Som alltid när en historisk utveckling skall beskrivas behöver man börja någonstans. I fallet kring EU:s historia är det inte givet var denna startpunkt är. De allra flesta historiska redogörelser börjar 1951. Det kommer inte vi att göra. Vi kommer att börja något tidigare. Innan tidsresan bakåt avgår så är det bra att bära med sig ett par saker. EU:s utveckling är inte en resa från punkt A till punkt B. Snarare har utvecklingen varit som två spår som löper bredvid varandra hela tiden. Den mest uppenbara är att EU genom året utvidgats sett till antalet medlemsstater. Det andra är att samarbetet samtidigt har fördjupats. Som jag skrivit tidigare, makt har flyttats från nationell nivå till EU-nivå. De gemensamma institutionerna har fått mer makt. Innan du sätter dig till rätta, tar på säkerhetsbältet och blickar i backspegeln så är det viktigt att ha det kristallklart för sig: dagens EU som vi har skiljer sig på många sätt från dåtidens EU. Det finns dock en gemensam nämnare: att ambitiöst arbeta för ett enat och fredligt Europa.
En skakig start
Som Europaelev har du kunskaper som vår kontinents våldsamma historia i allmänhet och förhoppningvis, 1900-talets första hälft i synnerhet. Ha nu sinnebilden klar för dig: Europa har härjats av två världskrig och de ideologiska motsättningarna har medfört miljoner människors död. Europa behöver börja om och bygga nytt. När Nazi-regimen besegrats och kriget tagit slut har en Europarörelse tagit sina första steg. Tankar om samarbete är dock inte nya, en fransk rådgivare Jean Monnet, talar 1943 om federation och gemensam utveckling, mer om honom lite längre fram. Denna nya rörelse har, med krig och motsättningar på näthinnan, tankar och visioner om ett annat Europa. Ett framtida Europa för fred och mänskliga rättigheter. Det är kärnan i samarbetet. Dessa ideér leder fram till att 800 delegater samlas i Haag 1948 under namnet ”Europakongressen”. Det som kommer ut ur denna kongress är Europakonventionen som än idag kan ses som ett skydd för människors frihet. Det låter här som att det var en spikrak resa, det var det inte. Flera betydelsefulla personer som var bidragande i den begynnande Europarörelsen är inte på plats i Haag 1948. Det råder meningsskiljaktigheter om vilken form och vilket fokus som man skall driva.
Bilden är från Haag-konferensen och det är med visst pompa och ståt som den invigs. Det är en klar majoritet av män bland deltagarna. Fanan är vit med ett rött E. Det är den inte helt okände Winston Churchill som invigningstalar, se klippet nedan:
Att det är just Churchill som talar är ingen slump, han har vid ett känt tal i Zurich 1946 talat om att Europa, för att resa sig efter kriget, måste samarbeta. Churchill ser Europa som en garant för västerländska värderingar som måste ingjutas och försvaras. Han varnar för att de mörka tiderna snart kan komma tillbaka och pekar på att Tyskland och Frankrike måste ta ledartröjan. Det gillades inte av alla, många hyser fortfarande stor avsky och misstänksamhet mot Tyskland. I invigningstalet betonar han att ”här finns inte plats för avund” och kanske mest betydelsefullt: ”I centrum för vår rörelse finns idén om en stadga för mänskliga rättigheter, byggd på frihet och grundad på lag”. Just detta var och fortfarande är den bärande idén för samarbetet. Utöver Churchill är deltagarna en brokig skara, här finns liberaler, socialister, syndikalister, kristdemokrater och andra personer med olika intressen. Den s.k. extremhögern var inte välkommen. Det blir många och långa diskussioner mot slutmålet: Ett enat Europa. Tidigt utkristalliserar sig två grupper om hur samarbetet skall formeras: Federalisterna mot Unionisterna. Federalisternas (som förlorade denna strid) tanke var att skapa ett gemensamt Europa med grundlagar medan unionisterna ville ha ett samarbete baserat på autonoma stater. Churchill var anhängare till det senare. I den stormiga striden mellan formen på samarbetet så vinner unionisterna förtroendet, man ville skapa en union som ständigt förändrades och därmed ville man inte låsa fast sig i detaljerade grundlagar. Detta kan vi fortfarande se, EU har inga exakta ramar till sin form. Ser man lite utanför Europas gränser är det kalla kriget en realitet vilket också påverkar den nya Europarörelsen. Kommunistskräcken är ständigt närvarande och ett bevis för det är den s.k. Brysselpakten som kommer till stånd 1948 och ur den kommer ett år senare NATO. Kommunistpartierna runt om i Europa saknade också representation i Haag och kongressen tog tydligt ställning mot kommunism men man ville inte vara för fientlig mot Sovjet som ju hade starka intressen i Europa. Målet var att ena Europa, inte splittra.
