3.1 Äldre medeltid (500-1000)

Under den första delen av medeltiden, den äldre medeltiden, föddes Europa. Även om ingen kallade det så då. Under hela medeltiden kom istället begreppet kristenheten att användas. Och det fanns goda skäl till det. Under den äldre medeltiden blev stora delar av Europa nämligen kristet och vid medeltidens slut tillhörde varje hörn av Europa den kristna världen.

Den äldre medeltiden var generellt sett ingen framgångstid för Europa. Den västromerska statens kollaps under 400-talet, de otaliga folkvandringarna och krigen gjorde att städernas befolkning minskade och att den antika kulturen började falla i glömska. De flesta kunde inte läsa, inte ens härskarna. Det fanns dock en institution som bevarade gamla kunskaper och som kom att utvecklas till ett slags medeltida EU: den katolska kyrkan. I Sydosteuropa levde det östromerska riket kvar, sedermera det bysantinska riket, och kom att blomstra och där behöll man mycket av den antika kulturen.

Germanska folkvandringar

Ända sedan 200-talet efter Kristus hade Romarriket attackerats av germanska stammar och under 400-talet intensifierades dessa attacker.  Det handlade dels om rena erövringar och dels om att stora folkmängder av olika skäl försökte ta sig in på romerskt område och bosätta sig där. Detta konstanta yttre tryck försvagade riket och germanerna skapade kaos där de stormade fram, åtminstone tillfälligt. Det finns givetvis många andra förklaringar till att Romarriket gick under, men den germanska folkvandringen är en viktig orsak och den kom dessutom att sätta djupa spår i Europa. År 476 avsattes den siste västromerske kejsaren och med detta brukar man symboliskt säga att antiken tar slut. Men vad skulle komma nu? Det som kom att ersätta Rom i den västra delen av Europa var flera olika kungariken, vissa mycket kortvariga och andra väldigt långlivade. Men hade Rom verkligen fallit 476?  Nja, det stämmer inte riktigt. I östra delen av Medelhavet levde Östrom kvar under nästan 1000 år och den första tiden så var detta rike kanske starkare än någonsin. Under 500-talet, inte minst under kejsaren Justinianus under, så såg det nästan ut som att Romarriket kunde återupprättas. Men med hans död så dog även den drömmen, åtminstone tillfälligt. Men den skulle komma tillbaka. En röd tråd genom ganska stora delar av den europeiska historien har nämligen varit drömmen om ett återupprättande av det romerska riket.

I och med den romerska statens fall under 400-talet i Västeuropa så upphörde mycket av det som hade hållit ihop denna del av Europa. Centrala kommunikationer, vägnät och postgång försvann nästan helt medan annat som handel och kulturellt och vetenskapligt utbyte mellan olika områden minskade kraftigt. Med tiden kom Europa att återhämta sig en del men de många krigen mellan olika germanstammar och bristen på centralorganisation kom att skapa grunden till det feodala samhället som var präglat av naturahushållning och en lantlig miljö där säkerhet var högsta prioritet.

Katolska kyrkan – medeltidens EU breder ut sig

Men det fanns en organisation som hade överlevt det västromerska rikets fall: den katolska kyrkan. Det var denna organisation som kom att binda ihop Europa under dess första tid, medeltiden. Ända sedan Jesu tid hade hans lärjungar spridit det kristna budskapet och mycket tidigt i kristendomens historia började man att missionera utanför Palestina. Den kristna religionen kom under lång tid att ha sitt huvudområde i de grekisktalande städerna i östra Medelhavsområdet men med tiden spreds kristendomen till hela Romarriket. Man drog nytta av de förbättrade kommunikationerna och den ökade handeln i det romerska imperiet. Människor rörde sig över hela det vidsträckta riket och det gjorde kristendomen också. Som säkert många vet så var kristendomen under lång tid något av en underground-religion, som inte var accepterad av det officiella Rom och den hade sin främsta bas bland de lägre klasserna. Kända är även de olika förföljelserna av de kristna som skapade flera av de mest omtalade kristna martyrerna, till exempel Lucia från Sicilien. Fram till och med 300-talet var kristendomen en religion som ibland tolererades och ibland förföljdes. Den hade en otrolig styrka i sin sammanhållning och starka organisation, som gjorde att den kunde hålla ihop under flera hundra år. Det fanns dock interna kriser som hotade att splittra kyrkan men man lyckades hela tiden hålla ihop det hela, med hjälp av gemensamma beslut och genom utrensningar av oliktänkande (även om det under delar av denna tid fanns utbrytargrupper som tidvis uppnådde en stor popularitet). Det fanns också ett ämbete som kom att få allt större roll inom kyrkan: påven i Rom. Påve kallades den person som var biskop av Rom och den hade tidigt någon form av särställning inom kyrkan. Det dröjde dock ända till 600-talet innan påvestolen fick den självklara roll som centrum i den katolska kyrkan som den haft sedan dess.

