En sak som man kan fråga sig är vad som egentligen är typiskt för Europa. Vår världsdel består av många olika länder, kulturer, religioner och folk men finns det gemensamma drag som gäller för åtminstone en huvuddel av Europa, och som samtidigt inte är lika framträdande i andra världsdelar? Frågan är givetvis komplex och det är svårt att kunna peka ut specifika saker som gäller för alla europeiska länder men det finns några punkter där man kan se att Europa som helhet särskiljer sig helt eller delvis från andra delar av världen. Följande är några exempel på drag som kan ses som typiskt europeiska i historien.
Geografi
Det enda som vi egentligen på ett strikt objektivt sätt kan mäta är den europeiska geografin. Vad är då typiskt för Europas geografi? Det finns några saker som brukar lyftas fram: en mycket lång kustlinje, långa segelbara floder, flera bergskedjor som delar upp kontinenten och långa naturliga gränser. Vilken betydelse har detta haft? Det sistnämnda har en fördel i att Europa inte har grannar åt alla håll, vilket gör att vi har kunnat utvecklas utan att hela tiden bli överkörda, till skillnad från till exempel Mesopotamien som utsatts för ständiga invasioner från flera olika håll. Den långa kustlinjen och de många segelbara floderna har dels underlättat kommunikationen mellan olika områden, och därmed även handeln, samt har gjort att det i Europa länge har funnits en stor skicklighet när det gäller båtbygge och navigation. Bergskedjorna då? Vad har bergsmassiv som Alperna och Pyrenéerna fått för betydelse? Här kan man se en ganska tydlig tendens: bergen har utgjort naturliga gränser mellan olika riken inom Europa. Detta har bidragit till ett av de tydligaste kännetecknen på Europa, nämligen splittringen.
Splittring
Europa har aldrig varit politiskt enat. Inget imperium har lyckats samla hela Europa under sig. Det har alltid funnits många stater som konkurrerat med varandra och ibland samarbetat. Europa har idag problem med att enas i en union och det är inte konstigt om man ser på historien. Varje gång någon har gjort ett allvarligt försök att ena Europa under egen flagg så har övriga länder gått till motangrepp. Vi kan ta Napoleon Bonaparte i början av 1800-talet som exempel. Hans armés segertåg var oöverträffat och nästan hela Europa kom att ingå i hans rike. Men då väcktes starka känslor av motstånd upp och Ryssland stred fanatiskt tillsammans med fler och fler allierade. Samma sak med Hitler under 1940-talet. Det fanns möjligheter för honom att vinna hela Europa men hans armé föll till sist. Och efteråt har maktbalansen alltid återupprättats. Det finns två röda trådar som binder samman motstånd mot sådant som Napoleon, Hitler och EU. Den ena heter Storbritannien. Detta örike har alltid noga bevakat att maktbalansen ska råda i Europa och man har från brittiskt håll undvikit att själv strida på kontinenten om det absolut inte har behövts för att bevara balansen. Den andra röda tråden är Ryssland, som alltid inneburit ett problem för den som vill ena Europa. Det är ett väldigt stort land med ett kargt klimat vilket gjort det svårintagligt. Dessutom har alla invasionsförsök väckt en rysk nationalism som i stort sett är oöverträffad. Det har också skapat en försvarsinställning som ibland gränsar till paranoia. Ryssarna räds invasionshot. Det ser vi även idag, när Ukraina försökte knyta nära band med EU så svarade Ryssland, något förenklat, med att invadera Krim och starta ett inbördeskrig i Ukraina. Och 24 februari 2022 inledde ju Ryssland invasionen av hela Ukraina.