Haag-kongressen i maj 1948 ses, trots motsättningarna, som lyckad och intresset för att renovera Europa politiskt och ekonomiskt ökar. Europarörelsen har stark vind i seglen och under sommaren kliver en kommande nyckelfigur in på scenen. Fransmannen Robert Schuman. Han blir fransk utrikesminister och på hans initiativ bildas 1949 ett europeiskt rådgivande råd 1949 där Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Belgien och Storbritannien ingår. Senare samma år ansluter sig fler länder, däribland Sverige. Detta är dock inte att likna vid EU:s grundande eftersom organisationen inte hade någon beslutande makt. Storbritannien ville att högkvarteret skulle vara i franska Strasbourg. Stadens mörka förflutna (strider mellan Tyskland och Frankrike) skulle nu symbolisera det nya Europa. Det första mötet ägde rum på hösten 1949 och 160 ledamöter deltog. Arbetet kretsade kring arbetet med en att slå fast en rättighetsstadga och efter flera turer undertecknades Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i Rom 1950. Framgångarna sker i små steg men det är inte bara glada miner. Meningsskiljaktigheter blommar upp och det är svårt att hålla ett gemensamt fokus. Vad skall prioriteras? Hur skall det göras?
Jean Monnet
Då är det en person, vars namn vi redan nämnt, som behöver lyftas fram i strålkastarljuset: fransmannen Jean Monnet. Få personer kan ses som lika betydelsefulla för förverkligandet av Europatanken. Han har en klar bild över roten till problemet: den övervärderade nationalismen och självbestämmanderätten. Monnet beskrivs som en politisk förgrundsfigur som inte själv ville kliva fram i rampljuset utan använde sitt stora kontaktnät och känsla för diplomati som medel för att utveckla samarbetet vidare. I Europa har Järnridån nu helt delat Europa och behovet av ett geopolitiskt starkt Västeuropa ökade. Något som inte minst USA påtalade. Monnet insåg att ett sådant Europa enbart kunde skapas om stormakterna tog varandra i hand. Han driver därför idén om att minska rivalitet och misstänksamhet genom att minska vapenproduktionen. Det sker enklast att samarbeta kring framställningen av stål där en högre myndighet skulle ha beslutande rätt. I denna myndighet finns ingen vetorätt och skulle vara unionens motor. Frankrikes utrikesminister Robert Schuman gör Monnets ideér till sina och får med sig Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer tämligen omgående.
Förslaget som presenteras i Paris den nionde maj 1950 under namnet Schumanplanen ligger till grund för dagens EU. En alert elev kan nu också påminna sig om att den officiella idag Europadagen är just den nionde maj, till minnet av Schumans deklaration. Snabbt ansluter sig Italien, Belgien, Luxemburg och Nederländerna. Storbritannien ger dock projektet kalla handen. Schumanplanen ligger till grund för det avtal som nämnda länder tecknar 1951: Kol-och stål gemenskapen (EKSG). Det första internationella samarbetet som baseras på överstatlighet.
Klicka här för personporträtt av EU:s grundare.
Från Paris till Rom
Om vi betraktar Haag-kongressen som den första pusselbiten så är EKSG-fördraget (som träder i kraft 1952) den andra. Syftet var kristallklart: att motverka framtida krig genom att minska förutsättningar för upprustning. Detta fanns framförallt i Tysklands och Frankrikes intresse då historien mellan de två länderna präglas av konflikter. EKSG skulle ha flera fördelar, utöver den mest uppenbara då, att minska mänskligt lidande. Det skulle få Västeuropa på fötter igen då produktionen kunde riktas mot sådant som behövdes, bostäder och industri. Dessutom skulle det vara ekonomiskt fördelaktigt att satsa på sådant som generar pengar och även leda till fler investeringar som kunde modernisera produktionen. ESKG-fördraget tecknas på en tid av 50 år och löpte sedermera ut 2002.
