Med 1300-talet inleddes en kristid i Europa. Avkastningen från jordbruket blev sämre och sjukdomar härjade. Detta skakade om Europa men kom inte att rubba det särskilt mycket. Även om senmedeltiden på många sätt var en tuff tid så fortsatte Europa att utvecklas. Detta var också den tid då feodalismens upplösning inleddes.
Digerdöden och dess effekter
Under 1300-talet började man nå en gräns i Europa. Man hade tagit nästan all odlingsbar mark i anspråk och en del jordar började ge sämre avkastning. Eftersom befolkningen ökat under högmedeltiden innebar detta ett problem. I mitten av 1300-talet började det dessutom bli kallt. Men eländet hade bara börjat. I slutet av 1340-talet kom den sjukdom som kallades Digerdöden till Europa och dödade mellan 1/3 och ½ av Europas befolkning. Sjukdomens egentliga namn var böldpest. Typiskt nog var det handelsmän från Venedig som 1347 spred smittan till Europa. Efter att ha smittats i staden Jaffa vid Svarta havet seglade man till Europa och sedan dröjde det inte länge förrän hela Europa drabbades.
Det intressanta med digerdöden var dock att den inte knäckte Europa. Istället fortsatte Europa att utvecklas och expandera under 1300- och 1400-talet. Ett av skälen till det var att inte endast Europa drabbades, utan även dess grannar. Den arabiska världen fick sig ännu en knäck i och med digerdöden och de drabbades ännu hårdare än Europa. Men det hela visar ändå på att Europa hade blivit stark under högmedeltiden. Hade digerdöden kommit under den äldre medeltiden är det inte säkert att Europa hade kunnat hantera den lika bra.
För de västeuropeiska bönderna som överlevde fick digerdöden en delvis positiv effekt. Bristen på arbetskraft gjorde att de kunde ställa högre krav på godsherrarna och dessa i var till sist tvungna att förbättra villkoren för att få någon arbetskraft överhuvudtaget. Denna process hade dock vissa blodiga inslag. På flera håll i Europa utbröt stora bondeuppror, till stor del som ett resultat av att adeln i digerdödens kölvatten försökt stärka sitt grepp över dem. De var ju trots allt vana vid att bönderna löd deras påbud. Men tiderna var nya och bönderna kände att de hade större möjligheter än tidigare att få sin vilja igenom. I England utbröt ett uppror 1381 som leddes av en man som hette Wat Tyler och i Frankrike reste sig bönderna under 1350-talet i det stora uppror som kom att få namnet Jacqueriet (efter ett klädesplagg som de upproriska bar). Båda var till en början mycket lyckosamma och båda krossades till sist blodigt och brutalt. Men även om makthavarna gick segrande ur striderna så bidrog dessa uppror till att bönderna faktiskt fick bättre villkor, så på det sättet så blev de framgångsrika. När medeltiden gick mot sitt slut hade livegenskapen i stort sett upphört att existera i Västeuropa. Livet var inte mycket lättare för bönderna men de hade en större frihet än tidigare.
Maktbalansen ändras – Europas kungar tar över
I stora delar av Europa rådde alltså det feodala systemet med en svag kungamakt och en stark kyrka och adel. Under slutet av medeltiden rubbades denna maktbalans till kungens fördel. Kungen hade alltid haft fördelen av att han i teorin hade rätt att styra över ett land, även om han i praktiken inte gjorde det. Men under senmedeltiden kom kungen i allt högre grad att ta makten över länderna i Europa. Ett skäl handlar om vapen, ett annat om pengar och ett tredje om krig. Den kanske enskilt viktigaste utvecklingen som talade till adelns nackdel i Europa var vapenutvecklingen. Under 1300- och 1400-talet uppfanns nya vapen och gamla vapen kom att utvecklas och användas i en ny omfattning som minskade riddarnas betydelse. Dessa vapen var armborst, långbågar och eldvapen. Det var inte självklart att det skulle vara just kungamakten som drog nytta av denna utveckling, men flera faktorer, t.ex. adelns stolthet och oförmåga att överge riddararméer, gjorde att denna förändring stärkte kungen på adelns bekostnad. Den ökade penningekonomin ökade kungarnas tillgångar då dessa kunde börja kräva in skatt i form av pengar istället för som tidigare i natura. Detta gjorde att kungarna kunde öka sina rikedomar, inte minst eftersom det nu faktiskt fanns mer att beskatta i och med den ekonomiska utvecklingen.
En sista sak som bör uppmärksammas är hur kungamakten ökade på grund av krigen, framför allt hundraårskriget mellan Frankrike och England. Detta långvariga krig som varade från 1337 till 1453 bestod egentligen av flera olika krig som i grund och botten handlade om vilken roll den engelske kungen skulle ha i Frankrike. Ända sedan 1000-talet hade den engelske kungen innehaft områden i både England och Frankrike. Faktum är att under delar av medeltiden var den engelske kungen den klart största länsherren i Frankrike med ett område som vida översteg det som den franske kungen innehade. I takt med att den franske kungen steg för steg ökade sin makt i Frankrike så blev detta ett problem. Målet för den franske kungen var att få bort den engelske kungen från Frankrike medan den engelske kungen ville behålla och helst öka sitt inflytande i Frankrike. Kriget blev långvarigt och kom med tiden att sluka stora resurser för båda länderna. Det blev till sist endast kungen som hade möjlighet att samla den mängd resurser som krävdes för att kunna vinna kriget och detta insåg till sist även den franska adeln. Ytterst motvilligt gick adeln med på att det var kungen som styrde landet eftersom de insåg att om man inte samlades under kungen så riskerade hela Frankrike att falla i engelsmännens händer. Men det krävdes flera blodiga slag där de stolta franska riddarna krossades av de engelska bågskyttarna (främst Crécy 1346 och Azincourt 1415) innan de förstod att det en ny tid var kommen där adeln och riddarnas roll var mindre än tidigare.
