Kring år 1000 började det hända något med jordbruket i Europa. Klimatet blev varmare och man införde en rad nyheter inom jordbruket som kom att få en stor betydelse för Europas utveckling. Några av de förändringar som gjordes var att man införde hjulplogen som kunde göra djupare fåror i jorden, att väderkvarnar började bli vanliga, att hästar började ersätta oxar som dragdjur och att man jobbade med något som kallas treskifte, vilket innebar att man delade upp åkern i tre delar: vårodling, höstodling och en del som låg i träda. Avkastningen blev mycket större och man kunde dels föda flera munnar och dels fick man ett betydligt högre överskott än tidigare. Detta gynnade handeln med olika typer av produkter, som kläder och kryddor. Oftast handlade det om ren lyxkonsumtion men handeln blev så pass stor att städerna blev fler och att stora handelscentra bildades, bland annat i Norditalien, Flandern och Nordtyskland.
Högmedeltiden blev en tid av framgång för Europa. Denna nya styrka kom omvärlden att märka av tämligen omgående i och med korstågen.
Korstågen – Europas första gemensamma projekt
En händelse som levt kvar hos många är korstågen. Men vad var korstågen och hur ska vi tolka dem? Ska vi se dem som ett utslag av vansinnig religiös fanatism som visar hur snett det kan gå när man sätter våldets makt i händerna på blodtörstiga fundamentalister? Det kan man säkert göra. Men man kan också se det som något annat: ett tecken på Europas styrka. Det kanske kan ses som stötande att betrakta en lång rad blodiga krig som inkluderade masslakter av oskyldiga civila som främst ett exempel på styrka men samtidigt är det just den specifikt europeiska historien som denna kurs handlar om och det går inte att komma ifrån att korstågen var ett av de första och kanske till och med det enda exemplet på att hela Europa enats för att tillsammans nå ett klart definierat mål.
När inleddes korstågen? Detta kan vi vara helt säkra på. Korstågen var resultatet av en medveten propagandakampanj som initierades av påven Urban II år 1095. Han höll en predikan i den franska staden Clermont där han uppmanade alla kristna att samlas för att återta det heliga landet och särskilt Jerusalem. Sedan den arabiska erövringen under 600-talet hade detta område tillhört muslimska riken. Precis som vår tids politiker och reklammakare lanserade påven ett slagord som spreds snabbt över Europa ”Deus vult!” (”Gud vill det!”) Påven hade flera motiv till sitt handlande: dels ville han öka sin egen makt genom att ena Europa, för vem var väl en mer naturlig ledare för ett enat Europa än påven? Dels ville han avstyra alla europeiska fiender och få dem att fokusera på arabvärlden. Sedan så ville han ju även givetvis att Jerusalem skulle bli kristet, vilken kristen ville inte det på den tiden?
Korstågen blev till en början en stor succé och endast några år efter kampanjen inletts hade en europeisk armé lyckats inta hela det heliga landet, inklusive Jerusalem. Europa visade att man hade stora krafter bara man enades. Till slut kunde man dock inte stå emot den helt muslimska omgivningen. När det bildades ett större arabiskt rike kring korsfararnas stat så såg det mörkt ut och 1187 föll Jerusalem för den legendariske Saladin och hans armé. Slutligen besegrades det allra sista kristna fästet i Mellanöstern efter 200 år.
Ändå innebar korstågen att Europa lyckades vinna viktig mark, men då inom ett annat område: handel. Korstågen innebar det stora genombrottet för de norditalienska handelsstäderna Genua och Venedig. Särskilt Venedig kom att vinna starkt på dem och kunde flytta fram sina positioner ordentligt i Medelhavet. Den största vinsten gjordes dock mot en i sammanhanget överraskande fiende: det kristna Bysans. År 1204 lyckades Venedig styra in ett korståg mot Konstantinopel, istället för mot Mellanöstern. Det hela slutade i en total seger för den Venedigledda korstågsarmén och Venedig kom att ta över kontrollen över Bysans i mer än 100 år och såg samtidigt till att sko sig ordentligt. Man flyttade även fram sina positioner kring Svarta havet och handelsvägen till Kina, den så kallade sidenvägen. Detta kom att bli viktigt inför framtiden eftersom denna handelsexpansion kom att leda till att Europa blev ännu rikare och kunde ännu mer än tidigare utmana sina grannar.