300-talet innebar dock ett genombrott för kyrkan. Den då västromerske kejsaren

Konstantin den store – mannen som gjorde kristendomen till Romarrikets främsta religion.

Konstantin den store gjorde något som ingen annan kejsare före honom ens skulle ha övervägt: han gjorde de kristna till sina allierade istället för fiender. När sedan Konstantin besegrade sin östromerske rival och blev kejsare för hela Romarriket blev kristendomen den starkaste religionen i Romarriket. Det var än så länge inte den enda tillåtna men de viktigaste grupperna i samhället förstod ganska snabbt vart åt vinden blåste och lät sig döpas. Och i och med detta var kristendomens seger klar och i slutet av 300-talet deklarerades något som tidigare i den antika historien skulle ha setts som något absurt: en enda religion blev nu tillåten och det var kristendomen.

Det var dock i grevens tid det skedde. Romarriket stod inför sin upplösning och sitt fall. Kyrkan hann blåsa upp sin starka organisation till jätteskala så den innefattade hela det romerska imperiet i början av 400-talet. Kyrkor byggdes överallt, biskopar och präster styrde över religionen och i Rom satt påven och samlade alltmer makt kring sig.

Men hur skulle det gå för kyrkan efter Västroms fall? Var de nya germanska härskarna lika positiva till kyrkan som de romerska kejsarna varit sedan Konstantin? Det visade sig med tiden att svaret på den frågan skulle bli ett rungande ja. Men till en början var läget osäkert. Vissa germanhärskare, som till exempel östgoternas kung Teoderik den store tillhörde en gren av kristendomen som kallades för arianismen (som bland annat ansåg att Jesus skapades av Gud och alltså själv inte var gudomlig) och den accepterades inte av den katolska kyrkan. Avgörande blev den uppåtstigande frankiska stammens ställning i frågan. År 496 lät den frankiske kungen Klodvig döpa sig i staden Reims i nuvarande norra Frankrike. Och han gjorde det som katolik, inte arian. Och i och med detta kom den katolska kyrkan stärkas så pass att man kunde besegra arianerna och behålla greppet om det gamla romerska området.

Under 600-talet fick kyrkan en påve som hette Gregorius den store (påve 590-604) och han kom att stärka påvemakten så pass mycket att från och med honom så hade den katolska kyrkan ett tydligt centrum som höll ihop hela organisationen. Kejsarnas gamla huvudstad Rom kom alltså även under medeltiden att utgöra ett slags nav i den europeiska kulturen. Om än inte lika tydligt som under antiken.

Den katolska kyrkan i allians med de germanska kungar som tagit över det gamla Västrom kom att utgöra grunden till medeltidens Europa. Flera kyrkor byggdes, missionärer skickades ut till hedningarna och i och med den italienske munken Benedikt av Nursia (480-543) kom även klosterväsendet att etableras i Europa. Detta var dock den äldre medeltiden och tiderna var inte gynnsamma för intellektuell verksamhet. Säkerheten gick i första hand och mycket av den antika kunskapen började glömmas bort. Det som fanns av kultur och vetenskap fanns i kyrkan, och inte minst i klostren.

En sak av stor betydelse var det språk som etablerades som kyrkans språk: latinet. Latin var på intet vis något särskilt heligt språk för kyrkan och under lång tid var grekiska mycket viktigare för de kristna. Men i och med att kyrkan etablerades som Roms religion var det naturligt att latin blev även kyrkans språk. När sedan Västrom upplöstes och latinets olika dialekter i Romarriket utvecklades till flera språk som franska, spanska och italienska så blev det till slut så att det enda stället där latinet levde kvar var inom kyrkan. Det säger något om kyrkans starka organisation att man lyckades behålla latin som sitt språk i tider när ingen annan egentligen gjorde det. Det var också nödvändigt eftersom kyrkan utgjorde något av en helt egen infrastruktur i Europa bestående av påven, biskoparna och prästerna samt klostren och alla dessa var tvungna att förstå varandra för att systemet skulle kunna behållas. Alltså latin.

