Reformationen – Europas religiösa enighet förloras
Den katolska kyrkan hade varit en form av andligt och intellektuellt EU under medeltiden. Men under senmedeltiden hade som vi tidigare sett konflikterna inom kyrkan ökat. Fler kritiska röster höjdes mot påvens makt och många började undra om inte biskopar och andra höjdare inom kyrkan var mer intresserade av egen vinning än av att tjäna kyrkan och dess medlemmar. Kyrkliga ämbeten började säljas dyrt, påvar och motpåvar bråkade om vem som hade makten, det fanns påvar och biskopar som levde ett liv som präglades av synd och slöseri med mera. Allt detta skapade en växande opposition inom kyrkan. Redan på 1300-talet hade det börjat komma fram teologer som lanserade teorier om kyrkan som gick på tvärs mot vad påven ansågs. Ett bra exempel på det var John Wycliffe som var en engelsk präst som ansåg att bibeln skulle vara grunden för den kristna tron. Påvens makt kunde inte motiveras i bibeln så den kunde man ta bort. Samma tankar kring påven hade ju även den store tänkaren William av Ockham haft. För Wycliffe blev det också viktigt att vanligt folk kunde läsa bibeln, och därför såg han egenhändigt till att den översattes till engelska. En reformivrare som Wycliffe fick hållas uppe i norr och klarade sig undan några straff. Men andra som tjecken Jan Hus, som under 1400-talet predikade på ett liknande sätt som Wycliffe, hade inte samma tur. Hus brändes på bål.
Martin Luther
I mellersta Tyskland fanns det i början av 1500-talet en munk som hette Martin Luther (1483-1546). Han var en ytterst from katolik som ville tjäna moderkyrkan väl, men det fanns saker som fick honom att tvivla. Korruptionen och falskheten bredde ut sig i den katolska kyrkan och i Luthers ögon handlade det alltmer om att berika sig än om att stå för en äkta kristen tro. Martin Luther var inte bara munk; han var universitetslärare också. Han undervisade vid universitetet i Wittenberg och precis som vid många andra universitet i Europa var det där inte ovanligt med debatter om olika saker. Luther ville inleda en debatt om handeln med avlatsbrev, som blivit allt vanligare i Tyskland. Vad var då detta? Det har under lång tid funnits en idé i den katolska kyrkan om att man som botgöring för sina synder inte endast ska be om förlåtelse till Gud, utan även visa på sin ånger genom att utföra någon form av handling, en botgöring. Denna bot kan bestå av att man ber ett antal böner, fastar, beger sig ut på pilgrimsfärd eller något annat. Men kyrkan har även rätt att efterskänka boten, och det kallas för avlat. Man kan få ett intyg på detta av kyrkan i form av ett avlatsbrev. Kyrkan började i slutet av medeltiden använda avlatsbrev som ett sätt att få in pengar, främst till byggandet av Peterskyrkan. Detta eskalerade i början av 1500-talet då några kreativa personer insåg att man kunde få in massor med pengar genom att sälja avlatsbrev till vanligt folk. Men för att öka inkomsterna utvecklade de konceptet. De började lansera avlatsbrev som ett sätt för folk att slippa tid i skärselden. Denna plats är en slags mellanstation på väg till himlen där människornas orena själar tvättas rena i väntan på att få komma in i himlen. Denna tid kan vara lång. Mycket lång. Ett sätt att förkorta den skulle kunna vara att betala en avgift till kyrkan och då erhålla ett avlatsbrev. Att betala till kyrkan är ju en god handling så det är väl rimligt att man kan tillgodoräknas det efter döden? Om man dessutom kunde få folk att betala för att alla ens nära och kära och döda släktingar skulle få kortare tid i skärselden, så kunde man få folk att betala hur mycket pengar som helst! Det hela höll i vissa delar av Europa på att spåra ur.
Denna handel ville Luther stoppa. Så han skrev en text med 95 teser om avlatshandeln. Den ska han enligt traditionen ha satt upp 1517 på kyrkporten i Wittenberg och detta markerar födelsen för reformationen. Dock vet man nu att han inte spikade upp dem på kyrkporten, men han skrev dock definitivt texten och det är det viktigaste. Kyrkan reagerade starkt och några år senare bannlystes Luthers läror och han själv förklarades av den tysk-romerske kejsaren som fredlös. Men Europa utgjorde som vi tidigare konstaterat inte ett enhetligt imperium och det fanns furstar som skyddade Luther, så han klarade sig och kom att leva länge och utveckla sina tankar. För Luther, liksom tidigare Wycliffe, var Bibeln grunden för den kristna tron och det som inte hade något stöd i Bibeln kunde tas bort. Det gällde till exempel påvens makt, kloster, helgon och en del annat som sedan kom att försvinna i de länder som införde lutherdomen. Efter att ett stort och blodigt bondeuppror brutit ut i Tyskland, till stor del inspirerat av Luther, kom hans åsikter om hur kyrkan skulle styras att ändras. Luther gick helt emot böndernas uppror och började predika om att det i fortsättningen skulle vara kungarna som styrde över kyrkan. Detta gjorde Luthers lära ytterst intressant för många kungar i Europa.