EKSG-flagga, färgen blå symboliserade stål och svart är kolets färg. Stjärnorna står för de sex medverkande länderna. Flaggan upphörde officiellt att existera 2002 då fördraget upphörde.
Det är hög igenkänningsfaktor mellan EKSG och dagens EU. Det handlar om överstatlighet, delegerande av makt till ett beslutande råd, en parlamentarisk del samt en domstol. Dagens EU är i princip uppbyggt enligt detta mönster. Idag heter den Höga myndigheten istället EU-kommissionen. Domstolen skall se till att lagstiftade lagar efterlevs och tolkas korrekt. Lägg också till att domstolen skulle kunna fälla avgörandet vid oenigheter. Den mest framträdande skillnaden är att parlamentariska församlingen (idag EU-parlamentet) väljs av folket vart femte år.
Vi rör oss vidare under 1950-talet. EKSG är ett lyckokast med förbättrade ekonomier och ökat välstånd som följd. Det sporrar till handel som i sin tur leder till tillit mellan medlemsländerna. En framgångsfaktor är att samarbetet gynnas av att man kommer överens på de mindre känsliga områdena först; ekonomi är enklare att förhandla om än sin självbestämmande rätt. Tre år efter ESKG intecknande, 1955, börjar riktlinjerna dras för nästa steg i samarbetet. Man kommer överens om att fördjupa samarbetet och då i huvudsak kring ekonomi. En förutsättning för det är att ge de politiska delarna (institutionerna) mer inflytande. Det är två separata förhandlingar som sker, förslaget är att bygga ut samarbetet i fler delar: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Båda avtalen undertecknas vid Capitolium i Rom 1957. Skapandet av EEG och Euratom leder att man klär in samarbetet i ett enhetligare fördrag, pusselbit nr 3: Romfördraget.
Romfördraget
Romfördraget träder i kraft 1958 och drar riktlinjerna för hur dagens EU fungerar. Det kanske är det enskilt viktigaste fördraget. Det är i Rom-fördraget som det slås fast att det skall finnas en gemensam ekonomisk marknad där det skall råda fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. En s.k. fri marknad. För att detta skulle vara möjligt krävdes att en tullfrizon etablerades. 
Det skall dock dröja 10 år, fram till 1968 innan den är etablerad fullt ut. Den skulle innebära att handelshinder avskaffades och man hade en gemensam hållning mot omvärlden. Vad skall man få importera in och vad skall det kosta? Hur skulle man se på import inom unionen respektive utanför? Det var många frågor som behövde lösas. Romfördraget är dock mer än så; det handlade även om transport, fiske och jordbruk och liknande områden. Euratom som ju var ett ben i Romfördraget skulle integrera medlemsländernas atomenergiarbete och hur framsteg skulle spridas till fler. Rent organisatoriskt ser vi ett närmade till dagens EU, Kommissionen skulle ta fram lagförslag, ministerrådet skulle lagstifta medan parlamentet skulle ha ett vakande öga på kommissionen, domstolens kanske främsta uppgift blev att ha tolkningsföreträde på fördragen. En kortare fördjupningstext hittar du här.
Klipp om romfördraget
Värt att notera är samarbetet nu blivit mer institutionaliserat och att agendan ändrats något. Romfördraget utgör nu ett skal för den inre marknaden som indirekt skulle leda till fred och frihet. Den kritiske eleven kan nu kanske fråga om inte tanken var tvärtom tidigare? Var det inte idéer om fred och frihet som skulle leda till ekonomiskt välstånd? Välrenommerade forskare på området, såsom Andrew Moravcsik, brukar här lyfta fram att samarbetets fördelar väger tyngre än visioner om ett ideologiskt enat Europa. Det är bra att samarbetet är pragmatiskt och flexibelt. När bläcket på Romfördraget torkar så har det gått ett decennium sedan Haag-kongressen. Tankarna därifrån finns kvar, men minnet är som så ofta bra men ganska kort. Stegvis släpptes tyglarna för marknadskrafterna att operera fritt på Europas mittfält. Det påskyndade arbetet med detaljerade regler och förordningar och det är kanske härifrån som bilden av EU som detaljstyrande har sin grund. Samtidigt skall man ha klart för sig att alla regler och kontroller inte släpps för en dag till en annan. Krav på pass och gränskontroll levde vidare långt in på 1990-talet. Det är dock svårt att förbise hur ekonomiska intressen vinner mark framför tal om mänskliga rättigheter och friheter. EU-journalisten Annika Ström Melin nämner i sin bok ”Europas svaga hjärta” att ”varken i EKSG eller i Romfördraget nämns ett ord om människors frihet och rätt”.
