här har nämligen EU inte så mycket att säga till. Detta sköter medlemsländerna (med varierande resultat). Portföljerna är inte heller alltid desamma utan kan ändras över tid, du kan jämföra med vilka områden ministrar i den svenska regeringen får ta hand om. Det kan ju skifta från regering till regeringen. De tunga områdena finns dock alltid kvar. När ordföranden är godkänd och alla kommissionärer fått sin portfölj upprättas en förteckning som sedan ska godkännas av den folkvalda församlingen, parlamentet. För att vara säkra på att kommissionären är lämplig för just sitt område (portfölj) kan denne bli utfrågad av de olika utskotten i parlamentet. Dessa utfrågningar är öppna för allmänheten men hur välbesökta de är kan jag bara sia om. En viktig princip till sist, parlamentet måste godkänna alla kommissionärer samtidigt och kan inte välja ut eller plocka bort enskilda personer. Det är alla eller ingen som gäller.

Kommissionens uppgifter?

 Som jag nämnde ovan har Kommissionen många uppgifter att ta sig an, för få en bild av dessa kan de läggas upp i tre rubriker:

  • Ta fram lagförslag
  • Genomföra de fastslagna besluten
  • Hålla koll på att medlemsländerna efterlever EU:s lagstiftning

Att ta fram lagförslag

När Kommissionen syns i media så rör det nästan uteslutande om att man lagt fram ett nytt lagförslag som ministerrådet och parlamentet skall ta ställning till. Det är bara Kommissionen som kan ta fram förslag på nya lagar och det kallas att man har initiativrätt. Det är en mycket viktig princip. Däremot skall man ha klart för sig att Kommissionen inte sitter helt avskurna från omvärlden i detta, det förekommer aktiv lobbying från olika intressegrupper och från Europeiska rådet som efter sina toppmöten ger tydliga signaler vad Kommissionen bör arbeta mot. Likaså kan parlamentet påverka genom att ta fram underlag till ett förslag, ett s.k. betänkande som skickas till Kommissionen. Som du säkert börjar ana så är de flesta förslagen ”intrimmande” när de skickas vidare till parlamentet och ministerrådet, den absoluta majoriteten förslag antas tämligen smärtfritt. Det brukar ta ganska lång tid för att ett förslag skall bli en lag, upp till två år. Om man vill veta åt vilket håll som vinden blåser är det ett smart drag att titta på ”the state of the Union”-talet som EU-kommissionens ordförande håller varje år i början på hösten. Det är där som det kommande årets planer presentera och det kan du ta del av och läser mer om här.

När ett lagförslag tas fram så sker det genom en ganska omfattande process. I lite kortare ordalag kan man säga att förslaget förbereds i ett generaldirektorat. Det är en tjänstemannaavdelning som tillhör kommissionen och som är bäst lämpad att arbeta med just det kommande lagförslaget. Varje kommissionär har ett direktorat under sig. Generaldirektoratet gör en konsekvensanalys som innehåller svar på frågor om vilka följder det kommande förslaget kan få. Denna analys blir senare också offentlig så att man som medborgare, politiker eller journalist kan få veta på vilka grunder kommissionen utformat lagförslaget. I arbetet med konskvensanalysen konsulteras experter, sakkunniga, medlemssländer, intresseorganisationer och andra berörda personer. Information om avslutande konsultationer hittar du på sajten om EU:s samråd: https://ec.europa.eu/info/consultations_sv.

När sedan ett slutgiltigt utkast finns att ta ställning hamnar det på bordet hos de 28 kommissionärerna, kollegiet som skall fatta det formella beslutet att förslaget är giltigt. Det sker via enhällig omröstning, även om det räcker med enkel majoritet i del fall. Det påminner alltså om hur den svenska riksdagen lägger fram sina propositioner, det blir ett gemensamt förslag som alla står bakom. Till sist är det då ansvarig kommissionär som presenterar förslag.