Det har funnits andra försök att ena Europa. Först kan man säga att Romarriket strävade efter kontroll över Europa (även om begreppet inte fanns då) men där stötte man på patrull när germanska stammar bjöd hårt motstånd. I slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e.Kr. besegrades en stor romersk armé av en allians bestående av olika germanska stammar och efter detta kom inte romarna att göra några flera allvarliga försök att underkuva det området som idag utgör Tyskland. På 800-talet skapade den frankiske kungen Karl den store ett mycket stort rike som innebar ett storstilat försök till enande som dock dog med honom. Det tysk-romerska riket grundades 962 av Otto den store och bestod av hela Centraleuropa och stora delar av Italien. Det varade i hundratals år och strävade efter att ha vara en dominerande makt i Europas mitt men ofta var det bara ett rike till namnet. Ett försök till enande av Europa av ett delvis annat slag var när den katolska kyrkan under medeltiden lyckades att bilda en mäktig organisation som fanns i stora delar av Europa, men med tiden kom påvens makt i de olika länderna att minska och med reformationen under 1500-talet dog den enigheten definitivt. När Ludvig XIV senare stärkte Frankrike under 1600-talet och när Tyskland i slutet av 1800-talet ökade sin makt så enades flera av de andra stormakterna mot dem. Och så där har det varit hela tiden.
Ingen makt har någonsin varit stark nog för att kunna ena Europa. Istället har vi haft flera mindre stormakter som har slagits sinsemellan om makten. Vilka konsekvenser har då denna splittring fått?
Splittringens effekter handlar mycket om konkurrens. Om det finns fem mäktiga stater som slåss om makten så måste man hela tiden sträva efter att vinna någon form av fördel över de andra. Detta har drivit på utvecklingen. Om någon stat har uppfunnit ett nytt vapen måste de andra hänga på, om ett rike har lyckats öka sina ekonomiska tillgångar genom att till exempel effektivisera skatteindrivningen eller lansera en ny produkt på världsmarknaden eller slutit ett handelsavtal med en annan makt, så känner de andra flåset i nacken och de måste göra allt för att överträffa detta.
Det finns intressanta historiska paralleller att dra. Europas uppdelning i många stater liknar hur Grekland var splittrat i en stor mängd stadsstater under antiken. De små stadsstaterna genomgick snabba förändringar som byggde mycket på den oerhörda konkurrens som rådde mellan dem. Om Sparta hade utvecklat något nytt var Korinth och Tebe tvungna att följa efter. En annan parallell kommer faktiskt från Europa självt, och det är medeltidens Norditalien. Där växte det i slutet av den äldre medeltiden fram starka och självständiga stadsstater som till exempel Venedig, Genua, Florens, Pisa och Milano. Precis som de grekiska stadsstaterna så kom de att utvecklas snabbt och i hård konkurrens med varandra.
Hur har det då sett ut på andra håll i världen? Lite olika, men ta till exempel Kina så ser vi en stor kontrast. Kina har i över två tusen år varit i stort sett ett enda rike. Förvisso har landet invaderats många gånger av utomstående härar och inbördeskrig har fört nya makthavare till toppen, men landets enhet har förblivit intakt. Osmanska riket enade hela Mellanöstern under flera hundra år från 1400-talet till 1800-talet. Det persiska riket har också varit ett storrike, ett imperium. Vi kan även se på de stora imperierna i Amerika: Inkariket och Aztekriket.
Men har inte andra områden haft långa tider av stor splittring? Indien och den arabiska världen har väl också varit splittrad? Det stämmer. Men det finns en viktig skillnad: de europeiska länderna har varit mycket mer stabila. Medan till exempel moguler skapat tillfälliga riken i Indien och mongoler bildat gigantiska men kortlivade imperium i Asien så har länder som England, Frankrike, Polen, Ryssland och Spanien varit mycket långlivade med endast mindre förflyttningar av landets gränser. Denna stabilitet har skapat en styrka och är även en förklaring till att nationalismen blev en så stark kraft i Europa under 1800-talet.