Alltså, vill man tolka det illvilligt kan man säga att man hade tagit ett steg bort från samarbetets grundtanke.
Från EEG till EG
Det är kanske lätt att falla in i tron att alla Europas länder väster om järnridån bara hoppade på det nya Europatåget men så var det inte. Flera länder stod avvaktande kvar på perrongen. Storbritannien och de skandinaviska nationerna är exempel på detta och den huvudsakliga invändningen var att samarbetet var för djupt i och med den överstatliga nivån. Sverige och sex andra länder bildade i sin tur 1960 ett frihandelsnätverk, kallat EFTA (Europeiska frihandelssorganisationen). Det knakade dock snabbt i fogarna då flera av medlemsländerna funderade på att söka inträde till EEG, däribland våra grannländer och Storbritannien. Sveriges inställning präglades av två delar: dels neutralitetspolitiken dels den långt gångna välfärdspolitiken. Dessa två områden ville inte den socialdemokratiska regeringen göra avkall på. Den första utvidgningen är dock nära förestående och trots att Frankrike motsätter sig ett brittiskt inträde är det bara en fråga om tid innan inträde sker. Inom samarbetet ser namnet Europaparlamentet dagens ljus 1962 och flera ansökningar om medlemskap kommer in: Storbritannien, Danmark, Irland och Norge är först ut. Förhandlingar pågår också om att göra samarbetet mer enhetligt och det mynnar ut i att man upprättar ett s.k. fusionsfördrag där det bildas ett gemensamt råd och kommission för de Europeiska gemenskaperna (EG). Det sker i Bryssel 1965 och träder i kraft första juli 1967. I EG ingår då de tre avtalen EKSG, EEG och Euratom. Samarbetet blir än mer konsoliderat när en tullunion bildas 1968 vilket innebär att alla importtullar tas bort inom den inre marknaden.
EG blir EU
Så, för att kort sammanfatta kan man säga samarbetet fördjupats på flera områden från Romfördraget 1958 till bildandet av EG 1967. Man hade avskaffat handelshinder och ingått politiska överenskommelser. Den första utvidgningen blir i januari 1973 ett faktum när Danmark, Irland och Storbritannien blir fullvärdiga medlemmar. Storbritanniens medlemskap underlättas av att den franske (och ur brittiskt perspektiv motsträvige) president de Gaulle har avgått som president 1969. Norge håller en folkomröstning om ett medlemskap men en majoritet säger nej och Norge är alltjämt utanför 2023. Antalet medlemmar är nu nio stycken.
Man kan också säga att föregångaren till dagens valutasamarbete Euro, tar sina första staplande steg då det penningpolitiska samarbetet EMS inleds 1978. Det kan ses som den första ansatsen mot att skapa en europeisk valuta. Med ett enat Europa i åtanke är det många som anser att det är en naturlig väg att gå. Av ännu större betydelse är sannolikt det första direkta valet till Europaparlamentet 1979.