Klicka här för att se en film från Riksdagen om EU-kommisionen. 

 Att verkställa EU:s politik

Det är kommissionen som genomför EU:s politik. Det följer den parlamentariska principen att parlamentet ger regeringen i uppgift att driva igenom de beslut som fattats av folkets representanter, i detta fall EU-parlamentet. EU-kommissionen ser till att konkurrensen fungerar inom den inre marknaden och försöker blockera otillåtna samarbeten (kartellbildning) eller andra otillåtna medel. När stora företag köper upp mindre företag så ger kommissionen klartecken (eller avslag) efter att en undersökning gjorts där man vill se över den kommande konkurrenssituationen. Ett aktuellt exempel är när flygbolaget Airberlin gick i konkurs 2017 så ville Lufthansa köpa upp det och då anmälde Ryanair ärendet till EU som fick undersöka hur konkurrensen skulle påverkas av detta. Alla företag skall kunna konkurrera med varandra. Ibland får också EU-kommissionen representera EU i internationella spörsmål och det sker via ”EU:s utrikesminister” som är en lite speciell utnämning. Denne får ofta berätta hur EU ställer sig till frågor i omvärlden och hur EU agerar: Hur skall EU hantera Rysslands agerande i Ukraina? Hur ser EU på Israels agerande vid bosättningspolitik på västbanken? Hur förhåller sig EU till Kinas ökande ambitioner såväl ekonomiskt som militärt?

Bevaka medlemsländerna

”Tilit är bra, kontroll är bättre.” Ett ganska slitet uttryck som används passar väl att använda när det gäller att förklara kommissionens kontrollfunktion (passar även fint i skolans värld). Likt en lärare som kontrollerar sina elevers kunskaper så är det en av kommissionens viktigaste uppgifter att se till att medlemsstaterna följer fördragen. I annat fall väntar bistrare tider och åtgärder. Precis som på Europaskolan alltså. Notera att det är landet som nation som hamnar framför sanningens altare, EU-domstolen, även om det bara är en liten myndighet i det aktuella landet som inte agerat korrekt. Detta kallas med EU-vokabulär för överträdelseförfarande. Påföljden blir oftast ekonomisk i form av böter. Det kan handla om flera tusen överträdelseärenden per år. Landet som står under lupp får i normala fall två chanser på sig att åtgärda det som kommissionen har synpunkter på. Det går i första läget ut en underrättelse som följs av ett yttrande och i ett sista skede skickas överträdelsen till EU-domstolen (mer om den längre fram). Kommissionen skickar då med ett förslag på påföljd. Det är inte särskilt vanligt att ett överträdelseförfarande hamnar ända uppe i EU-domstolen. Här hittar du alla överträdelseförfaranden. Välj land (kolla Sverige) och botanisera. Mycket nöje!

I detta klipp visas en exposé över kommissionens historia:  

 Officiell sajt: https://ec.europa.eu/commission/index_sv

Europeiska rådet (presidenter, regeringschefer och premiärministrar)

Av de fyra stora drakarna har vi ovan behandlat tre. Nu kommer vi till den fjärde, Europeiska rådet. Det gäller att hålla tungan rätt i mun här eftersom det är vanligt att Europeiska rådet blandas ihop med Europeiska unionens råd (ministerrådet, se ovan) och Europarådet som är en organisation som arbetar med mänskliga rättigheter och är nära knutet till EU men formellt är en egen organisation. Nu fokuserar vi alltså på EU:s högsta organ: Europeiska rådet.