Bysans – det Rom som överlevde

År 330 grundade kejsare Konstantin den store en ny stad där Medelhavet möter Svarta havet. Hans plan var redan från början av staden skulle bli en ny huvudstad i Romarriket och den kom att få sitt namn från grundaren, Konstantinopel. Med tiden blev staden den största i Romarriket och när riket slutligen delades år 395 så blev Konstantinopel huvudstad i Östrom. Den östra delen av Romarriket kom att klara sig undan de germanska folkvandringarna, som ju starkt bidrog till att Västrom föll 476, och den antika kulturen överlevde där. Allteftersom åren gick kom namnet Östrom att användas mindre och mindre. Istället kom riket att kallas för Bysantinska riket, eller kort och gott Bysans. Här vårdades minnet från antiken, både kulturellt och vetenskapligt.

Det bysantinska riket nådde sin höjdpunkt under 500-talet under ovan nämnde kejsare Justinianus (kejsare 527-565) som såg till att riket under hans tid utsträcktes till större delen av Medelhavet. När araberna på 600-talet inledde sin snabba invasion av Medelhavsområdet så blev dock riket klart mindre rike. Storleken varierade men ofta bestod det främst av stora delar av Balkan och det område som idag kallas Turkiet.

Under nästan hela medeltiden fanns dock Bysans med sin strålande huvudstad Konstantinopel kvar och där levde minnet av antiken kvar hela tiden, även om riket med tiden kom att utveckla egna särdrag.

Karl den store och Frankerriket – drömmen om ett politiskt enat Europa

Karl den store – den frankiske kungen som blev kejsare.

Frankernas kung Klodvig hade inte bara låtit sig döpas i Reims; han hade även etablerat det frankiska riket som det starkaste av de germanska rikena. Han tillhörde den merovingiska ätten och under hans efterträdare kom frankerna att etablera sig ännu mer. Med tiden kom en annan ätt inom Frankerriket att ta över: karolingerna. Dessa kom under 700- och 800-talet göra det frankiska riket till en verklig stormakt. Den främsta av dessa karolinger var Karl den store (kung/kejsare 768-814). Han förde krig åt olika håll och hade till sist utvidgat sitt område till en stor del av den europeiska kontinenten. År 800 skedde dock något annat som kom att få stor symbolisk betydelse: Karl hade lyckats erövra Rom. Denna stad var ju både hem för påven och huvudstad för det gamla, och numera närmast mytiska, Romarriket. På juldagen år 800 togs ett stort och djärvt steg: Karl kröntes till romersk kejsare av påven. Denna handling innebar att man tog upp den gamla drömmen om att återupprätta det romerska riket samtidigt som det etablerade en ny tanke: att den kung som styr över påvens stad Rom, ska kallas kejsare. Han ska skydda påven från de andra kungarna och det var viktigt för påven som ju inte hade någon särskilt stor egen armé. Så för påven och Karl var det en så kallad win-win-situation. Påven fick militärt beskydd och Karl fick ökad prestige.

Karl den stores rike var så pass stort att man kan tala om ett första försök att ena Europa under en ledare. Detta var dock som sagt den äldre medeltiden och möjligheterna att på lång sikt hålla ihop ett sådant välde var i princip noll. Det fanns inte kommunikationer som gjorde det möjligt att kontrollera hela riket och det fanns inte pengar nog för att kunna ha en stående armé som skyddade dess gränser och som kunde sättas in mot interna fiender. Dessutom hade Karl ärvt den germanska principen att dela upp sitt rike mellan sina söner. Så hans rike upplöstes med hans död.

Det Europa som växte fram efter Karl den store kom att vara splittrat men det kom intressant nog att utveckla ett system som kom att införas i hela Europa: feodalismen.