EU är nu inne i en intensiv period men det är inte med någon jämn hastighet som organisationen tar sig fram. 1970-talets ekonomiska bakslag runt om Europa har medfört att protektionistiska röster får allt större utrymme och EU:s andel av världshandeln minskar från mitten på 1970-talet fram till början på 1980-talet. Dessutom blev det tydligt att medlemsländerna hade olika krav på varor och tjänster vilket försvårade handeln. Man insåg att något behövde göras för att dämpa de Euro-pessimistiska rösterna och visa att EG hade kraften att med politisk ambition vända den ekonomiska utvecklingen. 1985 presenterade Jacques Delors ett program som skulle bli början på det som skulle bli en helt öppen marknad för människor, kapital, varor och tjänster. Den tullunion som tidigare nämndes var inte en fullskalig sådan. Nu skulle öppenheten och enkelheten generera ekonomisk tillväxt; vad som var en godkänd produkt i ett land skulle också vara det i ett annat. EG ville i och med detta bli en global ekonomisk maktfaktor. För att detta skulle vara möjligt behövdes även den politiska gångordningen genomlysas. En viktig förändring som kommer till stånd i den s.k. Enhetsakten som skrevs under 1986 (började gälla i mitten på 1987) är att det inte längre krävdes enhällighet i ministerrådet för beslut. Nu räcker det med kvalificerad majoritet. Det innebar i detta sammanhang att minst 55% av medlemsstaterna vars befolkning utgör minst 65% röstar för att anta ett beslut. Den europeiska enhetsakten inrymde också en tidsplan på sex år för att slutgiltigt genomföra en gemensam marknad. Ett halvår innan Enhetsakten trädde i kraft skedde också ett tillskott av ytterligare två länder: Spanien och Portugal. Notera även att Grekland nu är medlem sedan 1981.
Det är också vid 1980-talets mitt som ett av europasamarbetets starkaste symboler används för första gången då Europaflaggan hissas vid kommisionens högkvarter i Bryssel. Det sker i maj 1986. Flaggan har ett betydande symbolvärde och en vanlig föreställning är att antalet stjärnor skulle symbolisera medlemsstaterna. Så är det inte.
De tolv stjärnorna ska stå för enighet och fulländning och inpirationen skall ha kommit från flera håll, bland annat jungfru Marias tolvstjärniga gloria som återfinns i romersk-katolsk konst.
Ännu en intressant händelse sker i nära anslutning till detta: 1987 söker Turkiet medlemskap men ansökan tas inte vidare. Just relationen mellan Europa och Turkiet har ju, som ni läst tidigare, varit turbulent. Var går Europas gräns? Kultur? Identitet? Det är inte utan att känna historiens ljumma vindar som vi noterar att 30 år senare är Turkiet alltjämt utanför EU. Förhållandet är spänt och något närmande kan inte skönjas i närtid då både Angela Merkel och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i september 2017 tydligt deklarerat sin ståndpunkt till Turkiets eventuella medlemskap: Nej.
Slutet på 1980-talets kallas ibland ”Europas nya ansikte” och året som tillskrivs detta är givetvis 1989. När den östtyska regimen ser slutet komma och Berlinmuren faller så kommer vändpunkten, Die wende. Det är 1989 som den stora politiska omvälvningen i Europa sker och demokratin börjar få fäste i Central- och Östeuropa. Den tyska återföreningen 1990 kan i ett större europeiskt perspektiv ses som den stora pusselbiten till att komma ett enat Europa närmare. I detta sammanhang är det svårt att undgå en person och dennes engagemang för Europatanken: Helmut Kohl. Det är han och Jean Monnet som utsetts till hedersmedborgare i Europa. Det säger något.
Helmut Kohl blev det enade Tysklands första förbundskansler 1990 och hans personliga engagemang för att få ett enat Tyskland in i Europasamarbetet skall inte underskattas. Det är under Kohls ledning som det forna Östtyskland fogas in i EG 1990.
Kohl insåg att ett enat Tyskland skulle väcka känslor bland vissa andra medlemsstater och satsade stort på att marknadsföra ett ”europeiskt Tyskland” som bland annat var beredda att ge upp sin valuta D-mark och ta stafettpinnen in i det stundade Eurosamarbetet. Helmut Kohl avlider sommaren 2017 och han vill inte ha en tysk statsbegravning utan istället är hans önskemål en ceremoni i Europaparlamentsbyggnaden i Strasbourg.