Europabyggnaden

Det är i denna form som medlemsländernas stats- eller regeringschefer samlas och det skall erkännas per omgående: det är givetvis så att Europeiska rådet har ett stort inflytande på EU även om man inte är högsta beslutande organ (det är ju ministerrådet). Man kan säga att Europeiska rådet leder EU och beslutar åt vilket håll EU-skeppet navigerar och att alla andra institutioner ser till att hålla rätt kurs. I media så får Europeiska rådets möten (s.k. toppmöten) ofta stor uppmärksamhet och det är inte så konstigt; många kända presidenter, ledare och inbjudna gäster drar strålkastarljuset till sig. Det är dock inte så ofta som något faktiskt beslutas om på toppmötena och tyvärr är det också våldsamma protester inte ovanliga i samband med toppmötena. Det fick vi i Sverige erfara under EU-toppmötet i Göteborg (idag sker alla möten i Bryssel) i juni 2001 då USA:s dåvarande president George W. Bush också närvarade. Mötet lever idag under namnet ”Göteborgskravallerna”. Ett nyhetsreportage får visa vad som då inträffade:

 

Vill du veta lite mer om just detta kan du även lyssna på P3 dokumentär här

Sammansättning och organisation

 Europeiska rådets historia skrivs inte som övriga EU:s institutioner utan det är ett relativt sent påfund, först 1974 blir man ett officiellt råd och sedan Lissabonfördraget är man en institution. Dess uppgifter är inte heller helt klarlagda utan förtydligas först i Maastricht- och Amsterdamfördragen. Men det skall sägas, medlemsländernas regeringschefer hade träffats före 1974 men mer informellt vid andra former av möten. Det är inte en helt vild gissning att behovet att ett sådant formellt råd ökade i samband med att fler länder gick med i samarbetet. Europeiska rådet är också lite annorlunda till sin karaktär eftersom det inte är något juridiskt organ utan mer ett politiskt sådant, därför kan oenigheter mellan regeringscheferna blottläggas mer öppet även om man försöker hålla en enad fasad utåt så gott det går. Säkerligen bidrar också detta till ett ökat medietryck, här finns ju de spännande konflikterna att rapportera om! Men å andra sidan, när en överenskommelse är träffad skall alla rätta i sig i ledet och den är i konsensus. Det finns dock de som menar att Europeiska rådet blir en ”klubb för inbördes beundran” och att varken media eller medborgare ges insyn i de förhandlingar som sker och det finns heller inga mötesanteckningar att granska, ”folket” får bara ta del av resultatet (som på EU-språk kallas slutsatser). Europeiska rådet består av de 27 ländernas regeringschefer, sin ständige ordförande (i skrivande stund Charles Michel) och EU-kommissionens ordförande. På så sätt kan man då säga att även detta råd representerar sina befolkningar, även om det blir indirekt. Den position som är lite speciell är den ständige ordförandens roll, denne skall vara den samordnande kraften och vara den som leder mötena. Notera att denne dock inte har rösträtt och har en uppdragstid på två och ett halvt år. Medlemsländerna turas om att vara ordförandeland och det roterar varje halvår. Ofta kallas den ständige ordföranden för ”EU:s ordförande” men det förvirrar ibland då vissa menar att EU:s ledare är den som leder kommissionen.

 

Funktioner och toppmöten

Det är under toppmötena som Europeiska rådet får bekänna färg. Dessa möten sker fyra gånger på år och då i Bryssel. Det är under dessa toppmöten som man stakar ut vägen för EU och tar fram de strategiska målen som man sedan uppmanar EU-kommissionen att ta fram lagförslag utifrån. Den vakne studenten kanske hajar till nu; det var ju bara EU-kommissionen som fick ta fram lagförslag (EU-språk: Initiativrätt)? Ja, så är det.