Naturligtvis fanns även samarbeten mellan småstaterna, inte minst när det gällde att stoppa en mäktig stat från att bli alltför mäktig. Men konkurrensen ledde även till många och blodiga krig som gjorde livet osäkert för vanliga människor. Här nåddes någon form av topp i de båda världskrigen, som till stor del var europeiska inbördeskrig med ett slaktande på en skala som aldrig har överträffats. Vi kan även se hur det slutade för både de grekiska stadsstaterna och de norditalienska städerna: de enades aldrig av egen kraft, utan uppslukades istället av en utomstående makt. Makedonien tog under 300-talet över Grekland och under 1700-talet förlorade Norditalien mycket av sin forna makt genom att till exempel Österrike tog över stora delar av Norditalien. Så frågan är hur det kommer att sluta för Europa: ska vi ena oss själva eller ska någon annan göra det?
Begränsat ledarskap
Ledaren har i Europa ofta haft en status som är svagare än i många andra kulturer. Det är väldigt ovanligt i Europas historia med ledare vars ord inte får motsägas eller att ledare ses som gudar. Detta ska dock inte blandas ihop med begrepp som tolerans och demokrati. Under långa tider har den vanlige europén tvingats lyda under en hård överhet som inte tillät oppositionella röster. Men det har ofta funnits någon form av begränsning.
Här blir kontrasten mellan Europa och stora delar av omvärlden mycket tydlig. I många kulturer har ledaren haft en mycket hög ställning: kejsarna i Kina och Japan, Shahen av Iran, Kalifen i Bagdad, Egyptens Farao, Inkarikets och Aztekrikets kungar och många fler. Där har ledaren haft en oerhört hög ställning, inte sällan har de setts som gudar. Tittar vi på Europa så ser det annorlunda ut. Här kan det antika arvet lyftas fram: de grekiska stadsstaterna (med Athens demokrati som kulmen) och den romerska republiken hade alla starka inslag av maktfördelning. Inte ens det romerska kejsarriket var helt auktoritärt. Trots kejsarnas höga ställning så hade de formellt sett inte all makt, och det fanns hela tiden senaten att ta hänsyn till.
Under medeltiden så rådde ju feodalismen och ett av dess kännetecken är just kungens svaga ställning. Under samma tid uppstod även fria städer som ofta styrdes av ett råd som bestod av flera mäktiga personer. Det är även under medeltiden som vi ser hur parlamenten uppstår i många länder i Europa. 
I till exempel England, Frankrike, Katalonien, Sverige och Polen fanns någon form av riksdag som begränsade härskarens makt.
Men visst har väl Europa haft mäktiga kungar? Jo, det fanns en tid då utvecklingen gick mot större och större kungamakt och det var under 1500- och 1600-talet. Det var de starka furstarnas tid, som till exempel Henrik VIII och Elisabeth I av England, Filip II av Spanien, Gustav Vasa av Sverige och Ludvig XIV av Frankrike. Med den sistnämnde kungen introducerades den ultimata kungamakten: enväldet. Under enväldets korta tid i Europa uppnådde kungen en maktposition som var i någorlunda paritet med de mäktiga härskarna i Kina och Osmanska riket. De enväldiga kungarna behövde inte ta hänsyn till varken lag eller folkrepresentation och ansåg att det endast var Gud som kunde döma dem. Men denna tid blev kortvarig och i och med upplysningen och franska revolutionen började enväldet luckras upp på allvar. Och då ska vi inte heller glömma att även under enväldets tid så fanns det makter som gick emot strömmen: den dåvarande stormakten Nederländerna hade ingen kung utan styrdes av ett råd och 1688 genomfördes den så kallade ärorika revolutionen i England där kungens makt beskars ordentligt på parlamentets bekostnad.