1990-talet: Dagens EU skapas
Om man skall sätta en rubrik på 1990-talet i Europa är kanske ”Tiden utan gränser” en lämplig sådan. Utan att överdriva kan man säga att européerna kommer varandra närmare under denna tid, i och med kommunismens fall så står de ideologiska motsättningarna mellan öst och väst inte längre i fokus. Det blåser förändringens vindar vilket givetvis påverkar EG. Det ligger en anda i tiden att det nu är dags att utöka och fördjupa samarbetet. Det europeiska samarbetet tar under 1990-talet fler viktiga steg och du kommer här att få ta del av de mest betydelsefulla. I slutet på 1980-talet hade steg tagits mot att ta fram ett nytt fördrag som syftade till att forma en politisk union och en ekonomisk monetär union (EMU). Detta fördrag som skrivs under i den holländska staden Maastricht, kom att kallas EU-fördraget. I denna överenskommelse skapas dagens EU. Det trädde i kraft den 1 november 1993. Till unionen kom nu regler om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, rättsliga och inrikesfrågor. Man brukar här tala om att EU-samarbetet skulle byggas kring dessa tre pelare:
- Överstatlighet
- Säkerhetsfrågor
- Rättsliga frågor
Man ändrade mandatperioden för EU-kommissionärerna från 4 år till 5 år och att kommissionen skulle godkännas av den folkvalda delen, Europaparlamentet. EG-domstolen kunde nu också dela ut böter till medlemsländer som inte följer de gemensamma reglerna. Enkelt uttryck kan man säga att Europaparlamentets makt stärktes och man fick ett större spelutrymme att föreslå lagstiftning till kommissionen. Det var också nu som begreppet ”EU-medborgare” fick en riktig innebörd i och med att alla medborgare i ett EU-land nu också var medborgare i Europa. Ett tydligt steg mot ett enat Europa således. Det är också värt att nämna en bärande princip som nu slogs fast och fick en egen artikel, Subsidiaritetsprincipen. Den används för att avgöra om en fråga skall avgöras på EU-nivå eller i medlemsländerna. Huvudtanken är att beslutet skall fattas så nära medborgarna som möjligt.
För att fördraget skulle bli giltigt behövde alla medlemsländers egna parlament godkänna det och i vissa fall skedde det genom folkomröstningar. Vill du veta mer om de 56 folkomröstningar som avgjorts runt om i medlemsländerna och har samband med EU? Klicka här!
Som nämndes ovan är också bildandet av en monetär ekonomisk union (EMU) ett viktigt steg i samarbetet. Med en gemensam valuta skulle den inre marknaden kunna fullbordas. I Frankfurt byggs nu den oberoende Europeiska centralbanken upp (ECB) och grunden till dagens Euro-samarbete har lagts.
Båda dessa delar är stora kliv framåt för den europeiska integrationen och den blir inte mindre när EU får ytterligare medlemmar. För året 1995 blir tidpunkten då Finland, Österrike och Sverige på allvar kliver in i den europeiska familjen. För Sveriges del tog inte ansökningsprocessen särskilt lång tid när väl en ansökan kommit in. 1991 lämnade dåvarande statsminister Ingvar Carlsson in Sveriges ansökan och tre år senare var den godkänd. Frågan kom dock att avgöras genom en svensk folkomröstning 1994 där 52,3% röstade ja och 46,8% röstande nej. Valdeltagandet var enligt svensk tradition, högt, drygt 83%.
Det finns dock röster i Europa som menar att samarbetet nu blivit alltför långtgående och en EU-skepsis kan höras på flera håll. Politiken i EU upplevs ibland vara långt ifrån medborgarna och att EU nu verkligen håller på att bli ett ”Europas förenta stater”, alltså en federation. Därför träffas medlemmarnas regeringschefer i Amsterdam 1997 och sluter upp i ett nytt fördrag, Amsterdamfördraget. Det kanske enskilt viktigaste delen av detta fördrag är att det s.k. Schengenavtalet blir inskrivet. Namnet Schengen kommer från en liten by i Luxemburg där ett EU-möte 1995 beslutat om att ge människor möjlighet att resa över gränserna utan pass. Schengenavtalet kallas också för EU:s passunion. Länderna som är med har tagit bort passkontrollerna emellan sig och samarbetar polisiärt och i rättsliga frågor. 27 länder är för närvarande medlemmar i Schengen. Island, Norge, Lichtenstein och Schweiz är, trots att de inte är med i EU, också med i Schengen. För tredjelandsmedborgare (medborgare i ett land utanför EU) finns särskilda regler. De tredjelandsmedborgare som har uppehållstillstånd i ett Schengenland får röra sig fritt i andra Schengenländer under tre månader. Detta avtal kan givetvis ses ur flera perspektiv, dels ur ett ekonomiskt dels ur ett politiskt enande perspektiv. Tanken är att du som EU-medborgare inte skall begränsas av nationsgränser och att medborgarskapet på ett sätt ska manifesteras med frihet och rörlighet.