Dock kommer Europeiska rådet med sina tydliga förmaningar vilket gör att initiativrätten inte är absolut förbehållen kommissionen. Det är också under toppmötena som EU:s ledare skall försöka medla mellan varandra och ta upp sådana frågor som man inte är överens om. Idag handlar det ofta om frågor som migration och rättssäkerhet medan mer stående frågor rör ekonomin eftersom det är under toppmötena som man lägger ramarna för långtidsbudgeten. Toppmötena varar i ett par dagar och varje möte har förberetts i ett år ungefär. Varje möte har sitt eget tema. Det är på förhand förslaget vad som skall diskuteras men ett visst spelutrymme finns. Förslagen förbereds av rådskansliet och av s.k. Sherpor. De senare kan ses som vägvisare som bygger upp förslaget och bogserar det upp för berget (de komplikationer som kan komma upp) och sedan när det når toppen finns premiärministrarna där och tar beslutet. Det man kommer fram till kallas slutsatser och varje toppmöte antar sina egna slutsatser. Det är detta som är summan av vad man diskuterat och vilka riktlinjer man ger EU-kommissionens lagförslag. Det finns både hårda paket (order) och mjuka paket (önskningar). Här kan du se hur slutsatstexter ser ut.

Sammantaget kan man säga att Europeiska rådet är samordnande för hela EU, ett kompromissorgan samt EU:s frontfigur. Europeiska rådet har över tid fått en mer framflyttad position inom EU och det sker sannolikt på de nationella partiernas bekostnad. I tider som kännetecknas av ord som ”kris” och ”kollaps” får ledarna en större betydelse. Europeiska rådets ordförande är mer aktiv i debatter och gör egna uttalanden som gillas av en del medlemsländer och ogillas av andra. Europeiska rådets insatser blir också en produkt av vilka frågor som är aktuella i omvärlden vilket medför att en viss trendkänslighet måste till. Det kan vara svårt när medlemsregeringar styrs av ledare med vitt skilda agendor ibland. Det som gör att alla beslut är (förhoppningsvis) väl underbyggda är de måste fattas enhälligt och att alla länder har vetorätt. Det låter bra men i praktiken har större och rikare länder mer att säga till om. Det visar sig genom att de har en bättre förhandlingsposition och ges större utrymme i debatter. Om ett större land hotar med veto så får det konsekvenser, om ett litet land gör det så brukar det inte spela så stor roll. De har inget annat val än att följa strömmen till sist. De stora länderna brukar ha namnkunniga ledare som är vana att styra i svåra frågor och deras ståndpunkt ges större legitimitet. Anta att Tysklands förbundskansler uttalar sig kontra Bulgariens regeringschef? Vem har mest tyngd? Dessutom skall inte mjuka värden såsom kunskaper i EU-processer, förhandlingsteknik och internationellt erkända erfarenheter underskattas.

Här tittar du Europeiska rådets officiella webbsida: (förväxla nu inte med Europeiska unionens råd som finns på samma sida)

http://www.consilium.europa.eu/sv/european-council/

3. Kontrollmakten

 Den sista delen i maktdelningsmodellen är så den kontrollerande makten. Som jag beskrivit ovan så utgörs den av EU-parlamentet och EU-kommissionen. Vi kommer här få lägga till ännu en institution, revisionsrätten, som kontrollerar hur EU använder sin budget. EU:s olika områden kontrolleras av olika organ vilket givetvis är en fördel, dessutom har offentlighetsprincipen ökat inom EU vilket gynnar media och medborgare.

EU-parlamentets kontrollerande funktion består alltså av att godkänna kommissionen när denna skall installeras samt att den också kan fälla kommissionen. Lägg sedan till att kommissionen kan ställas till svars genom de frågor som parlamentet skickar. Nationella parlament kan också göra en s.k. subsidiaritetskontroll (Subsidiaritet = närhet) och är det tillräckligt många nationella parlament som går emot kommissionens förslag måste denna ompröva sitt beslut. Det föreligger dock inget tvång att ändra beslutet. EU-kommissionen kontrollerar i sin tur att medlemsländerna inte bryter mot reglerna. Vad som händer då är beskrivet ovan. Värt att notera är att kommissionen kan frånta ett medlemsland rösträtten och kan skjuta ärendet vidare till EU-domstolen.