Tysk-romerska riket – ett långvarigt misslyckande

I och med Karl den stores död så var drömmen om ett enat Europa borta för tillfället. Men andra kom att ta efter. I den östra delen av det gamla frankiska väldet, det område som idag ungefär motsvarar Tyskland och norra Italien, kom en stark härskare att ta makten under mitten av 900-talet. Han hette Otto, sedermera kallad den store, och han kom att sträva efter att göra något som liknade det Karl den store hade gjort. Otto var en framgångsrik krigare som lyckades erövra Rom. Han lät sig krönas av påven 962 och i och med det ansåg han att han var den nye romerske kejsaren. Anspråken gällde hela Europa och dessa anspråk togs över av senare kejsare. Riket kom dock att begränsas till Tyskland och norra Italien och därför kom det med tiden att kallas det heliga romerska riket av tysk nation (senare förenklat till tysk-romerska riket). Men återigen: detta var medeltiden och det var väldigt svårt att kontrollera ett sådant stort område i Europa. Dock kom detta rike att hålla mycket löst ihop under många hundra år. Den tysk-romerske kejsaren kom ibland att ha stor makt och ibland ha nästan ingen makt över sitt rike. Det berodde på vem som var kejsare och hur tiderna var. Detta visade dock att drömmen om någon form av enat Europa levde kvar under lång tid. Det dröjde ända till år 1806 innan titeln kejsare av det heliga romerska riket av tysk nation försvann. Men då hade den sedan ett par hundra år i realiteten förlorat all praktisk innebörd.

Det Tysk-romerska rikets utbredning i olika tider. Man bör dock tänka på att kejsarmakten under långa tider var svag och ibland i stort sett obefintlig.

Feodalismen

Om det är något begrepp som brukar ses som synonymt med medeltiden i Europa så är det feodalismen. Systemet går i korthet ut på att kungen behöver hjälp av andra för att kunna hålla ihop och försvara sitt rike. Han delar upp sitt land i olika områden, län, där en vasall får ansvar för försvaret i varje del. Det innebar inte minst att vasallen ska bekosta ett antal riddare som kan gå i krig för landet. För detta får han skattefrihet och möjlighet att ta ut skatt av sina bönder. Men vasallen är inte självständig utan har endast fått sitt län som lån av kungen och han måste lova honom trohet och lydnad. Vasallerna kom att utgöra kärnan i den grupp som kom att få namnet adel, och denna grupp kom att få en central roll under medeltiden. På pappret ser systemet ut att gynna kungen, men i realiteten kom det inte att göra det. Länsherrarna, vasallerna, kom i allt högre grad att bli självbestämmande. Eftersom det var de som hade hand om försvaret så var det de som hade våldet i sin hand. Vad skulle kungen göra för att hävda sin makt när hans vasaller hade större arméer än han? Denna maktposition har även med stridstekniken att göra. Under antiken hade infanteriet och ibland även roddarna haft den tyngsta militära rollen men under tidig medeltid kom i stora delar av Europa istället rytteriet att få en central roll. Detta kan delvis kopplas till 800-talets utveckling av stigbygeln som gjorde det lättare att kunna strida till häst. Ryttarna och deras rustning var väldigt dyr och det gjorde att mycket makt kom att knytas till den som hade råd att bekosta dem. Den gruppen som hade resurser nog att kunna göra detta var vasallerna som till en början utgjorde hela adeln. Med tiden kom även riddarna själva att utgöra en del av adeln.

Den stora massan var dock varken kung, adel eller präster: de var bönder. De hade inte mycket annat att göra än att lyda under sina länsherrar. De flesta var livegna och fick alltså inte flytta utan tillåtelse: de betalade skatt till länsherren både i form av produkter och arbete; länsherren var enväldig domare och kunde stifta egna lagar. Hur hamnade stora delar av Europas bönder i en så dålig sits? Man är inte helt säker. För vissa var det kanske en fråga om ett uppköp, de som tidigare varit slavar, men annars tror man att svaret har mycket med säkerhet att göra. Under folkvandringstiden och senare under 800- och 900-talets vikingatåg och invasion av ungrare så var tiderna väldigt osäkra och det var inte mycket en vanlig bonde kunde göra när de blev anfallna. De enda som kunde skydda dem var de rika bönder som hade byggt egna borgar. Dit kunde man vända sig i tider av fara och innanför borgens murar invänta att faran skulle vara över. Men priset för denna säkerhet blev alltså högt och gränsen mellan livegna och slavar kan kännas liten, även om det var en tydlig skillnad.

Till detta ska läggas kyrkans inflytande. Den katolska kyrkans biskopar utgjorde en egen maktfaktor under stora delar av medeltiden som drev en egen agenda, som inte sällan dikterades av påven i Rom.

Allt detta gjorde att det i medeltidens Europa fanns många som slogs om makten i varje land. Men man ska inte glömma att många länder tack vare feodalismen höll ihop. England och Frankrike hade många svaga kungar men rikena höll ihop och gör det än idag.

Till avsnitt 3.2 Högmedeltiden

Till översikt