Länder som deltar i Schengen hittar du även här, klicka på Schengenländer.
Eurosamarbetet
Ett av EU:s stora projekt det senaste 15 åren har varit genomförandet av egen valuta. I Maastricht-föredraget hade grundfundamentet lagts och 1999 sjösattes Euroskeppet. Syftet var att knyta medlemsländerna ännu närmare varandra och att det skulle exempelvis bli lättare att jämföra löner och priser mellan länderna. När EMU förbereddes fanns en oro att länder med svag ekonomi skulle bli en belastning och därför infördes inträdeskriterier. Deltagande länder skulle uppfylla fem konvergenskriterier: (”närmandekriterier”) liten statsskuld, låg inflation, låg ränta, stabil växelkurs och litet budgetunderskott. Med facit i hand kan vi säga att medlemsländerna inte alltid uppfyllt dessa krav och det förekom spekulationer om att siffror manipulerats för att ges inträde. Den 1 januari 1999 gick elva medlemsländer in i Euro-samarbetet och deras valutor blev nu en gemensam: Euro. 2002 infördes Euro i fysisk form som sedlar och mynt. Euron blev då vardag för mer än 340 miljoner medborgare. 
Den enskilt viktigaste institutionen i denna del av europasamarbetet är den Europeiska centralbanken (ECB)
ECB övertar medlemsländernas penningpolitik och tar hänsyn till hela Eurozonens intresse i första hand. ECB:s huvudkontor ligger i Frankfurt och dess högsta beslutande organ är ECB-rådet. ECB-rådet består av centralbankschefen i respektive land samt den s.k. direktionen. Direktionen består av ECB:s ordförande och fem ledamöter. ECB skall agera helt på egen hand och får inte ta emot uppmaningar eller direktiv från medlemsländerna. Däremot har medlemsländerna ett forum, den s.k. Eurogruppen. Eurogruppen består av finansministrarna från varje medlemsland som kan föra fram just sin agenda. Eurosamarbetet har inte varit en enkel resa och ett sätt att försöka harmoniera medlemsländernas ekonomiska förutsättningar och framtida prognoser har varit reglera hur stort budgetunderskott och statsskuld som man får ha i en stabilitets- och tillväxtpakt. Den har dock inte fungerat optimalt och överträdelser har skett flera gånger. Den har med andra ord varit otillräcklig. Ännu ett problem har varit att penningpolitiken bestäms gemensamt medan finanspolitiken beslutas nationellt. Det leder till svårigheter om vilka ekonomiska verktyg som ska användas och när. 2017 är 19 länder i EU medlemmar i EMU och det finns starka indikationer på att EU vill att fler medlemsstater skall ansluta sig. Vissa länder är mer välvilliga än andra till det. Den framtida ekonomiska utvecklingen i Europa och globalt, som i många stycken hänger ihop med den politiska, kommer säkerligen fälla avgörandet om så blir fallet. Om man betraktar Euron som integrationsprojekt så har det sannolikt bidragit till ett tätare Europa. Det kan också vara värt att nämna att Euron används som betalningsmedel i Andorra, Monaco och Vatikanstaten. Kosovo och Montenegro har också tagit beslut att använda sig av valutan trots att man inte är med i samarbetet. Utanför Europas gränser används Euron i Franska Guyana och en del andra öriken kopplade till Euro-länder, exempelvis Kanarieöarna, Azorerna, Madeira och den forna svenska kolonin Saint-Barthélemy för att nämna några.
Här har du en bra karta, klicka på Euroländer.