Den tredje kontrollerande institutionen är Europeiska revisionsrätten. På sin webbplats kallar man sig ”väktare av EU:s finanser” och det sammanfattar det hela ganska bra. Revisionsrätten huserar i Kubikbyggnaden i Luxemburg och där finns förutom en ordförande också en revisor från varje medlemsland. Ledamöterna utses av rådet efter samråd med Europaparlamentet för en period av sex år som kan förnyas. Ledamöterna väljer en ordförande bland sig för en period av tre år som kan förnyas. Varje år presenteras revisionsrättens årsredovisning där det framgår om EU:s pengar har använts till rätt saker och till vilket ändamål. Enligt gängse medielogik brukar då ”alla fel” tas upp och det gäller att vara med på noterna då. Det är alltså inte EU som gjort fel utan medlemsländerna som inte följt budgetanvisningarna. Pengarna fördelas ju från EU till medlemsländerna.

 

På den officiella webbsidan finns det mycket information att hämta som såväl uppgifter som organisation.

Sammanfattningsvis blir vår EU-modell, enligt maktdelningsläran med de stora EU-institutionerna så här:

 Lagstiftande: EU-parlamentet, Ministerrådet (Europeiska unionens råd)

Styrande: EU-kommissionen och Europeiska rådet (Statschefer, regeringschefer)

Kontrollerande: EU-parlamentet, EU-kommissionen och Revisionsrätten

Övriga institutioner: 

Europeiska centralbanken (ECB)

Tidigare i texten finns det en bild på byggnaden till den yngsta EU-institutionen, ECB. ECB blev en realitet 1999 och har sedan dess huvudkontoret belägget i Frankfurt. 1999 är som bekant året då Euro-samarbetet sjösattes (läs mer om det ovan). ECB har flera uppgifter och i allt väsentligt påminner de om en nationell riksbank, eller centralbank om du så vill. En viktig princip är att man är politiskt oberoende. Man ansvarar för att trycka sedlar och att se över penningmängden, man vill skapa en låg inflation och ha en prisstabilitet i den monetära unionen. Som du säkert kommer ihåg från våra studier i nationalekonomi så har en riksbank ansvaret för det som kallas penningpolitik. Om man vill göra det enkelt för sig kan man säga att ett land som blir medlem i Eurosamarbetet lämnar bort makten över sin penningpolitik till ECB. Från nationellt självbestämmande till ett europeiskt. Varje Euroland har dock kvar makten över sin finanspolitik. Detta har varit en svårighet att balansera för ECB, man har bara ett av två finansiella verktyg till hands. Likväl sker ett nära samarbete med de nationella riksbankerna i alla EU-länder. ECB:s betydelse har vuxit över tid, dels har medlemmarna blivit fler (idag 19 st) dels har centralbankerna världen över blivit viktigare aktörer i den globaliserade ekonomin.

 

Den innersta makten i ECB finns i direktionen som består av sex personer. Direktionen träffas varannan vecka och fokus brukar ligga på att hantera styrräntan. Klicka här för att se vilka som leder ECB idag. De sex personerna ingår också i det s.k. ECB-rådet som består av euroländernas 19 centralbankschefer och är högsta beslutande organ. När beslut skall tas så röstar man i rådet enligt ett rotationssytem som följer ett speciellt schema. Läs gärna mer om detta system här. 