I slutet av kriget hade både England och Frankrike blivit mer som riktiga länder än tidigare, med en begynnande nationalkänsla. Bäst illustreras detta av det franska helgonet Jeanne d’Arc. Hon var en bondflicka som lyckades övertyga kungen om att hon skulle rädda Frankrike. Den korta versionen av denna berättelse är att hon lyckades vända kriget till Frankrikes fördel innan hon tillfångatogs av fienden och att engelsmännen år 1431 brände henne som häxa. Poängen är att Jeanne d’Arc efter sin död blev en samlande symbol för Frankrike. Ett helgon kopplat till ett speciellt land, ett nationalhelgon. Till slut lyckades Frankrike vinna kriget och år 1453 gav England upp. Det enda man lyckades behålla på kontinenten var staden Calais.
Även kyrkans roll började minska i slutet av medeltiden. Detta gällde inte minst påvemakten. I början av 1300-talet var den franske kungen den starkaste av de världsliga makthavarna i Europa och denna position ville man demonstrera genom att visa att man kunde styra över påven. 1303 var det dags för ett nytt påveval och kung Filip den sköne av Frankrike såg på olika sätt till att en fransman valdes till påve. Men inte nog med det: kungen ville visa att han kunde flytta på påven också. Så påven kom att få sitt nya residens i staden Avignon i södra Frankrike där Filip lättare kunde kontrollera honom. Detta väckte dock starka känslor inom den katolska kyrkan och flera röster höjdes för att påven skulle flytta tillbaka. Men det kom att dröja ända till slutet av 1300-talet innan påven återvände till Rom igen. Problemen tog dock inte slut där. Innehavet av påvestolen var så pass viktigt för många mäktiga personer att man under delar av 1400-talet inte ens var överens om vem som faktiskt var påve. En påve utsågs av ett kyrkomöte på ett ställe men detta bemöttes strax av att ett kyrkomöte på en annan plats valde en helt annan person till påve. Ett tag fanns det hela tre påvar samtidigt! (Kyrkan har dock i efterhand fastställt vem som var den ”egentlige” påven.) Detta urholkade förtroendet för systemet och kom att ge bränsle åt de som kritiserade påvens maktställning. Det fanns även andra faktorer som med tiden kom att minska kyrkans makt. Till exempel minskade digerdöden kyrkans auktoritet eftersom kyrkan inte hade några svar på varför sjukdomen dök upp eller hur man kunde stoppa den. Till sist kan man även lyfta fram att kyrkans enorma rikedomar och makt drog till sig många personer som vi skulle kunna kalla karriärister, vars kyrkliga engagemang mer handlade om krasst egenintresse än ärlig omtanke om den kristna tron. Vissa påvar frossade i rikedomar och hade flera älskarinnor. För de verkligt kristna var sådant helt förkastlig och något som väckte stark kritik.
Osmanska riket och Balkan
En ny spelare på den europeiska scenen dök upp under 1300-talet: turkarna. Det rike som grundades av turkarna kom att få namn efter en av de tidigare kungarna: Osman. Förr i tiden talade man även om det Ottomanska riket. Under 1400-talet kom de muslimska turkarna att utvidga sitt område både på Balkan och i Mindre Asien. Mitt i deras växande rike, som en omringad kristen ö, låg Konstantinopel och de sista resterna av det bysantinska riket. Det var bara en tidsfråga innan även dessa områden skulle tillfalla turkarna. 1453, efter flera års belägring, föll till sist Konstantinopel.
De delar av Balkanhalvön som kom att tillhöra Osmanska riket separerades från övriga Europa under lång tid. I de flesta områden kom man att behålla kristendomen men i övrigt så blev man en del av en annan värld. Till en början var detta ingen uppenbar nackdel; osmanska riket var ett effektivt organiserat rike som innehöll många gamla kulturcentrum som Konstantinopel, Bagdad och Damaskus men med tiden kom utvecklingen att klinga av i Osmanska riket och någon form av stagnation och stelbenthet bredde ut sig. Man kan även lyfta fram att kalifen i Konstantinopel inte direkt prioriterade Balkanländernas utveckling utan lämnade dem i händerna på regionala administratörer som ofta fokuserade mer på att berika sig själva än på att utveckla det område de satts att styra över.
Det Osmanska rikets utbredning i östra Medelhavet och Balkan bidrog till att flera europeiska makter började söka nya handelsvägar för att nå Indien och Kina. Främst av dessa kom till en början av bli Portugal som till skillnad från Genua och Venedig enbart hade atlantkust. Fokus höll på att börja skifta från Medelhavet till Atlanten.