EU UNDER 2000-talet
Inledningen av 2000-talet kommer blir händelserik för EU. Dels kommer säkerhetsfrågor upp på agendan i och med terrorattackerna i USA 2001 och dels så kommer flera viktiga förändringar att ske mot ett mer effektivt och modernare EU. Till detta är Euron den nya valutan för många och, inte minst, EU blir allt större. Den politiska uppdelningen mellan öst och väst begravs, på det sätt vi lärt oss känna den. Europasamarbetet i allmänhet och Euro-samarbetet i synnerhet kommer dock sättas på prov när den globala ekonomiska krisen slår till 2008. Detta leder bland annat till att EU inrättar bankunionen för att få till ett säkrare ekonomiskt system, men utan tvivel står att Euro-samarbete har fått sig en knäck. De stora frågorna som EU brottats med de senaste åren har alltjämt varit den s.k. flyktingkrisen och Brexit. Mer om detta längre fram. Det är förändringen som genomsyrar Europa under denna tid och ett första steg att möta dessa är att effektivisera EU och göra sig redo för att fler länder skall gå med i gemenskapen. I Nice 2001 så bygger ett nytt fördrag vidare på det föregående Amsterdamfördraget, EU skall reformeras. Man vill att ett närmare politiskt samarbete skall ske och att vetorätt skall tas bort. EU-parlamentets ledamöter skall bli fler, antalet kommissionärer skall bli färre (en per land) samt att det slås fast hur många röster och platser de nya kandidatländerna skall få den dag de blir medlemmar. Med andra ord, förutsättningarna gjordes tydligare. För att Nicefördraget skall börja gälla så skall varje lands parlament godkänna (ratificera) det och det sker i en del fall genom folkomröstningar. En folkomröstning som försenar fördragets införande är den på Irland som dock 2002 till slut röstade ja och Nice-fördraget börjar gälla 2003. Den stora ”Östutvidgningen” är nu i antågande, men det råder delade uppfattningar inom EU kring huruvida detta är rätt väg att gå. Sker det för fort? Är dessa länder redo? Efter flera överläggningar så blir utvidgningen ett faktum och 2004 beviljas Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovenien, Tjeckien, Ungern och Cypern medlemskap. Ett par år senare blir även Bulgarien och Rumänien medlemmar och 2014 blir Kroatien den 28:e medlemsnationen.
Vi närmar oss nutid i rask takt. 2009 blir ett viktigt år i EU:s utveckling då EU:s numera stora medlemsantal påverkar arbetet inom EU. Återigen behöver regler och processer justeras. Det s.k. Lissabonfördraget, som skall ersätta tidigare grundfördrag (mer om det i avsnittet om hur EU fungerar), sjösätts. Det undertecknas 2007 i Lissabon och precis som med Nicefördraget så skall de nationella parlamenten ratificera det.
Tjeckien är denna gång sist ut med detta och 2009 börjar det gälla. Irland är det land som folkomröstar och det krävs två omröstningar innan det går igenom. Lissabonfördraget är en omfattande skapelse och de mest väsentliga dragen är att det bestäms på vilka områden EU har särskilda befogenheter, var dessa delas mellan medlemsstaterna hur EU kan hjälpa till i svåra frågor. Demokratifrågor få också mer fokus och de demokratiska principer som skall gälla för EU markeras ut tydligare. Det folkvalda Europaparlamentet får en mer framträdande ställning. Likaså betonas Subsidiaritetsprincipen, där nationella parlament får direkt möjlighet att påverka arbetet på EU-nivå. Ett annat demokratiskt inslag är medborgarinitiativ. Det innebär att minst en miljon EU-medborgare kan gå samman och uppmana kommissionen att lägga fram ett lagförslag. Ett medborgarinitiativ är dock inte bindande för kommissionen; de kan välja att inte lägga förslag. EU:s arbete förenklas och den klassiska uppdelningen i de tre pelarna avskaffas. EU-domstolen får fler ansvarsområden och ECB blir en formell EU-institution. EU-parlamentet får nu 751 platser och inget land får ha färre än sex platser och inte fler än 96 st. Värt att nämna är också att den enade Europatanken värnas genom en s.k. solidaritetsklausul. Den syftar till att hjälpa länder som blir utsatta för svårigheter av olika slag, exempelvis terrorattacker eller naturkatastrofer. Tanken är att visa att ingen står ensam när behov av hjälp finns.
Som ett bevis på sin enande kraft och fredssträvanden blir EU 2012 tilldelat Nobels fredspris.
Det är nog ingen överdrift att påstå att EU fick priset för lång och trogen tjänst. Fredstanken bakom EU-projektet har inneburit fred i vår tid, även om vi har haft inbördeskrig och slitningar på kontinenten. EU har ofta betraktats som en sköld mot aggressiv nationalism och betoning på samarbetet har varit framgångsrikt. Det fanns dock kritiker till beslutet som menade på att EU var för passivt globalt och att man hade kunnat göra mer i krigshärjade områden.
Till avsnitt 7.4 EU:s utvidgning – hur och varför?