Webbplats: https://www.ecb.europa.eu/ecb/html/index.sv.html

EU-domstolen

Precis som namnet antyder så är EU-domstolen den institution där meningsskiljaktigheter och tvister reds ut.  Det är den högsta (och därmed sista) instansen där det sista ordet blir sagt i ett tvistemål. Dessa tvister följer vanligen två spår: antingen handlar de om en konflikt mellan EU-länder eller mellan EU och medlemsländerna. Det kan även handla om en tvist mellan EU:s institutioner. EU:s domstol är då den definitiva uttolkaren av EU-lagarna. Men det skall sägas, alla tvistemål vandrar inte hela vägen upp till domstolen utan många frågor löser sig i ett tidigare skede med mer eller mindre skarpa förmaningar från EU-kommissionen. Det är trots allt så att ett medlemsland gått med frivilligt och gått med på att följa EU:s fördrag, det är inget påtvingat. Därmed kan EU också ställa kravet på sina medlemmar att följa EU:s lagar och se till att de följs. EU-domstolen är en juridisk institution som inte drar medierna till sig i onödan, utan det man kan läsa brukar handla om ett domstolsbeslut som väcker känslor på något sätt. I domstolen sitter en domare från varje medlemsland som är utsedda av sina regeringar och precis som en kommissionär skall de arbeta i EU:s tjänst och inte för sina hemländer. Värt att notera i detta sammanhang är att den svenske domaren inte får hantera fall som rör svenska intressen och så vidare. Här kan du se vilka domare som idag är verksamma.

 

Utöver själva domstolen (den högsta instansen) så finns även en lägre insats som kallas för tribunalen. Den består av två domare från varje medlemsland. Det som utmärker tribunalen är att det är hit privatpersoner och företag vänder sig i tvister med EU eller mot ett medlemsland. När något företag nämner frasen ”vi kommer ta detta till EU-domstolen” så är det alltså hit till tribunalen de kommer.

 

Länk till EU-domstolens webbplats: https://curia.europa.eu/jcms/jcms/j_6/sv/

 Kort om de sista institutionerna:

 EU:s utrikestjänst (EEAS)

 EEAS är att likna vid ett utrikesdepartement. Där finns sakkunniga, diplomater, förhandlare med flera. Institutionen leds av ”EU:s utrikeschef”. Denne har ett digert arbete och är både kommissionens representant i utrikesfrågor samt är ansiktet utåt för medlemsländerna i utrikes- och försvarsfrågor. Det är dock viktigt att betona att EEAS inte formar medlemsländerna utrikespolitik utan mer skall ses som ett sammanfogande forum. Det är ett komplement till den nationella utrikespolitiken. Under de senaste åren har EEAS haft många frågor på sitt bord och inte minst Rysslands agerande i Ukraina, ryska nättroll som infiltrerar nationella val och andra heta frågor som konflikterna i Syrien och Jemen, kärnvapenfrågor och inte minst, president Donald Trumps utspel. EEAS har delegationer utspridda runt om i världen för att samla in information och vara med i EU:s utvecklingsarbete, s.k. EU-ambassader.

Webbsida: https://eeas.europa.eu/headquarters/headquarters-homepage_en

 EU:s antikorruptionsbyrå (OLAF)

 Det finns ett uttalande som någon skall ha sagt (oklart vem) att ”korruption är det som kan slita sönder väst och det som håller ihop öst.” Vi skall inte skriva under sanningshalten i detta och heller inte att det är ett vedertaget uttryck men faktum kvarstår: Korruption förgiftar. Det urholkar förtroendet och undergräver ett systems legitimitet. Därför finns OLAF. OLAF undersöker om det finns korruption i institutionerna och att ingen fifflar med EU:s inkomster och utgifter (budget alltså). OLAF är oberoende övriga institutioner och när misstankar uppstår så samarbetar man med den nationella polisen.

Webbplats: https://ec.europa.eu/anti-fraud/home_en

 Utöver institutionerna finns EU-byråer:

 Utöver EU:s institutioner finns det s.k. EU-byråer. Det är fristående EU-myndigheter som ofta är decentraliserade och skall avlasta institutionernas arbete. Det är på de olika EU-byråerna som du kan hitta specialitéerna inom olika områden såsom medicin, energi, finans, försvar med mera. Den kanske mest kända EU-byrån är Europol, den europeiska polisen.

 Här kan du söka mer information: https://europa.eu/european-union/about-eu/agencies_sv

Till avsnitt 7.6 EU:s utmaningar

Till översikt