En sak som också sticker ut i jämförelse med många andra områden är att de som har styrt riken i Europa ofta kommit från de länder de härskat över. Det har funnits en tydlig koppling mellan de som styr och de som blir styrda. Så har det långt ifrån alltid fungerat på andra ställen. Ta arabvärlden till exempel. Araberna invaderade på rekordtid hela Mellanöstern och Nordafrika under 600- och 700-talet och kom snabbt att utgöra en överklass i de områden de tog över. Men de kom inte att bli en del av folket, åtminstone inte på lång tid. De som bodde i till exempel Syrien vande sig vid att de som styrde kom utifrån och inte var en del av deras samhälle. Detta skapade en distans mellan styrande och styrda som med tiden kom att bli ett problem för härskarna. När det kom hot utifrån så ställde sig folket frågan: vad spelar det för roll om det kommer nya härskare? Vi har ändå inget med dem att göra. Det folkliga stödet i kristider blev inte särskilt starkt.
Under 1800-talet eskalerade utvecklingen och i upplysningens anda ökade det folkliga inflytandet i stora delar av Europa. Demokratiseringen tog fart och spreds snabbt över kontinenten. Efter första världskriget hade demokratin segrat och efter en tillfällig tillbakagång under mellankrigstiden kom den tillbaka med full kraft efter andra världskriget. Efter kalla krigets slut under 1980-talet är demokrati det klart dominerande sättet att styra ett land i Europa. Ryssland har dock ofta varit ett undantag när det gäller dessa frågor och det dröjde ändå till 1917 och den ryska revolutionen innan den ryske tsarens makt bröts i och med avsättandet av Nikolaj II. Innan dess hade tsarens makt varit enorm.
Intresse för vetenskap
Ända sedan antikens dagar har det funnits ett intresse för vetenskap i Europa. De antika grekernas nyfikenhet och vilja att ta reda på världens beskaffenhet förvaltades under medeltiden till stor del av kyrkan, i kloster, katedralskolor och senare i de stora universiteten som poppade upp i stora delar av Europa från 1100-talet och framåt.
Det har funnits andra kulturer som har värdesatt kunskap, där är Europa inte unikt. I Kina utvecklades många saker som Europa har anammat och i Indien och Persien utvecklades en matematik som Europa har tagit efter. Är det något som Europa har haft som sin speciella nisch så är det snarare toleransen och den förutsättningslösa debatten. Ett ifrågasättande av allt och en vilja att lyssna på annorlunda idéer och testa deras giltighet. Detta har gjort att man i Europa har kunnat tänka i större banor och haft en mer öppen och livlig debatt. Allt kan undersökas och bör undersökas. Detta har inte fungerat perfekt och i flera länder och i olika tider har det funnits begränsningar i form av intolerans och okunskap. Ofta har medeltiden pekats ut som bov i dramat. Tanken har varit att den antika kulturens nyfikenhet övergått i kristen intolerans. Detta stämmer dock endast till en viss del. Den katolska kyrkan accepterade inte alla idéer och kunde slå ner hårt på de som hävdade otillåtna tankar, men på det hela taget så fanns det en nyfikenhet och en relativt stor tolerans mot nya idéer. Ta bara en sådan sak som att kyrkan ofta medverkade i grundandet av flera av de stora universiteten under medeltiden och att den inte hade något emot att man läste förkristna grekiska filosofer som Platon och Aristoteles.
Från 1500-talet och framåt har Europas vetenskapliga utveckling accelererat ytterligare och massvis med upptäckter och nya teorier har lanserats, som står utan jämförelse i någon annan kultur. Alltifrån Galileis astronomiska upptäckter i Italien under början av 1600-talet och Newtons upptäckt av de fysiska lagarna i England under slutet av 1600-talet till Einsteins lansering av relativitetsteorin i Tyskland i början av 1900-talet. Särskilt viktig för vetenskapen var upplysningen under 1700-talet då man höjde dess status till helt nya nivåer. Med hjälp av vetenskapen skulle världens alla mysterier avslöjas och man kunde samtidigt göra om världen så den blev mycket bättre för mänskligheten.