Det fanns dock platser där korstågen verkligen lyckades skapa varaktiga segrar: i Spanien och Östeuropa. Spanien hade sedan 700-talet dominerats av muslimska riken men steg för steg slogs de tillbaka av de nordspanska kristna rikena och på 1200-talet hade man tagit nästan hela Spanien. I Östeuropa leddes kampanjen för att kristna alla slaver av den tyska orden. Denna ordern var ett verkligt barn av korstågen i det heliga landet och den bestod av rena krigarmunkar, precis som tempelriddarna och johanniterna. Den tyska ordern kom dock att fokusera helt på de ännu inte helt kristnade områdena i nuvarande Polen och Baltikum och även detta företag kom att bli väldigt framgångsrikt.
Parlamenten och Magna Charta
En sak som växte fram under medeltiden i Europa var en ökad folklig representation: i nästan alla länder i Europa skapades någon form av parlament. Dessa tillkom vid olika tillfällen men i slutet av medeltiden hade alla viktiga länder skapat någon form av parlament. De kunde ibland vara mer rådgivande men utvecklades mer och mer åt att bli beslutsfattande organ. Denna utveckling ska egentligen inte ses som ännu en försvagning av kungamakten, snarare tvärtom. Den renodlade feodalismen hade en mycket svag centralmakt men ett parlament, som samlade folk ifrån hela riket för att fatta viktiga beslut, innebar att centralmakten stärktes. Beslut fattade av ett parlament var mycket tunga och innebar ett erkännande av behovet av en centralmakt. Under lång tid kom parlamenten i Europa att ofta fatta beslut som gynnade kungen och kungamakten, även om det inte alltid var så, och ofta då på adelns bekostnad. Dock så fanns det under medeltiden även länder där parlamenten sågs som en slags garanti för att adelns makt inte skulle inskränkas. England är ett exempel på ett land där adelns kamp för sina rättigheter kanaliserades genom parlamentet, men även i ett sedermera berömt dokument: Magna Charta.
År 1215 inträffade något i England som med tiden kom att ses som en milstolpe för frihet och folkligt inflytande: den engelska kungen Johan utan land tvingades att gå med på de krav som stipulerades i ett dokument som kallas Magna charta. Englands adel hade gjort uppror mot kungen och krävde nu att han gick med på villkoren i Magna charta. Detta har setts som en milstolpe på Europas väg mot demokrati. Nu är detta i ärlighetens namn något överdrivet. Magna charta handlade snarare om adelns makt än folkets och poängen var inte att lägga en grogrund för frihet och demokrati utan att försäkra sig om att kungens makt begränsades, och att adeln skulle ha rätt att uttala sig och delta i viktiga beslut. En viktig punkt i dokumentet var att adeln hade rätt att göra uppror om kungen bröt mot avtalet. Under 1200-talets lopp kom Magna charta att följas upp av nya dokument med liknande innehåll och varje gång en ny kung tillträdde tvingades denne bekräfta att villkoren där skulle fortsätta att gälla. Senare blev detta en modell som fler länder anammade och man kan lite förenklat säga att detta blev grunden för senare tiders konstitutioner, grundlagar, som på ett tydligt sätt angav en gräns för hur mycket makt en kung kunde ha och exakt var denna gräns gick. Magna Charta är ett bra exempel på att begränsat ledarskap är en av de röda trådarna i Europas historia.
Östeuropa och mongolerna
Hittills har fokus legat mest på det vi kallar Västeuropa, men hur var det i Östeuropa? Vad hände där under medeltiden? I slutet av den äldre medeltiden hade olika slaviska och finsk-ugriska stammar enats under en härskare och flera långlivade kungariken grundlades, som Polen och Ungern. Kristendomen kom till Centraleuropa (bland annat nuvarande Polen, Tjeckien och Ungern) under den äldre medeltiden men det var först runt år 1000 som kristendomen segrade där. Längre österut tog det ännu längre tid och man kan säga att det var först kring 1200-talet som hela Östeuropa var kristnat (det sista skedet i denna utveckling låg den ovan nämnda Tyska orden bakom).