[sg_popup id=”4″ event=”click”]Film om Martin Luther[/sg_popup]
Jean Calvin
Samtidigt framträdde andra reformatorer i Europa. Den mest framgångsrike blev Jean Calvin (1509-1564) från Genève. Calvin ansåg liksom Luther att den kristna tron ska grundas på bibeln och att sådant som inte stod i bibeln inte var nödvändigt. Han, och även Luther, ansåg att människan inte kan påverka sitt öde genom handlingar. Calvin ansåg rent av att Gud redan har avgjort vilka som är rättfärdiga och får komma till himlen och vilka som inte får det. Vi kan inte göra något åt det. Vad vi däremot kan göra är att med våra liv visa att vi tillhör de rättfärdiga. Det ska vi göra genom att arbeta hårt och inte njuta av lyx. Ett strävsamt liv utan utsvävningar alltså. När det gäller vissa andra frågor gick Calvin ännu längre än Luther och tonade ner betydelsen av nattvarden och ansåg att man inte skulle smycka kyrkorna med en massa målningar och bilder av Jesus och andra centrala gestalter inom kristendomen.
Calvins hyllande av det strävsamma livet präglat av hårt arbete har av flera forskare setts som betydelsefullt när det gäller Europas senare framgångar. Calvins arbetsmoral skapade driftiga människor som jobbade hårt. Faktum är att just de länder där Calvins lära blev populär har varit mycket framgångsrika ekonomiskt: Nederländerna, Schweiz och Skottland blev kalvinistiska bastioner och vi ska i detta sammanhang inte glömma de som utvandrade till den koloni som senare skulle utgöra landet USA; många som flyttade dit under 1600- och 1700-talet tillhörde olika sorters samfund som stod på kalvinistisk grund. Man kan faktiskt se liknande mönster i övriga protestantiska länder. De nordiska länderna, Tyskland och Storbritannien är även de ekonomiskt mycket framgångsrika. Detta bevisar dock inget i sig självt, men det är en teori som skulle kunna stämma.
[sg_popup id=”7″ event=”click”]Film om Calvin[/sg_popup]
Lyssna gärna på BBC4:s podd In our time (från BBC News) som i följande avsnitt diskuterar calvinism: http://www.bbc.co.uk/programmes/b00qvqpz#play
Motreformationen – katolska kyrkan slår tillbaka
Den katolska kyrkan då? Stod den bara och såg på när dess kyrka föll sönder? Naturligtvis inte. I mitten av 1500-talet inleddes en katolsk kampanj för att stärka kyrkan. Den kom att få namnet motreformationen och bestod dels av att man ökade ansträngningarna att behålla den katolska kyrkans grepp över de områden som fortfarande var katolska och dels av att man försökte återvinna områden som man förlorat till lutheraner och kalvinister. För att nå båda dessa mål var man tvungen att rycka upp sig rent andligt och moraliskt. Även de mest inbitna katoliker kunde se att reformatorerna hade vissa poänger i sin kritik. Flera biskopar och präster levde inte enligt sin egen lära och där krävdes skärpning. Man behövde ett andligt uppvaknande bland sina män och där kom en nygrundad orden att komma väl till pass: jesuitorden. Denna orden grundades i Spanien av Ignatius av Loyola och kom att bli katolska kyrkans andliga soldater, både i kamp mot korrupta präster och mot protestantiska irrläror och de kom att få en stor makt. Greppet om katolikerna stärktes och kontrollen ökade. Irrläror, eller embryon till irrläror, skulle upptäckas och utrotas, om så krävdes med våld. Samma tendens ser vi för övrigt hos protestanterna. Greppet om vanliga människors tro och leverne stärktes överallt i Europa, till exempel i Jean Calvins Genève och senare även i det lutherska Sverige.
Totalt sett fungerade motreformationen tämligen väl och katolska kyrkan kunde i slutet av 1500-talet lyfta fram sina positioner igen. Men Europas religiösa splittring kunde den inte förhindra. Delvis berodde det på att de protestantiska furstarna insåg värdet av att behålla greppet om kyrkan.