Fokus på handel
I Europa har de som sysslat med handel haft en relativt hög ställning i samhället. Handelsmännen har under långa tider varit långt ifrån att inneha de allra finaste positionerna i samhället, där har till exempel adeln och prästerna stått högre i rang, men jämfört med andra områden, som bland annat Kina och Indien, så har handeln haft en hög status. Detta har gjort att man har haft ett fokus på att tjäna pengar som har varit en del av drivkraften bakom att Europa från korstågen och framåt har strävat efter att lägga under sig områden utanför Europa. Det var också denna drivkraft som låg bakom upptäcktsfärderna ofta ledda av Portugal under 1400-talet. Då var målet att komma runt Afrika för att kunna handla direkt med Ostasien och man följde alltid upp varje ny upptäckt med att utöka sitt handelsområde och man grundade handelsstationer längs med Afrikas kust. Även imperialismen under 1800-talet kan ses i samma ljus. I industrialiseringens era ökade jakten på nya marknader och på nya råvaror. Det är huvudskälet till att Europa lade under sig Afrika och Sydostasien.
Ett bra exempel på vilken betydelse drivkraften att tjäna pengar har haft är upptäckten av Amerika. När Columbus upptäckte Amerika 1492 inledde han en våg av ökad handel och handelsmän flockades kring den kontinenten och jobbade hårt för att hitta sätt att tjäna pengar på. Detta påskyndade jakten på mark i Amerika och gjorde att denna kontinent rekordsnabbt kom att tillhöra Europa. En kontrast till detta är Kina som var den tidens starkaste och rikaste makt. Även där gjordes långa upptäcktsresor och man seglade ända till Afrikas östkust under 1400-talet. Skillnaden låg i vad man gjorde av upptäckterna: ingenting. Kina följde aldrig upp upptäckterna eftersom man ansåg att man hade allt man behövde i Kina. Tvärtom: den kinesiske kejsaren förbjöd fler upptäcktsfärder, och till med byggandet av stora fartyg! Allt som behövdes fanns redan i Kina. Denna inställning kom att leda till att Kina med tiden kom att tappa i konkurrensen med de penninghungriga européerna.
Även här kan vi se att Europas splittring har en betydelse. De olika länderna tävlade om vem som var mäktigast och man förde som sagt många krig. Detta kostade mycket pengar och handel var givetvis ett sätt att tjäna pengar på. Alltså gynnades handeln av furstarna och handelsmän kunde adlas och nå höga positioner. Dessutom lånade staterna ofta pengar av rika köpmän, och även dessa kunde givetvis lockas med ett adelskap. Därmed blev handeln en väg till makt och prestige för européer.
Förnyelse
Inte minst inom kulturen har förnyelse varit en röd tråd i Europas historia. Nya ismer och nya ideal ska ersätta de gamla, hela tiden. Originella konstverk uppskattas på sätt och vis mer än skickliga. I många andra kulturer är begrepp som kontinuitet och tradition ledstjärnor inom kulturen. Den japanska kulturen är till exempel betydligt mer stabil och oförändrad genom årtusendena.
Genom den europeiska historien ser vi nyheter inom olika kulturområden dyka upp hela tiden. Under medeltiden skapades den romanska byggnadsstilen och den övergick inom ett hundra år i den gotiska. Inom konsten kom renässansens stil att dominera under 1500-talet, tills barocken kom under 1600-talet, rokokon under 1700-talet och romantiken under första delen av 1800-talet. Under 1500-talet introducerades renässansmusiken och där ingick en nyhet: opera. Barocken med Bach och Vivaldi under 1700-talet övergick i det sena 1700-talets wienerklassicism med Mozart och Haydn och den togs raskt över av det tidiga 1800-talets romantiska musik med Beethoven och Schubert i spetsen. Detta är bara några exempel som tydligt visar på den europeiska kulturens ständiga förändring.
Det kan mycket väl vara så att denna utveckling kan kopplas till Europas splittring. Det blev en kamp även inom kulturen. Om en furste hade introducerat en ny sorts musik vid sitt hov ville alla följa efter och hänga med i det senaste, samtidigt som man gärna såg att nästa kulturella språng skulle inträffa just vid det egna hovet.