Under 1200- och 1300-talet skakades Östeuropa av den stora mongolinvasionen. Mongolerna var ett hästburet nomadfolk från Centralasien som länge levde splittrade borta i periferin. Men detta ändrades när Djingis Kahn kom till makten och enade mongolerna efter många och hårda strider med andra stammar. Kahn ledde det enade Mongoliets första stora expansion i Asien. När han dog år 1227 tog hans efterträdare över och fortsatte den mongoliska expansionen. Till sist hade man skapat världens till ytan största imperium någonsin. Detta rike innefattade bland annat stora delar av Mellanöstern, Kina och nuvarande Ryssland samt Östeuropa. Mongolerna påverkade de områden de invaderade på väldigt olika sätt. Kina förändrades inte särskilt mycket eftersom det var ett så starkt och folkrikt land medan ett område som Mellanöstern påverkades desto mer. Mongolernas intåg bidrog till att den tidigare så starka arabiska kulturen i Mellanöstern föll tillbaka och tappade i styrka. Mongolernas effekter på Östeuropa är omtvistad. Vissa tror att den fick ganska stora konsekvenser och andra att den fick små. En sak som brukas lyftas fram är att Ryssland kan ha påverkats mer än andra delar och då framför allt när det gäller synen på ledaren. Tydligt är att främst Ryssland sedan dess haft en mer underdånig och lydig inställning till sin ledare, med tiden kallad tsar, och att ett starkt auktoritärt styre ofta rått i Ryssland. Men om detta beror på att mongolerna introducerade detta synsätt eller inte vet man inte säkert. En sak är säker: mongolerna nådde aldrig till Västeuropa och det innebar en fördel gentemot omkringliggande områden som Väst kom att kunna utnyttja.
Östeuropa kom att utgöra ett religiöst delat område där vissa områden kom att tillhöra den katolska kyrkan, som Polen, Tjeckien och Ungern, medan andra kom att tillhöra den ortodoxa kyrkan, med centrum i Konstantinopel. De områden som blev ortodoxa var till exempel nuvarande Serbien, Grekland, Bulgarien och Ryssland. Det är viktigt att poängtera att det är en stor skillnad mellan konflikten mellan katoliker och protestanter som utvecklades under 1500-talet och den mellan katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan. Den sistnämnda går inte särskilt djupt utan handlar mer om vem som ska vara mäktigast inom kyrkan, påven i Rom eller patriarken i Konstantinopel. Fast när det gäller Konstantinopel så var det egentligen inte patriarken som utgjorde det största problemet för påven: det var kejsaren. Den östromerske, sedermera bysantinske, kejsaren såg sig som den högsta världsliga auktoriteten inom kristendomen, den naturlige arvtagaren till den romerske kejsaren, och som sådan skulle han stå över påven. Det var bland annat därför som det var så viktigt för påven att det fanns en egen kejsare i Västeuropa (se kapitlet Äldre medeltid), så man kunde gå runt kejsaren i Konstantinopel. Den stora brytningen mellan katoliker och ortodoxa inträffade under 1000-talet, men man hade sedan länge börjat glida ifrån varandra.
Östeuropa som begrepp är ganska problematiskt, delvis eftersom det är oklart vad som räknas dit. Det finns också en stor skillnad mellan de olika länderna som lätt förbises i vår tid, som i sin syn på Europa fortfarande är präglade av kalla krigets tydliga dualism. Till en början var det inte uppenbart att Östeuropa skulle hamna något på efterkälken jämfört med väst men med tiden kom Västeuropa att utvecklas snabbare ekonomiskt och politiskt och där friheten för bönderna kom att komma mycket tidigare än i Öst. Dock ska man inte glömma bort att det i slutet av medeltiden inte var självklart åt vilket håll utvecklingen skulle gå, t.ex. var bönderna mycket friare i Östeuropa än i Västeuropa under nästan hela medeltiden och det fanns kungariken som Polen och Ungern som visade tecken på stark kulturell och ekonomisk utveckling under 1400-talet.