Det finns sannolikt hundratals läroböcker och informationsbroschyrer som börjar med titeln ”Vad är EU?” och likafullt är det svårt att konkretisera exakt vad EU är. Det beror lite på vem du frågar och om vad. Till att börja med kan man konstatera att det inte finns någon organisation i världen som kan jämföras med EU. Det finns dock försök till att skapa liknade organisationer varav Afrikanska Unionen kan ses som ett sådant. EU är på så vis en egen form eller skapelse och Jacques Delors, EU-kommissionens starke ledare 1985-1995 ska en gång ha sagt att EU är att likna vid ett ”oidentifierat politiskt projekt”. Det kanske ligger mycket i det och statsvetare brukar peka på att EU är ensamt i sitt slag, Sui generis.
EU är ett djupgående samarbete på olika nivåer och är till sin numerära storlek i närmaste unik. Som exempel kan lyftas fram att bara runt EU-parlamentet arbetar över 7500 personer och då är inte EU-parlamentarikerna och deras personal medräknade. Lägg till att EU har 24 officiella språk och med anledning av det jobbar över 5000 personer med tolkning och översättning. Alltså: EU är många olika delar och har liknats vid ett livskraftigt (om än spretigt) träd eller vid en humla; den borde inte kunna fungera sett till sin uppbyggnad. Det finns några enkla ingångar för att förstå EU och en av dessa är att se EU som två olika delar. Det finns en överstatlig del och en mellanstatlig del. EU har byggts upp enligt som en blandning av detta. Det är med andra ord en kombination av samarbete mellan stater (såsom FN, WTO) och en federal stat. Striden om vilken form det europeiska samarbetet skulle ha var i begynnelsen tämligen hård vilket vi kommer till längre fram. Den överstatliga delen är det som den breda allmänheten kanske förknippar (se föregående avsnitt) mest med EU. Det är också med denna arm som EU har befogenheter att tvinga sina medlemsländer att göra på ett visst sätt. Det mellanstatliga å sin sida, ger ut rekommendationer som inte är tvingande. Alltså, EU agerar olika beroende på vilken del som är inkopplad. Så för att förstå hur EU fungerar så är det ganska tillämpbart att tänka att i det mellanstatliga EU är det medlemsländernas regeringar som bestämmer och i det överstatliga så ligger makten hos EU:s byggstenar: institutionerna. Detta kan alltså ses som en enkel modell över EU:s uppbyggnad.
Det är viktigt att betona att EU är mer än bara organisationsstruktur, det handlar lika mycket om makt, värderingar och just det, tanken om ett enat Europa. Bara det faktum att det finns en Europahymn skall ses i ljuset av det:
För att förstå dagens EU behöver vi därför snabbt blicka bakåt i backspegeln lite grann. Allt sedan Romfördraget 1957 har man arbetat aktivt för att ena Europa genom att ha ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken.” Hur har det manifesterats? Ett sätt att se detta är att titta på den maktförskjutning som har skett från medlemsstater till EU. Här kan vi se exempel på områden där EU har nästan all makt, det kan då handla om vad som får tas in i EU och vad det kostar (Tullpolitik). Här ligger makten hos EU och EU-motståndare kan tolka sådana exempel som ett steg mot bildandet av en federal EU-stat. Men så långt har det inte gått och det finns inga direkta tecken på att EU går mot den utvecklingen idag. Detta eftersom de flesta områden bestäms av såväl EU som dess medlemsländer. För att krångla till det något så kan en fråga dock gå genom båda EU:s delar, den överstatliga och den mellanstatliga. Utbildning är ett sådant exempel, medlemsländer bestämmer själva över sitt utbildningssystem (och det varierar på alla tänkbara sätt) men EU har genom att använda sin överstatlighet beslutat att standardisera universitetsbetygen i syfte att underlätta högre studier inom Europa.
Ha rätt perspektiv
Så, för att förstå EU måste man inta rätt perspektiv. EU är en politisk skapelse som har byggts ut med tiden. EU är uppbyggt med olika delar som har olika befogenheter. Det finns olika aktörer (stater, organisationer, företag) och institutioner med en gemensam nämnare: de vill påverka Europa i en viss riktning utifrån det regelverk som finns. För det är värt att nämna att EU är styrt av många regler av ett enkelt skäl: motsatsen skulle skapa otydlighet och godtycklighet. Aktörernas intressen (råämnen) blir till frågor som tas upp i institutionerna (maskineriet) och vad som kommer ut blir beslut (slutprodukt). Om man vill med en mening peka ut EU:s viktigaste uppgift idag så håll till godo med: EU:s främsta uppgift är att skapa en inre marknad med fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital.
Och till sist, vad är då inte EU?
EU är inte en maktfullkomlig superorganism som vill detaljstyra 500 miljoner människors vardag. Visst, EU:s samlade regelverk är minst sagt digert och sägs vara på över 85 000 sidor men det finns inget självändamål i själva omfattningen. Regelverket är föränderligt och byggs ut för att nya frågor dyker upp. EU behöver heller inte vara svårt att förstå, modellen ovan synliggör det. Det är dock ett omfattande system och att tyvärr kan man inte rada upp en lista på EU:s uppgifter och heller inte vilken del som skall ansvara för den. Detta för att EU står inför många komplexa problem och behöver ta hänsyn till olika staters och andra aktörers intressen, men EU är för den skull inte handlingsförlamat. Den tröghet som ofta finns i politiska processer finns givetvis inom EU också, vilket kan leda till frustration. Det är Brexitförhandlingarna sedda ur ett brittiskt perspektiv ett exempel på. Men vad tjänar oss européer mest i längden? Genomarbetade beslut eller dess motsats?