Trettioåriga kriget – Europas första stora inbördeskrig och sista religionskrig
Det långa och blodiga krig som kallas det trettioåriga kriget (1618-1648) var den dittills värsta konflikt som drabbat Europa. Mängder med soldater från många olika länder deltog och tusentals av dem dog. Men värst drabbades ändå civilbefolkningen som i vissa delar av krigsområdet upplevde tider som var klart värre än under digerdöden.
Kriget fick sin början i Prag, Böhmens huvudstad. Denna stad tillhörde det tysk-romerska riket men var en plats där protestantismen fått in en rejäl fot och detta ville kejsaren göra något åt. 1618 planerade kejsaren att göra Böhmens krona ärftlig. Detta oroade Pragborna starkt då de var rädda att de skulle få leva i all framtid med en katolsk kung. För att göra en lång historia kort så skickade den tysk-romerske kejsaren två representanter till Prag för att förhandla. Det gick dock inte så bra. Det slutade med att Pragborna helt sonika kastade ut de kejserliga sändebuden för ett högt liggande fönster i slottet. Händelsen blev startskottet för en böhmisk revolt mot kejsaren och har i historieböckerna fått namnet defenestrationen i Prag. Inom parentes kan nämnas att kejsarens representanter otroligt nog överlevde fallet.
Böhmen utnämnde en egen protestantisk kung och kejsaren i Wien beslöt sig för att krossa denna revolt. Det hela utvecklades till något större: en kamp om religionen i hela Tyskland. Norra delen av Tyskland var protestantiskt och hade tillåtits vara det sedan religionsfreden i Augsburg 1555, men nu hade kejsaren fått nog och satsade på att ena Tyskland under den katolska kyrkan och samtidigt öka sin egen makt. Det tysk-romerska riket skulle äntligen bli ett riktigt rike!
Det trettioåriga kriget var 1600-talets största händelse och fler europeiska länder deltog i detta krig än något tidigare. Det var ett gigantiskt krig som kom att förändra synen på krig i Europa. Själva förloppet hade olika faser där det först gick bra för kejsaren och hans trupper och sedan gick väldigt bra för den protestantiska sidan. Det sistnämnda inträffade under de år i början av 1630-talet då Sverige fick en huvudroll i denna konflikt. Det var också då det mycket märkliga inträffade: Frankrike gick in och stödde den protestantiska sidan. Skälet var givetvis den gamla klassiska jakten på maktbalans. Den tysk-romerske kejsaren riskerade att bli för mäktig och det gillade inte Frankrike. Och då fick kejsaren var hur katolsk han ville: han skulle bekämpas likt förbaskat. De sista 15 åren av kriget böljade det hela fram och tillbaka utan att någon tydligt fick övertaget. Mycket förändrades under det trettioåriga kriget: arméerna växte flera gånger om, propaganda användes som aldrig förr och det tyska folket upplevde ett antal fruktansvärda år. I delar av Tyskland, bland annat Sachsen, dog fler under trettioåriga kriget än under digerdöden.
Westfaliska freden
Men till slut tog det slut. 1648 slöts den så kallade Westfaliska freden (efter den region i västra Tyskland där fredsförhandlingarna förts), efter flera år av långa och till synes tröstlösa förhandlingar. Vad innebar då denna fred? En viktig sak var att den tysk-romerske kejsarens makt över Tyskland försvann helt. Alla småriken, furstendömen, biskopsdömen och större riken som Brandenburg och Sachsen blev helt självständiga. Det tysk-romerska riket levde kvar endast till namnet, ända till 1806. Man kan fråga sig varför. Kanske var man inte beredd att helt överge den vid det här laget 800-åriga drömmen om ett återupprättande av Romarriket. Något annat viktigt var att man med denna fred bekräftade segern för de självständiga nationalstaterna. En furste skulle ensam ha makten över sitt rike. Det feodala Europas trassliga förhållanden med fria städer, vasaller och självständiga biskopar var definitivt över. Det trettioåriga kriget är också Europas sista egentliga religionskrig. Det var så fruktansvärt, det ansåg man även i samtiden, att man hellre accepterade att det fanns olika sorters kyrkor än man var beredd att utsätta Europa för ännu ett blodbad. Det fanns ju för all del också värre hot, som det muslimska Osmanska riket. Slutligen innebar också den Westfaliska freden att man tydligt gick in i maktbalansens tid. Efter de krig som sedan kom i Europa, alltifrån Spanska tronföljdskriget till Napoleonkrigen, samlades alla krigande parter och försökte hitta en gemensam lösning som i åtminstone någon mån skulle upprätthålla balansen mellan makterna. Givetvis fanns det alltid en vinnande sida. Men den tilläts inte vinna för mycket.